Yooka-Laylee

Solen står högt på himlen när den lilla ödlan Yooka lägger upp fladdermusen Laylee på sina axlar. Du vägleder de genom en lummig och färggrann värld letandes efter nya platser och äventyr. Men är verkligen allt verkligen guld och gröna skogar i denna fantasifulla spelvärld? Låt oss hoppa in i äventyret och se om det är lika fantastiskt som det är bjärt.

Men vad handlar detta exakt om, utöver att det uppenbarligen är ett 3D plattformsspel av den gamla skolan? Jo, du får som sagt möta radarparet Yooka (en snäll ödlepojke) och den lite bitskare fladdermustjejen Laylee i deras förnäma tillvaro i deras hem Shipwreck Creek. En dag så får de det stora nöjet att stoppa de elaka antagonisterna Capital B och Dr Quack som vill tjäna en girig slant genom att förgöra all litteratur(?) som finns i världen.

Storymässigt vinner det knappast några priser; men det sätter ändå den charmiga duon på en resa till att finna alla stora böcker och utrivna sidor. Dessa utrivna pappersblad fungerar nämligen som en slags valuta som behövs för att färdas till en nya världar, eller helt enkelt låsa upp nya delar i de befintliga världarna.

Under resans gång så får du träffa ett stort antal NPC:er som förser dig med ett gäng uppfinningsrika uppdrag och ”mini-games”. Med allt från att rulla dig fram i racing-syfte, fånga guld på en berg-och-dalbanefärd med en gruvvagn, eller helt enkelt hitta hemliga objekt i miljöerna. Det är varierat och fantasirikt, men blir ändå styltigt och ärligt talat lite halvdant utvecklat. Många gånger så förses du med dialog om hur du gör dessa uppdrag, men får inte riktigt möjlighet att återhöra de, vilket kan göra att det ibland blir en gissningslek.

Om vi ser på vad spelet faktiskt gör bra, så är det som sagt ett färgrikt äventyr, med en duo som känns väldigt ”spot-on”. Tyvärr så är den semi-öppna världen aningen virrig, och ärligt talat ganska tråkig. Du kan låsa upp möjligheten att göra mer specialiserade saker med dina karaktärer; som att skjuta ljudvågor, skjuta ut tungan och fånga upp saker som sedan överförs till skjutbara objekt, samt ett mer tungt hopp som skakar marken. Allt är liksom saker som setts tidigare i spel, och som inte tas till någon ny nivå här. Något som för övrigt lätt går att ta upp när vi kommer till ljudbild. Musik och ljudeffekter funkar men är inget nämnvärt; utan mest lättförglömlig.

Utvecklarna har uppenbarligen siktat in på en genre som såg sin höjdpunkt i slutet av nittio-talet eller början av tvåtusen-talet, men som nu känns aningen dammig. De styltiga dialogrutorna och en kameraföring som fastnar i väggar gör att det lätt blir tradigt efter en stund. Säkerligen en aspekt som på sätt och vis passar nostalgiker av denna typ av spel; men som idag känns aningen föråldrat.

Men vem vänder sig detta spel åt?

Initialt kan man tycka att spelets bjärta stil och klassiska plattformande ska passa de yngre där ute. Men då uppdragsformen och den större världen kräver mer utforskande och pusslande, så är det nog snarare riktat åt 10-13 åringar. Men då kliar jag mig på huvudet mer för just den målgruppen har betydligt mer ”vuxnare” spel där ute, och kommer inte riktigt ta till sig denna mer barnsligt utformade duo. Visst kan spelet vara specifikt riktat mot min målgrupp, som var med när t.ex. Banjo-Kazooie eller liknande spel kom; men ärligt talat så har utvecklingen gått om spelet. Senaste Ratchet and Clank är ett minst lika färggrant äventyr att ta sig an, med bättre spelmekanik och mer kondenserat äventyr.