Star Hunter DX

Shoot em ups är kul. Skjuta lite rymdskepp o sådär. Men vad händer om de där rymdskeppen skjuter tusen skott i sekunden? Välkommen till genren som kallas bullet hell, genren som inte vet vad nåd betyder.

Du spelar som Luna Starr eller en av hennes två vänner. Ditt piratgäng har förrått dig och nu ska du söka upp dessa förrädare och se till att de får vad de förtjänar! Det är all story som Star Hunter DX har att bjuda på. Men detta är inte den typen av spel som är till för att skapa en djup story. Detta är ett spel för att träna muskelminne och skapa euforiblandad psykos.

Enklaste svårighetsgraden will still kick your a**

Spelet är på ytan ett ganska klassisk shoot em up (hädanefter SHMUP). Med det menar jag att du är ett skepp som går från vänster till höger i ett 2-landskap där ditt uppdrag är att skjuta ner så mycket bråte framför dig som möjligt för att få så hög poängtotal som möjligt. Till ditt förfogande har du tre vapen: ett koncentrerat laservapen, en spridd kulspruta och bomber. De första två är ganska självförklarande men bomben fyller här en annorlunda men vital funktion. Då detta är ett bullet hell kommer du att vara omgiven av laser, bråte och skott hela tiden. För att ge någon form av respit kan du använda bomben för att rensa skotten i en radie kring dig. En sann livräddare.

Lasern och kulsprutan är oändlig men du ges enbart tre bomber per liv. För att ladda upp bomberna behöver du göra vad spelet kallar grazing. Detta innebär att du ska vara så nära projektiler som möjligt utan att sprängas, gör du detta tillräckligt mycket belönas du med bomber. Utöver detta har du ”bullet time” som du kan utlösa när du nått en poängmultiplikation på åtta (ju bättre du skjuter ju snabbare fylls denna mätaren). Här blir fienderna långsammare och när du slår ut en fiende belönas du med guld som är värt löjliga poäng. Har jag nämnt att mycket av spelet handlar om poäng?

Cat! I’m a kitty cat!

De tre karaktärerna spelar annorlunda med hur deras skott sprids, hur snabba deras skepp är och hur mycket skada de gör. Beroende på vilken karaktär man väljer så får man en väldigt annorlunda upplevelse. Skillnaderna är små men i ett spel av precision så känns varje förändring enorm! Katten är min solklara favorit då den har målsökande skott vilket gör spelet aningen lättare för någon som saknar de där kattreflexerna. När vi ändå är inne på det, låt oss prata om det här med svårighetsgrad.

Det finns tre olika svårighetsgrader: svårt till svårare till helvetet på jorden. Även den enklaste svårighetsgraden är extremt svår för någon som inte är van vid denna typen av spel och här kommer även min största kritik in. Det är inte omöjligt, det tar inte bort från spelupplevelsen, och det gör dig inte till mindre av en gamer om det skapas en möjlighet för oändliga continues. Spelet har tre continues och det är det som gäller. Dör du är det bara att börja om vilket kanske inte låter så hemskt då spelet har sex nivåer. Men varje nivå drar av ett år av ditt liv i ren och skär adrenalin. Hade jag bara haft möjligheten att inte behöva oroa mig varje gång jag förlorade ett liv hade spelupplevelsen inte bara blivit mer tillgänglig, utan även roligare för mig som spelare.

Var redo att se denna skärmen var femte minut!

Men för att inte dra för många år av ditt liv har spelet ett träningsläge där du kan spela de banorna du är fast på med oändligt antal liv och valfria parametrar. Utöver detta finns det även prestationer som här kallas challenges. För dig som vill klara allt 100% finns det väldigt många utmaningar som går från att enbart klara spelet till att klara spelet utan att förlora ett enda liv på svåraste svårighetsgraden. På tal om att utmana sig själv; det finns topplistor vilket känns som en självklarhet för ett spel med så stort fokus på poäng som detta. Vad som däremot inte verkade självklart var att koppla upp denna topplista på nätet. En enorm miss för ett spel i denna genren!

Star Hunter DX osar 80-tal med neon och en släng av pixelgrafik. Bakgrunderna är simplistiska planeter eller landskap, inte för att du kommer att se mycket bakgrund då skärmen alltid är full av neonfärgade projektiler. Fienderna känns aningen oinspirerade med ganska tråkig rymdskeppsdesign, kantigt och okreativt. Däremot skapas väldigt vackra motiv när du blir skjuten på från alla håll och kanter. Musiken är fantastisk med dunkande retro cyberwave (tänk synthmusik i rymden) som ytterligare får dig på helspänn. Dialogerna är fyllda av oneliners inför varje boss och stilen på karaktärerna är fina men inget man inte sett förut. Det är nog det som stör mig mest. Allting passar fint ihop och är trevligt att titta på, men det är så by the book att wow-faktorn helt uteblir — i alla fall på det estetiska planet.

Star hunter DX är helt enkelt ett bra spel inom sin genre. Men det är inte något unikt. Med grazing och bullet time som två stora säljpunkter är det visserligen ett utmärkt och välgjort spel i bullet hell genren, men det räcker inte riktigt för att utmärka i en genre som har en väldigt kräsen skara spelare.