Starship Troopers: Ultimate Bug War!

Välkommen in i värmen, soldat! Är du redo att rensa galaxen från avskyvärda insekter? Dessa monstruösa varelser står i vägen för Federationen – när allt vi vill är att ena galaxen under oss! Det är propaganda och satir som ekar genom Starship Troopers: Ultimate Bug War! Om det får spelet att lyfta – eller falla ner i glömska – återstår däremot att se.

Vad får du om du kombinerar Duke Nukem, satir och Starship Troopers-filmen? Detta förnumstiga lilla spel. Ett spel som tydligt försöker locka oss gamla Starship Troopers-älskare med gamla hederliga Full-Motion-video-sekvenser (FMV, som dessa video-mellansekvenser kallades i korthet förr) samtidigt som du får en ’boomer-shooter’ som kastar in dig i stridens hetta från första sekund. En kul överraskning som dessvärre tappar sin retroflörtande charm redan efter fyra–fem timmar. Av den enkla anledningen att du är klar med spelet. Åtminstone sett till normalsvårighetsgraden som givetvis också heter ”Trooper”.

”- Kom med i kampen mot insekterna!”

Spelupplägget i ’Starship Troopers: Ultimate Bug War!’ är rätt fiffigt. Det hela inleds med att general Johnny Rico (ni vet huvudkaraktären från originalfilmen) berättar att du – och alla andra barn (såväl vuxna) nu har möjlighet att lära er stridens hetta, men på hemmaplan. Metan når sannerligen en ny nivå, när han insisterar på att du spelar Starship Troopers: Ultimate Bug War!, men i spelet! Du är ”player”, en blivande soldat i deras ögon, och vad är bättre än att förse dig med en äkta nittiotalsosande förstapersonsskjutare där du återupplever karaktären Major Samantha ”Sammy” Dietz upplevelse av detta insektskrig. Johnny tillsammans med denna Sammy presenterar därefter i FMV-sekvenser vad som i grund och botten är simulerade uppdrag; hur hon sköt ihjäl tiotusentals kryp och räddade dagen.

Ett roligt upplägg, som inte bara förklarar varför spelet ser ut som det gör – utan också fungerar tonmässigt med spelets retropixelerade utseende. Det ger dig den där retrofuturistiska känslan som så många gärna söker efter nu för tiden. Rent berättelsemässigt är det inte mycket att hurra för – men tack vare de filmklipp som dyker upp mellan uppdragen får du ändå ut något av det. Satiren finns där, men spelet vågar aldrig riktigt luta sig lika hårt in i den som filmen gjorde. Resultatet blir mer av en nostalgisk blinkning än en riktigt bitsk kommentar.

Krig i retroform!

Skjut, skjut och åter skjut

För att dra en parallell med en annan retro-shooter är det nog Warhammer 40,000: Boltgun som först dyker upp i tankarna. Den där snabbförda skjutmekaniken; med skön variation av vapen, tillräcklig omväxling av fiender under spelets gång och allt med 3D-pixelerade sprite-varelser att skjuta sönder och samman. Direktheten i spelets action är definitivt en styrka, men en som tyvärr snabbt känns lite väl bekant. Där Boltgun erbjöd mer personlighet på grund av sitt rika universum, stagnerar detta till att mest bli en repetitiv skjutar-sallad. Förvisso en där det känns roligt att skjuta till en början, men en som (för oss köttätare) snabbt tappar sin lyster, då vi förr eller senare vill ha ”riktig mat”.

Vapnen i sig gör däremot ett helt okej jobb med att bära upp spelets tempo. De känns tillräckligt kraftfulla och responsiva för att varje möte med insekterna ska bli underhållande, även om arsenalen i slutänden inte är särskilt minnesvärd. Om du däremot har stenkoll på Starship Troopers, kommer du känna igen en och annan puffra. Vapen som biter ordentligt i de olika fiender som hittas här. Flygande skalbaggar som skjuter eld eller frätande syra. Eller samma stora kreatur som sprutar mängder av lava. Det är en god mix, men samtidigt märks det mot slutet av sista banan att det ändå är stramt med fiender totalt. Här hade jag gärna sett fler – och framförallt bossar. Något som spelet saknar till stor del. Där andra spel får dig på tårna i bosstrider är det snarare just mängden fiender som spelar roll här – särskilt i de högre svårighetsgraderna där du kan dö på två hugg!

En blivande soldat! Som tar sig an Starship Troopers Ultimate Bug War! i spelet! (många utropstecken där, jag vet!)

Det hjälper inte heller att de sju banor du upplever är korta och att normalsvårighetsgraden är alldeles för enkel. Förvisso har du fyra svårighetsgrader att välja mellan (”Recruit”, ”Trooper”, ”Veteran” och ”Citizen”), vilket kan skänka mer speltid och faktiskt också ett betydligt mer intensivt tempo för de mer hängivna. Samtidigt, när du väl sett alla sju banor – och de fem banor där du spelar som insekt – då har du i princip sett allt spelet har att erbjuda. Och allt såg i slutänden väldigt likartat.

Där spelet däremot verkligen börjar komma till sin rätt är på de högre svårighetsgraderna. Jag brukar i regel spela spel på normal nivå, men här blir det snabbt tydligt att spelet mår bättre ju svårare du sätter det. Fienderna blir plötsligt betydligt mer skräckinjagande, då även de minsta krypen kan innebära döden efter bara ett par slag. Det gör att du konstant måste hålla dig i rörelse – något som i sin tur lyfter spelets största styrka: den intensiva skjutkänslan och känslan av panik när svärmar av insekter rusar mot dig, precis som i filmen. Värt att nämna är att svårighetsgraden inte kan ändras under en pågående spelomgång, så du behöver leva med den. Samtidigt gör det inte så värst mycket då varje nivå är relativt kort sett till tid. Det jämnar alltså ut sig.

Under spelomgångarna tar du dig fram över vad som ändå är en acceptabel mix av miljöer – alla med den där tydliga boomer-shooter-hyllningsestetiken. Banor som i sig känns relativt öppna, men som i praktiken vallar dig fram likt ett får mot slaktbänken. För spelar du på högre svårighetsgrader gäller det att hantera ammunition väl – samt plocka på dig specialvapen när du väl hittar dem. På det sättet påminner spelet mycket om Helldivers II, vilket inte är märkligt då det i sin tur tagit inspiration från Starship Troopers (cirkeln är sluten!). Vad du finner kan vara allt från att du kan beställa in artilleristöd, mech-soldater och specialgranater för att nämna några, men dessa förbrukas direkt, så det gäller att använda dem i rätt ögonblick. Inget du egentligen behöver oroa dig över i normal svårighetsgrad förvisso, men som är ett komplement som kan göra högre svårighetsgrader mer intrikata.

Vilket för oss kort till idén om omspelningsvärde. Spelet må ha fyra svårighetsgrader och fokus på ett slags ’high-score’-system för varje bana, men just lusten av att spela faller inte riktigt på en. Jag tror den största anledningen är att spelets grundläggande spelmekanik är lite för rättfram. Det finns bara inte tillräckligt med dynamik, om vi ser till hur vapen, utforskning och världsbygge upplevs. Detta parat med en mer nischad spelupplevelse kommer vara hämmande – och även om det lär finnas individer som spelar om en eller två gånger, lär merparten av spelare låta spelet samla digitalt damm inne på Steam efter första genomspelningen.

Ljudmässigt sticker spelet däremot inte ut lika mycket som grafiken. Vilket säger en del, eftersom många nog vid första anblick skulle tro att spelet är underutvecklat. Men där det grafiska har en tydlig intention bakom sig från utvecklarna, upplevs ljud och musik mer som en eftertanke. Inte dålig, bara slätstruken och så där lagom pampig, för att passa filmlicensen som spelet baseras på.

Spoiler! Typ…
Här är den enda riktiga bossen i spelet.

Vad tusan tycker jag egentligen?

Till syvende och sist är det en helhet som blir aningen svår att bedöma. Det är tydligt efter några spelomgångar att spelets grafik, spelsätt och putslustiga satir mellan uppdrag bara når så långt. Precis som propagandan om att tjäna Federationen är till för godtrogna sinnen att tro på patriotismens ärofyllda väg, trots att det egentligen gör narr av den typen av soldatpsyke, så lyckas inte spelet att övervinna mig trots ett på pappret roligt upplägg.

Starship Troopers: Ultimate Bug War! är en liten munsbit till spel, som förvisso kan drygas ut, men som blir snarare en soppa på en spik än en riktig måltid. Förvisso smakar den gott initialt, men det finns bara inte näring nog för att rekommendera den för alla. Om du däremot är en hardcore-Starship Trooper-fantast, och verkligen åtrår ’boomer-shooter’-genren, ja då kan det vara värt att börja snegla mot spelets håll. Kanske kan Johnny Rico vinna över dig i det fallet… du lär ändå ha kul en stund med honom, där borta i nostalgihörnan!

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB