Voice of Cards: The Forsaken Maiden

En fristående uppföljare som är snabbt på bollen efter det förra spelet, Voice of Cards: The Isle Dragon Roars, som utspelar sig i samma universum. Frågan är hur de skiljer sig åt och om de hunnit ändra något sedan det förra spelet?

Likt föregångaren som släpptes för bara några månader sedan är Voice of Cards: The Forsaken Maiden ett rollspel där du rör dig i en värld som liknar ett spelbräde med kort och där berättelsen berättas av en enda röstskådespelare, spelledaren.

Det första jag reagerar på är att de har bytt ut spelledaren. Den nya rösten känns mer som en kompis som bjudit in dig på en mysig spelkväll. Han kommenterar oftare vad som händer karaktärerna och flera gånger när han läser lite fel och korrigerar han sig själv. Detta tyckte jag var väldigt trevligt och gav lite mer liv åt spelet och framför allt förhöjdes känslan av att spela ett rollspel med en kompis.

Du behöver inte ha spelat det första spelet The Isle Dragon Roars, då berättelserna är helt separata, men en del karaktärer och monster har återanvänts. När jag återsåg en del karaktärer som nu har en helt annan roll blev jag väldigt berörd, och ibland lite förvirrad, då jag nyligen klarat ut The Isle Dragon Roars. Men snart vande jag mig vid att se bekanta ansikten som inte hade sin bakgrundshistoria med sig (eller?).

Där berättelsen hade en relativt linjär dragning tidigare har den nu i Voice of Cards: The Forsaken Maiden en känsla av att du som spelare har större frihet att välja i vilken ordning du ska ta dig an de olika utmaningarna. Ön du bor på är dömd till undergång eftersom den inte har någon maiden som skyddar den. Men då du en dag stöter på en stum flicka vid namn Laty bestämmer du dig för att hjälpa henne att bli öns maiden, så att den kan bli räddad. Men för att Laty ska kunna bli en maiden så måste hon ha alla de fyra maiden relics som tillhör de andra maidens på fyra andra öar.

Till dessa öar kan du resa med din båt Bon Vent som du själv byggt och som du förflyttar likt markören för din karaktär. För dig som inte spelat eller sett något av det förra spelet flyttas din karaktär över ett spelbräde med kort som vänds upp och avslöjar terrängen allt eftersom du ställer dig på korten intill. Då det blir en del resande fram och tillbaka får du relativt snabbt en möjlighet till att snabbresa mellan de olika hamnarna.

De första två öarna måste du ta i en viss ordning, men de följande två väljer du själv ordning på. Till en början tänkte jag att ”jaha, detta blir ju lite repetitivt” men tji fick jag, för redan på andra ön ändrar de parametrarna och de fyra öarna blir varsin lilla berättelse där du träffar nya gruppmedlemmar med egna öden och problem som du måste lösa i en ordning som gör att de inte alls blir en upprepning av varandra. För varje ö får du två nya medlemmar som utgör en del av ditt party på fyra med speciella attacker och låst utrustning, så med jämna mellanrum måste du lära dig på nytt hur du bäst ska klara dig genom strider med de olika karaktärernas förmågor. Men historien slutar inte där, dina och Latys utmaningar fortsätter.

Ett nytt element till spelet jämfört med det första är att den finns en viss mängd av lättare pussel. Du ska till exempel memorera några vaktposters mönster så att du kan smyga förbi, eller leta upp de rätta stenarna i en sal för att låsa upp en dörr. Dessa pussel är väldigt enkla, nästan så att de knappt kan kallas för pussel, men bryter av mot striderna på ett trevligt sätt.

Till havs!

Striderna består av fyra allierade och upp till fyra monster där det gäller att använda karaktärernas fem personliga förmågor för att på bästa sätt i en turbaserad strid förgöra dina fiender. Lista ut fiendernas svagheter och rusta dina karaktärer mot deras styrkor. The Isle Dragon Roars fick mycket kritik för att striderna var för lätta och till en början känns det igen här. Men en bit in känns det som att svårighetsgraden ökar sakteliga och det krävs betydligt mer helande drycker och återupplivningselixir för att klara dig mot nya fiender. Så till den grad att jag hade riktiga problem med en av småbossarna på min fjärde ö. Svårighetsgraden var lika delar en skojig förändring som frustrerande då den övergripande svårigheten ändå är relativt lätt, att plötsligt stöta på en vägg där man dör upprepade gånger.

Musiken är mystisk, lågmäld och är oftast en kombination av en gitarr och en flöjt, men blir mer upptakt till de svårare striderna. Däremot byter den inte till stridsmusik vid varje strid så som det tidigare spelet, vilket gör att man retar sig så fasligt på den.

Fler småhändelser sker än i det tidigare spelet, så som att du stöter på en skatt eller fångar en fisk, vilket jag tycke var trevligt. Du kan bära flera föremål, vilket är en klar förbättring och det känns som att det är aningens längre mellan striderna. Här finns fler fiender och fler karaktärer med sina egna små historier och hemligheter som kan låsas upp. Karaktärerna känns genuina och historien berörde mig djupare än vad det tidigare spelet gjorde. Många oväntade vändningar gjorde mig hela tiden nyfiken på att fortsätta.

Trots den korta tid som gått sedan det förra spelet tycker jag att många synpunkter på föregångaren har tagits i beaktande och att historien har fått ta större plats här. Om du står i valet och kvalet mellan det första och det andra skulle jag rekommendera The Forsaken Maiden.