Winter Ember

Batmans föräldrar dödas som av rånare som slumpmässigt valt ut ett rikt par att råna. Bruce Wayne blir vittne till deras mord. Winter Embers Arthur är inte helt annorlunda. Den största skillnaden är deras vilja eller motvilja till att dräpa fiender. Där är Batman betydligt mer försiktig av sig.

Arthur, en privilegierad rikemansunge som fortfarande bor hemma trots att han verkar vuxen, kommer hem till sina föräldrars palats till hus med två tjejer i släptåg. Butlern säger att hans far vill tala med honom. Samtalet vittnar om en minst sagt stel relation. Arthur lämnar rummet och återgår till sitt. Mitt i natten vaknar ena tjejen och ska lämna huset. Hon blir vittne till ett gäng maskerade mördare som dräper både butlern och pappan. Tjejen tar med sig Arthur och flyr. Åren går och Arthur har blivit Batman. Han är en maskerad hämnare som rör sig under natten med kniv och pilbåge. Berättelsens premiss är någorlunda intressant, men efter introduktionen tappade jag intresset och fokus ögonblickligen.

Den introducerande filmsekvensen som delger oss premissen är en snygg, klassisk animestil. Men den lider av ett stort problem hela spelet har: ojämn frame rate. Eller animesekvensen är inte ojämn, den är jämn, men bibehåller ett få antal frames som får den att lagga sig fram. När man väl spelar är det betydligt ojämnare och inte heller anime. Det är en slags generisk stil som är svår att tycka något om. Jag är varken imponerad eller avskräckt. Den duger fint. Annan art style, andra frames. Oftast är det en duglig uppdateringsfrekvens på bildrutorna, men bland annat när man ändrar kameravinkeln faller bildrutor bort illa kvickt. Man kan irritera sig på mindre moment än det, men med tanke på grunden i spelets gameplay är det nog så störande…

Likt Batman är protagonisten Arthur hämnden och natten. Grunden i gameplay är alltså stealth. Arthur mördar dock fler personer än Batman. Speciellt om man som spelare väljer att göra det. Annars kan man få fiender att tuppa av. Mördar man går det snabbare, men man lämnar blodspår på marken som varnar andra fiender. Om fienderna svimmar av tar det längre tid och man måste forsla bort kroppen för att inte lämna spår. Det är ett avvägande man får göra i alla stealthspel, så det är inget unikt. Tyvärr finns en unik aspekt med smygandet. För att döda trycker man på en knapp, för att tuppa av fienderna håller man in samma knapp. Det svaga i det här är att det inte alltid fungerar. Antingen triggas inte avtuppningen eller så triggas den när man trycker en snabb gång. Att en så pass fundamental aspekt inte fungerar i ett spel som till stora delar kräver sin avvägning är ett fatalt misstag som gör att spelet inte går att räddas.

Deppiga Wayne-familjen…inte Wayne!

Det största brottet utvecklarna begått är hur det visuella skär sig mot gameplay. För att ta sig upp för vissa bjälkar måste man ha ett rep och spelet berättar det för dig. ”Okej, bra, jag såg ett rep liggandes på marken femton steg åt vänster, vi tar det!”, tänker givetvis jag då. Väl framme vid repet går det inte att interagera med. Jaha, jag behöver crafta en pil med tillhörande snöre à la Robin Hood. Kan inte spelet upplysa mig om det istället för att säga ”hämta ett rep med dig”? Jag behövde uppenbarligen göra något annat.

Ljudbilden lämnar mig aningen mer tillfredsställd än det visuella, men det är mest för att den håller sig i bakgrunden med ambienta ljud snarare än bombastiskt slående musik. Man smyger runt och hör hur vinden viner, fiender talar och hur mycket ljud man ger från sig om man väljer att springa, gå eller smyga. Den fungerar i kombination med gameplay men blir inte mer än okej.

Om man upptäcks får man slåss.

Winter Ember gör en del saker okej, vissa bra men det mesta är tyvärr inte särskilt bra. Kanske flyter det på bättre på andra enheter än Playstation 5, men det är en så pass ny enhet att det borde vara problemfritt. Det är helt enkelt bara dåligt optimerat. Att det bidrar till att den fundamentala gameplay inte fungerar som den ska gör att spelet kommer glömmas bort illa kvickt. Jag håller redan på att… Oh, kolla, färg som torkar!