Wreckreation

Vem vill inte åka i hög hastighet – rakt in i en bergvägg? Inte jag i alla fall. Men att flyga uppför en ramp i 350 km/h för att träffa en vägskylt 250 meter bort? Eller preja motståndare in i motgående trafik, det kan vara avsevärt mer roligt. Dessa saker är några av de högoktaniska aktiviteter du kan syssla med i Wreckreation. Vare sig du vill eller inte!

Att sätta sig i ett vrålåk, och blicka ut över vägen framför dig – vetandes att du har ett över 400 kvadratkilometer stort biluniversum att utforska, låter onekligen lockande. Åtminstone för en bilaction-junkie som mig. Det brittiska teamet Three Fields Entertainment har varit inne och nosat på dessa typer av biläventyr tidigare – i spel som Dangerous Driving och Danger Zone 2 – spel som fokuserat på specifika beståndsdelar av detta spel (prejningar och förstörelse). Det är här du istället kliver in i din egen MixWorld – en plats där du både kan köra, bygga och leka fritt, antingen ensam eller tillsammans med vänner online.

Väl ute i spelvärlden finner du allt från takedown-tävlingar, vanliga race, hopputmaningar och till och med försök till spontan byggglädje(?!). Ja, tro det eller ej – du kan alltså stanna upp och bygga en motorväg, hoppsektion eller velodrombana när som helst om du vill i spelets Live Mix-läge. Du agerar spelets egen ‘Spel-DJ’ – sätter regler, skapar tävlingar och delar dem med communityn. Det är också här Mixa din bil-delen kommer in – du kan ändra färger, hjul, motorljud och till och med boostflammor.

Spelet bjuder verkligen på en enorm frihet. Du kan placera hopp, loopar, rör och hinder nästan var som helst – till och med ute till havs eller uppe i luften. Denna ”sandbox”-känsla ger en sorts kreativ extas för den som vill experimentera snarare än bara tävla. Wreckreation låter dig dessutom byta tid på dygnet, väder och trafiknivåer i farten – ett grepp som gör varje körning lite annorlunda. Ambitionen hos utvecklarna är alltså uppenbar – de vill göra allt, och drar tydlig inspiration från Burnout-serien, specifikt Burnout Paradise. En klassisk open-worldracingspel. Tyvärr korsar inte Wreckreation mållinjen lika lätt…

Bygg var du vill – när du vill!

Men vad ända in i Småland är detta egentligen?

Detta är alltså ett open-world-arkadracingspel, där fokuset är att vinna medaljer, oavsett om det handlar om takedowns (det vill säga att du lyckats preja av ett visst antal bilar från vägen under tidspress) eller vanliga race. För varje race du vinner ute i den vida spelvärlden – desto fler erfarenhetspoäng får du, och vips låser du upp nya bilar. Enkelt eller hur?

Tyvärr är det så pass enkelt att spelet snabbt börjar gå på tomgång. För där spel som Burnout Paradise hade ett komplett paket – med varierande bandesign, livlig medryckande musik och härlig bilfysik, hamnar tyvärr Wreckreation snabbt på efterkälken. Till att börja med, är musiken så bedrövlig att jag kom på mig att då och då vilja gröpa ur mina öron med en sked snarare än att lyssna en minut till av dess hiskeliga bit-poppiga skränmusik – en lika oinspirerad som opassande hög av låtar. Musiken kan du tack och lov sänka. Men det för oss till spelets två mest fundamentala brister: bilfysik och spelvärlden i sig!

Att kräva att Three Fields Entertainment ska ha nått Burnouts nivå av fysik och närvarokänsla är borderline elakt – men samtidigt hänger mycket ändå på att du lyckas förmedla en god körkänsla. I Wreckreation är just detta väldigt upp och ner. Vissa bilar lyckas förmedla den där fartkänslan acceptabelt, medan du svischar fram i över 300 km/h på smala asfalterade vägar, knuffandes motståndare och undviker att frontalkrocka med kreti och pleti. Medan andra bilar känns som veritabla lådbilar, sladdandes och slirandes för minsta lilla kurva. I dessa fall är det framför allt styrningen som känns onaturlig och … ja bara inte rolig att kontrollera. Bara det faktum att alla bilar har en bromssträcka på typ två meter, när du använder handbromsen gör att spelets fysik flyger ut genom fönstret. Det gränsar till att ge mig någon slags digital whiplash i hur överdrivet effektiv den är.

Denna konstanta kamp om att hitta en bil som är rolig att köra blir dessvärre ett av spelets största ok (utöver den hiskeliga musiken), då olika tävlingar dessutom kräver specifika biltyper. Det finns nämligen större racingevent vid namn ”Wreckonings”, där du behöver ha en viss bil eller bilklass – bilar du samtidigt till synes låser upp slumpmässigt. I den bästa av världar hade du smidigt bytt bil där och då – men nej, du måste leta upp en parkeringsplats någonstans i världen. Det är nämligen bara där du kan byta mellan de bilar du låst upp.

Kartan är plottrig, och kanske lite oinspierad. Men duger väl egentligen.

Nåväl, bilfysik och val av bil kan alltså påverka upplevelsen både åt det positiva såväl som det negativa hållet – men sedan har vi spelvärlden. Denna stora världskarta kommer med gammal hederlig ”fog-of-war”-mekanik. Det vill säga allt är utgråat fram tills du besökt platserna i fråga. Men kartan känns plottrig och svåröverskådlig i sin utformning – särskilt då du inte kan zooma in och ut tillräckligt i min mening faller saker och ting redan här. Att du dessutom inte kan snabbfärdas till de olika platser du hittat gör spelet tråkigt – då spelvärldens storlek gör att du behöver färdas så himla mycket i vad som känns helt i onödan. Världen saknar karaktär i sig själv, även om det förekommer att olika årstider representeras och att du även kan uppleva natt, dag och morgonrace. Spelvärlden består till stor del av raksträckor, lite skogspartier och en diger ström av bensinstationer. Visst finns det smärre byar, men framför allt känns världen märkligt övergiven. Det åker förvisso runt AI-styrda fordon som agerar kuliss, men utöver det saknas det liv och rörelse.

Nu kan jag förstå att detta är tvunget, då du som spelare kan när som helst gå in i Live Mix-läget (byggläget) och placera ut ramper, vägar och annat var du vill. Skulle simulationen vara större från spelets sida skulle troligtvis balanseringen av tävlingarna och processoranspråket skjuta i höjden än mer. Men ändå, jag kan inte skaka av mig känslan av förlorad potential.

Men är det alltså ett hårt nej, då eller?

Inget är givetvis riktigt svart på vitt. Inte heller i fallet med Wreckreation. Jag personligen uppskattar att någon verkligen försöker instifta den där Burnout Paradise-ambititionen i något spel, vilket gör mig extra uppgiven. Spelet döljer nämligen vissa prestanda- och buggproblem (glitchar, tydlig prestandafall vid Live Mix-byggande exempelvis) som adderar till den halvklara upplevelsen jag får av spelet. Intentionen däremot från Three Fields Entertainment är pur, det känner jag. De vill så gärna få ihop detta – och vem vet, men digra uppdateringar, förändringar av AI-motståndare och adderingar till spelvärlden för att få den att kännas mer engagerande, då kan detta bli ett spel jag kan rekommendera för racingspelsälskande människor.

I nuläget är det dessvärre ett platt, relativt halvklart spel med god ambitionsnivå som bara inte når ända över mållinjen. Online-delen fungerar förvisso stabilt men känns mest som en kul extragrej snarare än ett riktigt fokusområde. Nåja, jag hoppas innerligt att utvecklarna lyckas hålla sig flytande och kan göra en uppföljare en vacker dag – men i nuläget skulle jag nog inte rekommendera Wreckreation för någon, om du nu inte älskar att köra in i motståndare eller träd i 300 km/h!

Testdator: AMD Ryzen 7 7800X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB