Shin Megami Tensei III Nocturne HD Remaster

En kultklassiker i modern tappning, Shin Megami Tensei III Nocturne, är nu tillbaka i HD-utgåva. Håller detta postapokalyptiska äventyr måttet även i dag är den stora frågan jag ställer mig när jag beger mig till ett fiktivt Tokyo för att släppa loss mina inre demoner.

I Shin Megami Tensei III Nocturne HD Remaster spelar du som en protagonist som du själv får bestämma namnet på. Du har åkt till Tokyo för att besöka din vän Takao på sjukhuset. När du ankommer till staden får du höra om en upplopp som skett i Yoyogi Park. Av nyfikenhet bestämmer du dig för att gå till parken och där stöter du på en mystisk man, Hijri. Han ger dig en bok han har skrivit, The Ring of Gaea and the Scripture of Miroku. Du tar emot boken och läser. Boken berättar om en kult som befinner sig i källaren av sjukhuset. Kulten har en plan att förinta mänskligheten och skaka om världen genom vad de kallar för The Conception. För dig låter det här som rena påhittet och du går vidare mot sjukhuset. När du väl kommer dit märker du att det är något som inte stämmer. Takao verkar vara försvunnen och du kan inte se någon personal på stället. Efter att ha utforskat övervåningen bestämmer du dig för att gå ner till källaren och här märker du snabbt att du inte befinner dig i  något vanligt sjukhus. Operationsborden har frammaningscirklar runt sig och bokens historia börjar mer och mer kännas som en sanning. Till slut stöter du på en man som tycks vara ledaren för kulten och bokens profetia går i uppfyllelse. Ett stort moln sveper över himlen och förvandlar hela Tokyo till postapokalyps. Dock verkar det som att du överlever, men inte utan påverkan. Du förvandlas nämligen till en så kallad Demi-fiend, en demonisk varelse med utommänskliga krafter. Ditt uppdrag blir nu att fly från sjukhuset och sätta stopp för kulten.

Berättelsen är riktigt bra. Den har många oanade tvistar och beroende på vilka val du gör senare i spelet kommer du att få olika slut. Även världsbygget är något jag tycker spelet hanterar bra. Du får verkligen se hur rubbad världen är och den ständiga kampen för överlevnad hos de enstaka människor som finns kvar, Manikins, tycker jag porträtteras på ett trovärdigt sätt.

Spelets gameplay är däremot något jag har blandade känslor inför. Om du har spelat Persona-serien kommer du att känna dig hemma i mycket här. Du går igenom korridorer och fightas mot monster i turbaserade strider. Precis som i Persona 5 kan du få monster (i detta fall demoner) att strida vid din sida genom att övertala dem i konversation. Det är faktiskt så att det var Shin Megami Tensei III som var först med den mekaniken och inspirerade Persona 5 att ta efter. Det finns dock två skillnader mellan hur de två spelen hanterar sina strider. I Shin Megami Tensei agerar dina demoner som enskilda partymedlemmar, till skillnad från Personas som ger de enskilda karaktärerna unika förmågor. Den andra stora skillnaden är att i Shin Megami Tensei har vi random encounters, vilket jag inte är ett fan av. Konceptet känns helt enkelt föråldrat vid det här laget. Det här är ingenting som har hunnit störa mig en särskilt mycket, men vi får se hur det utvecklar sig under det långa loppet. En aspekt som jag gillar å andra sidan är att du får välja vilket stats (det vill säga liv, styrka, magi etc.) som höjs vid varje level up. Det är en strategisk  funktion jag tycker om. Vill du satsa på att tåla stryk eller vill du satsa på att ge stryk? Valet är ditt! Du kan ytterligare anpassa dina stats genom att injicera olika Magatama, levande insekter som kan ge dig olika förmågor.

Bli vän med demoner!

Sammanfoga demoner till en!

Skräddarsy din karaktär med Magatamas!

En strid...

Det jag stör mig mest på i det här spelet är hur pass otydligt det ger beskrivningar. Ibland står det i röd text i en cutscene vart du ska, vilket delvis hjälper, men om du av någon anledning missar detta eller råkar speeda genom text blir det nästintill omöjligt att veta. Spelet har inga waypoints eller liknande som leder dig i den riktning du ska utan du får helt enkelt gissa dig fram. Lika förvirrande är många av spelets dungeons. Till en början är de lätta att navigera, men när du kommer en bit in i spelet börjar de bli mer komplicerade. Vissa har till exempel osynliga portaler och fällor i golvet som leder dig till ett helt annat ställe än vart du var på väg. Vissa dungeons är dessutom täckta av mörker, vilket gör de ännu svårare att navigera om du inte har en demon med en förmåga att lysa upp omgivningen eller har ett föremål som gör det. Kort sagt tycker jag att spelmekaniken känns föråldrad. Jag hade gärna sett att de la till quality of life-ändringar som en uppdragsbeskrivning som ger tydligare indikation på vart du ska.

Något nytt jag fått testa är det enklare spelläget Merciful Mode, som är gratis DLC till spelet. Jag uppskattar verkligen att de lagt till detta läge då spelets normala svårighetsgrad är känd för att vara mycket oförlåtande. Genom Merciful Mode kan du ta del av berättelsen utan att bli lika frustrerad över de svåra och orättvisa striderna.Utöver detta finns ytterligare två spellägen att spela i, som om du tankar hem DLC:n. När du startar spelet kan du välja att spela antingen Maniax Mode eller Chronicle Mode (standard). Unikt för Maniax Mode är att en karaktär vid namn Raidou byts ut mot Dante från Devil May Cry-serien. Det är egentligen ingen större skillnad mellan de två lägena och det fungerar mest som fan service till de som gillar båda serierna.

En annan aspekt de kunde slipat lite mer på är ironiskt nog grafiken. Karaktärsmodeller och liknande i utforskande och gameplay ser bra ut, jag märker att de är skarpare om jag jämför med en video från originalet på Youtube. Det jag syftar på är istället vissa förrenderade cutscenes. Här märks de att de inte slipat på designen alls, för de ser otroligt pixelerade ut i jämförelse med allt annat. Varför gav de inte dessa en välbehövlig uppgradering, så som de gjort med resten av spelet?

Musiken tycker jag fungerar bra. Stridsslåtarna tar sig an en blandning av rock och hip-hop, som jag tycker passar bra till det postapokalyptiska temat. Även musiken under utforskandet passar bra in bland miljöerna, enligt min mening.

Shin Megami Tensei III Nocturne HD Remaster är ett spel jag känner mig väldigt splittrad inför. Jag tycker att spelet har en intressant berättelse, som får mig att vilja spela vidare, och ett roligt stridssystem, men tyvärr håller det inte riktigt för att spelet ska få en utmärkelse. Mycket i spelet känns föråldrat, som till exempel hur vagt det är med vart du ska och hur många cutscenes ser pixelerade ut. Det känns som en remaster de kunde gjort mycket mer med helt enkelt. Om du är ett fan av serien eller old school JRPG överlag kan jag rekommendera spelet till dig, men om du inte är det är det nog smartare att skaffa något annat.