Det finns spel som direkt drar in en i mörkret och håller fast med en blandning av gåtfull stämning och hot under ytan. The Last Case of John Morley öppnar just så – med en flykt genom skogen och en känsla av att något är fel långt innan vi förstår varför. Det är en berättelse om gamla fasor, förlorade år och ett fall som tas upp årtionden senare. Mitt i allt väntar en jakt på sanningen där varje rum bär på sina egna spöken. Frågan är bara om sanningen är värd priset.
Under a Killing Moon. Spelet som 1994 satte så galet hög standard på en hel drös med saker. För det första var grafiken inte ens grafik. Det var ju för fasiken levande människor! För det andra var detta spel, som var inspelat som FMV (Full Motion Video – riktiga människor mot fiktiva bakgrunder), det mest interaktiva jag någonsin sett. För det tredje var musiken sjukt bra. Det spelet handlade om en nersupen detektiv, Tex Murphy, som tog sig an olika fall. Under a Killing Moon var det tredje spelet i serien, men det första för mig. Murphy satte också standarden för vad rökig jazzmusik egentligen kunde innebära. Det var alltså inte helt utan förväntningar som jag startade upp The Last Case of John Morley.
Spelet börjar med att du är ute och springer i skogen. Desperat försöker du komma undan honom, eller det, som jagar dig. Efter en liten stund kommer du fram till en stuga. Äntligen frihet tänker du, men då sparkas dörren upp och inifrån stugan kastar sig en ovårdad, skäggig man och allt blir svart. Du vaknar upp på sjukhuset och i ett brev från din sekreterare, Penny, som informerar dig att hon måste avsäga sig tjänsten och gå vidare. Att du har legat i koma i ett par månader är inte bra för hennes ekonomi, tydligen.
Utskriven och med din fedora på rätt plats är den självklara destinationen ditt gamla kontor. Efter att ha gått runt ett par minuter och haft lite fina minnen från gamla fall, dyker plötsligt en gammal dam upp. Lady Margreth Fordside har letat upp dig för hon behöver din hjälp med att ta reda på vem som mördade hennes dotter Elodie, för 20 år sedan. En ansenlig summa pengar väntar om du tar jobbet. Fattig som du är, koma och allt sånt, tar du dig an fallet och åker ut till Bloomsbury Manor för att leta efter ledtrådar.
Detta är alltså premissen för John Morley och hans sista fall. Under spelets dryga tre timmar tar du dig från stora hus till mentalsjukhus och söker igenom dem. Sakta men säkert målas en bild upp av de tragiska händelser som ledde upp till mordet på en ung kvinna och en oerhört linjär berättelse tar sin början, där inget är som det verkar och där du hela tiden är jagad av en man i svart.
Jag har absolut ingenting emot linjära berättelser, om manuset är bra. Det behövs något som greppar tag och håller kvar dig för att det ska hålla hela vägen, Ur det perspektivet tycker jag att John Morley levererar. Historien har berättats många gånger och är väl lite av en kliché egentligen, men vad gör väl det när det är ett bra spel? Om ändå resten av spelet hade varit lika bra som historien det berättar, hade vi haft ett mästerverk i händerna. Tyvärr är så inte fallet. Det är många småsaker som drar ner helhetsbetyget här. Låt mig förklara.
För det första är röstskådespelet fantastiskt ojämnt. Från att komma med stela kommentarer som känns felplacerade till lite längre stycken där det ändå finns lite känsla (med betoning på lite), håller det inte om utvecklarna vill fånga spelarna. Vi behöver ha en konstant att förhålla oss till, inte få upp hoppet om lite bra röster för att sedan bara bli besvikna igen. När vi ändå är inne på att ha ett konsekvent beteende, eller snarare brist på, är att stavningarna på samma namn är olika genom hela spelet. Det finns en del exempel men det tydligaste var nog att den anrika och nästan aristokratiska familjen Fordside bytte stavning titt som tätt. Ibland var det Fordside med D och ibland var det Fortside med T. En oerhört slarvig miss av utvecklarna här, förutsatt att det var slarv och inte med mening. Men jag hittade inte den röda tråden i det i så fall.
En sista sak jag vill ta upp här är vissa ljudeffekter. Även låsta dörrar fick ibland ljudeffekten av en dörr som öppnas. Ibland hördes det klassiska ryckandet i en låst dörr och ibland lät det som att dörren helt enkelt bara föll till marken. Trots att den stod kvar och var låst. Återigen, något som tar mig ut ur spelet eftersom jag börjar tänka att dörren lät öppen, men var låst. Det förstör lite för mycket för min smak.
Grafiken är däremot en helt annan femma. Det är sådär mörkt och dystert som jag förväntar mig av ett spel i noir-stilen. Allting kändes genomtänkt och hade en tydlig plats, allt från John Morleys bil till inredningen i det stora, gotiska huset. Det fanns en detaljrikedom som jag uppskattade, hur månljuset faller in i ett tomt bibliotek och de riktigt snyggt animerade människorna som är med. En annan sak som jag tyckte om var de olika pusseldelarna. Det var såklart inte det svåraste som gjorts i ett spel, men det var underhållande och lagom ansträngande. För att förstå vad som egentligen skett vid viktiga punkter i berättelsen kunde du gå in i någon form av flashback och leta ledtrådar för att pussla ihop förloppet. Återigen inte alls svårt, men det var något som bröt av det annars monotona i att springa från ena änden av huset till andra för att läsa ett brev och sen gå tillbaka till första änden och slå in en kod.
Apropå att springa var styrningen helt okej. Det gick att antingen spela med tangentbord och mus, eller med kontroll. Jag testade båda och ingen av dem kändes vidare dålig, förutom att kontrollen slutade att fungera ibland ett par gånger. Det löste sig genom att bara koppla ur och koppla in igen. Som allt elektroniskt har en tendens att göra.
När det gäller min tidigare referens till rökig jazz, blev mina hörselgångar oerhört glada när titelkortet dök upp och den släpiga tenorsaxofonen sakta gled runt. Jag ser framför mig hur allting sakta går över i någon slags svart-vit slöja och får en noir-känsla över sig. Den dramatiska detektiven. Damen i nöd. De rökiga jazzklubbarna. Regniga gator och livets elände. Men så börjar spelet och så var det inte alls. Den melankoliska saxofonen byts ut mot gnällande stråkar och lite piano. Det blir mer klassisk musik som för tankarna från allt som spelet utlovat och det blir istället någon slags blek Silent Hill 2-kopia rent musikmässigt. Jag tycker musiken är okej, men det är absolut inte musik som passar in i spelet.
Bakgrundsljudet fungerar däremot mycket bättre. Vinden som susar och dina fotsteg ekar i det övergivna huset. Knarrande dörrar ger också den där övergivna känslan som är så viktig för att sätta tonen i spelet. Då räknar jag inte in de låsta, olåsta eller fallande dörrarna, som jag varit inne på redan.
För att runda av och knyta ihop lite, är manuset det enda som räddar spelet från en total flopp. Det är en riktigt bra historia och hade förmodligen kunnat bli ännu bättre med antingen mer resurser eller mer talang. Jag är osäker på vilket, tråkigt nog. The Last Case of John Morley är inte ett spel som kommer att tilltala alla. I grund och botten är det en något mer påkostad walking simulator som inte riktigt når ända fram. Men vill du spela ett spel som har en bra historia och du kan bortse från många små misstag, kanske du också får ut något av det.
Ni som är kvar så här långt i recensionen kanske undrar vad i all sin dar jag pratade om precis i början med att springa i tretakt. När John Morley springer mellan sina brev och uppdrag, har han inte ett vanligt löpsteg som du förväntar dig: med en jämn rytm, ett steg i taget. Nej, John springer i tretakt. Fråga mig inte hur det ser ut när han gör det, men framför mig ser jag hur han tar ett steg med vänsterfoten för att sedan studsa till två gånger med högerfoten.
Och återigen sliter spelet mig ut i verkligheten och den trista verkligheten – utan vals-löpare.
Testdator: AMD Ryzen 5 5600, 16GB DDR4, GeForce GTX 1070
