Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties

Kort och gott; om du är bekant med Yakuza-spelen, eller har spelat en del av dem och är nyfiken på denna är det helt klart värt ett köp. Men som en nykomling kanske du funderar på vad för typ av spel detta är? Du kanske har sett otaliga memes eller YouTube videos med bizarra klipp från de olika spelen, men är det allt som finns ? Låt oss djupdyka i det.

Yakuza-spelen kräver knappast en introduktion. Spelserien har funnits oerhört länge, och det släpps fortfarande nya spel i serien, utöver remakes på spelen.

Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties (under recensionens gång kommer jag kalla det för Kiwami 3, för att undvika skrivkramp) är en remake på Yakuza 3 som kom ut 2009, med andra ord har originalet några år på nacken och en remake är inte helt fel. Det blir också enklare för nya personer att upptäcka allt som gör Yakuza-spelen bra.

Det var några år sedan jag spelade ett Yakuza-spel. Senaste jag ägde var Yakuza Kiwami, som kom ut 2016 – och helvete vad gammal jag känner mig nu. Men, jag minns hur förälskad jag var i världen i spelet. Det viktigaste du som nykomling behöver veta är följande; du kommer gråta, du kommer skratta, du kommer klia huvudet en del. Varför? Storyn tenderar att vara väldigt dramatisk, och har inga problem med att bli oerhört mörk när det behövs – samtidigt finns det massor av sidouppdrag att pyssla med som är så fruktansvärt bisarra att det känns som att du drabbats av feberyra på bästa möjliga sätt.

Något jag uppskattade starkt med Kiwami 3 är möjligheten att få de två första Kiwami-spelen summerade, bara för att förstå vad som leder upp till händelserna i detta spel. En förvarning, det är mycket information – summeringen är cirka 10-15 minuter med ”cutscenes” eller mellansekvenser per spel – lägg ifrån dig handkontrollen, luta dig tillbaka och njut. Om du däremot har de spelen färskt i minnet är det helt okej att skippa detta, men för mig var det ovärderligt då det var några år sedan jag spelade de föregående spelen. Även om det är en hel del karaktärer att hålla reda på är handlingarna i spelen ändå väldigt enkla, Kiwami 3 är inget undantag. Summerat (för att minimera spoilers); olika organisationer vill ha marken där Kiryus barnhem befinner sig.

När det är överstökat börjar spelet på riktigt – typ. Det är några mellansekvenser att gå igenom, och i början kändes det som att du enbart hade kontrollen över Kiryu i några enstaka sekunder innan nästa sekvens spelades upp. På grund av hur frekventa sekvenserna var i början, önskade jag att det hellre var en enda lång mellansekvens. Just i början av spelet kändes det som att Kiryu sprang i några sekunder – sekvens – sprang några sekunder till – sekvens. Dessvärre är detta inte ovanligt för spelserien och innan du får full kontroll kanske det dröjer 20 minuter – längre om du har kollat på summeringarna av Kiwami 1 och 2. När vi väldigt gärna bara vill spela kan mängden och frekvensen blir irriterande – som tur är var jag okej med det. Men jag kan se hur detta blir en frustration för andra personer.

Men när du släpps fri i Kiwami 3s värld är det dags att bli imponerad. Jag har ett vagt minne över hur galet vacker jag tyckte omgivningarna var i Kiwami 1 – men ännu mer nu i Kiwami 3. Det känns levande; NPCs vandrar omkring, det finns folk att slåss mot, saker att hitta och till en början bara ett fåtal sidouppdrag att göra. Men du fasas in varsamt i världen – Kamurocho har varit en stapel i serien, när första kapitlet var avklarat skickas du till nästa område för ett välbehövligt miljöombyte. Downtown Ryukyu är nästa plats, återigen är det oerhört vackert. Det känns lite mer lantligt på något vis – en småstad till skillnad från Kamurocho i Tokyo, och Ryu Ga Gotoku Studio lyckas få staden kännas livad trots dess mindre storlek. Därefter har vi barnhemmet där Kiryu växte upp – Morning Glory. Det är ytterligare en plats som befinner sig utanför Ryukyu men har maxad mysfaktor. Det här är nog den minsta platsen i spelet – men det innebär inte att du kommer vara rastlös där. 

Barnhemmet är nog det område som fått lite mer fokus i Kiwami 3 kontra originalet, vilket är på gott och ont. Uppdragen i Morning Glory går ut på att bygga relationer till de barnen som bor där. Vilket du gör genom att hjälpa med läxor, sysslor som att sy väskor eller kläder, laga mat eller delta i lekar eller spel med barnen. Det krävs en hel del tid för att bygga dessa relationer till varje barn, men när du “maxat” relationen med en av dem får du utföra ett uppdrag kopplat till det barnet. Dessa uppdrag gör kämpandet värt det, att få se Kiryu, en före detta Yakuza-medlem anamma en mer faderlig roll. Utan några spoilers; uppdragen handlar oftast om att stötta barnen på något vis, finnas där för dem och hjälpa dem hantera problem som barn tenderar att uppleva. Jag är en blödig person av mig, jag kan erkänna att jag grät en skvätt i slutet av vissa av dessa uppdrag – bara för att det var så fint. Kiryu är ingen pappa, men han gör banne mig sitt bästa i rollen.

Jag var fast i kapitel 3 oerhört länge – bara för att jag ville göra klart varje uppdrag för varje barn. I skrivandets stund har jag spelat 24 timmar, tagit mig igenom hela spelet samt Dark Ties. Åtminstone 4 eller 5 timmar har jag spenderat med att låsa upp saker för barnhemmet – det är spelets största “time sink”. Efter det känns det som att jag tagit mig igenom varje kapitel på nolltid. Jag hann inte göra alla sidouppdrag men hann testa en del. Det är beräknat att klara 100% av spelet skulle ta upp mot 40+ timmar. Dark Ties är tre extra kapitel som rekommenderas att spela efter Kiwami 3 är avklarat – mest för att undvika spoilers. Dessvärre tillför inte det särskilt mycket. Väljer du att enbart lägga krutet på huvudstoryn är det helt okej, se Dark Ties som en liten bonus då den utforskar några andra karaktärer från basspelet.

Med tanke på hur mycket tid jag la ner på Morning Glory kanske det låter som en barnhems-simulator, det blir så bara om du tillåter det. Det finns inga krav på att du måste maxa relationen till varje barn. Spelet har den där intressanta förmågan att få en att avvika från vad du faktiskt ska göra – i varje område finns det saker att göra. Du har dina sidouppdrag som går ut på att göra helt olika saker; hjälpa en person att flörta med en kvinna, hindra någon att hoppa från en bro för att de blev lurade att köpa en mirakelkur för deras utseende (men det visade sig vara helt vanligt vatten), hindra ungdomar från att försöka utpressa folk på pengar genom att fejka olyckor och massa mer. Varje uppdrag är unikt, välskrivet och oerhört underhållande.

Ett av de bästa sidouppdragen i Morning Glory.

Kiyru behöver pengar också, såklart. Det används dels för att köpa mat, som används för att läka sina skador efter strider eller under dem, köpa kläder eller köpa uppgraderingar. Hur tjänar vi pengar? Det enklaste sättet är att leta rätt på motståndare att slåss mot på gatan, om de ser dig springer de mot dig vilket initierar striden. Visserligen får du inte mycket pengar för det, men några extra yen skadar aldrig. Därefter har du “Reapers”, minibossar utspridda på kartan. Ju längre in i spelet du kommer desto tuffare blir de, men du får även mer betalt. När du besegrat alla får du även möjligheten att besegra den farligaste av dem, som ger den största utbetalningen. Pengar är viktigt – och vad du väljer att spendera dem på kräver lite tankeverksamhet. Som jag nämnde innan används pengar även för uppgraderingar – primärt ökad skada och mer liv. För varje ny nivå ökar även priset per uppgradering, här gäller det att planera noggrant vad du tänker lägga dina pengar på.

Yakuza-serien är en brawler eller ett beat ‘em up-spel, beroende på vem du frågar. Varje strid utkämpas med nävar, eller med lite mer klassiska japanska vapen som Kiryu låser upp via storyn i ett senare skede. När du börjar spelet är det väldigt lite strategi i striderna, tryck X för en snabb attack eller Y för en tyngre attack och så vidare. När du låser upp vapnen blir det lite mer varierat, och det finns en viss strategi att tillämpa men mot de vanligaste fienderna spelar stilen ingen större roll.

Att slåss med nävarna, Dragon of Dojima-stilen, är mer aggressivt men det är effektivt. Andra stilen, Ryukyu-stilen, är snäppet långsammare men erbjuder bättre försvar. Som jag nämnde ovan, vanligare fiender kan du välja vilken stil som helst mot. Däremot finns det minibossar eller bossar som kräver att du blandar lite grann. I regel om bossen har ett vapen – använd Ryukyu-stilen, om inte, kör med nävarna. Bossarna är de absolut bästa fienderna att slåss mot – just för att de är utmanande men rättvisa. De kräver att du koncentrerar dig på deras attacker för att parera rätt eller hoppa undan i tid.

Du har även en ”Heat Gauge” som gör det möjligt att göra lite extra skada under striderna med specifika attacker, även en ”Dragon Boost Gauge” som gör att du, återigen orsakar mer skada över en längre tid. När din ”Dragon Boost Gauge” är tömd har du möjlighet att göra en sista attack som gör enorma mängder skada. Dessa är mest effektiva mot minibossar eller vanliga bossar då de fienderna har mer liv, men också en ”aura” som temporärt kan släckas om de tar tillräckligt med skada. När auran är borta blir deras attacker svagare och det blir är enklare att spöa upp på dem – då deras försvar är minimerat. Efter några sekunder återvänder auran, se då till att få in så många slag som möjligt under den tiden!

Även som spelet generellt sett ser oerhört bra ut och detaljerna på karaktärerna är häpnadsväckande – är läppsynkning inte alltid den bästa. Utöver det kraschade spelet väldigt många gånger utan förvarning för mig. Jag är van med att spel fryser, eller börjar prestera dåligt innan de kraschar. Kiwami 3 gör det till en överraskning. Det kunde bli extra frustrerande då den placerar “auto saves” på skumma platser – oftast innan en boss, aldrig efter du besegrat en boss, vilket innebar att jag behövde göra om samma strid för att därefter manuellt spara om det skulle krascha igen. Det kunde även krascha vid dialoger.

Det finns ingen logik till när det kraschar, det bara gör det. Ibland kunde det vara efter en knapp timmes speltid, någon session var på 6 timmar utan en enda krasch, dagen därpå kraschade spelet 3 gånger vid cirka 4 timmars spelande. Jag upplever att det kraschar mindre nu i version 1.13, men det är en heads-up för de som vill ge sig in på det. Spara ofta helt enkelt. Utöver det presterar spelet oerhört bra, även i större strider flyter det på oavsett hur mycket som pågår på skärmen.

Ljuddesignen är också fantastisk, varje slag låter bra, musiken är passande och röstskådespeleriet är klockrent – jag spelade med japanskt tal och engelsk text, för att få en mer autentisk känsla. Även skådespeleriet i sidouppdragen har fått samma kärlek som de viktigare karaktärerna har i huvudstoryn. Överlag är kvalitén oerhört bra – och jag är väldigt taggad på Kiwami 4, för att jag antar att det bör komma vid något tillfälle.

Om du älskar att spöa folk, dramatisk story med oerhört intressanta sidouppdrag och bara vill ha väldigt mycket att göra kan jag inte annat än att rekommendera Kiwami 3. Om du däremot är nyfiken på spelen kan jag nästan rekommendera att läsa på lite innan – jag har träffat många som älskat konceptet av dem, men inte fastnat för dem av diverse anledningar. Men för mig var Kiwami 3 en riktigt rolig upplevelse.

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB