RAD

Neonfärger, 80-tal och postapokalyptisk ödemark är tre grundläggande ord för detta färgsprakande mutantspel. Eller för att vara helt korrekt så är det faktiskt post-postapokalyptiskt, för världen har inte bara gått under en gång, utan två. Kvar finns en liten del av mänskligheten och du blir såklart utvald till att försöka rädda den.

Storyn är något oklar, mer än att du som sagt ska rädda världen. För att kunna göra det och ens kunna röra dig fritt ute i ödemarken, som kallas Fallow, blir du omgjord till att kunna mutera dig själv och på så sätt överleva bland giftgaser och monster. På ett sätt är spelet uppbyggt ganska traditionellt med banor, du har en hälsomätare, du går upp i nivå och du utvecklar olika förmågor som hjälper dig när du slåss, det som skiljer sig är att du spelar i omgångar så kallade “runs”. Du börjar alltid i ett läger som du efter varje bana kan återvända till, liv förlorar du såklart om du träffas av någon fiende och varje gång du går upp i nivå får du en slumpmässig mutation som kan användas. Klarar du en banan kan du direkt fortsätta på nästa eller däremellan återvända till ditt läger. Om du däremot dör, ja då förlorar du allt. Din “run” är över, du får statistik på hur det gick; hur länge du klarade dig, hur många mutanter du dödade och dessutom poäng som kan ge dig uppgraderingar vad gäller karaktärer, vapen eller liknande.

Hela uppbyggnaden med “runs” tyckte jag var lite störig i början, jag vill ju komma vidare, jag vill spela mer trots att jag dör. Det kändes orättvist att jag inte fick en chans till, att jag inte fick behålla mina grymma mutationer som jag precis börjat vänja mig vid. Men allt eftersom jag mer förstod premissen med spelet så blev det istället beroendeframkallande, “bara en runda till” blev en återkommande tanke. Och trots att du förlorar allt när du dör och du får börja om från början så blir det ändå inte tråkigt. Det finns en uppsjö med slumpmässiga mutationer och ingen omgång blir den andra lik, dessutom finns en hel rad passiva mutationer du kan få som till exempel gör att du kan springa i förgiftade vattendrag eller ta mindre skada av eld. Varje gång du får en aktiv mutation, alltså en som du själv kan styra, så syns det också på din karaktär då du bokstavligt talat ser hur du muterar fram den. Du kan få vingar att flyga med, ett brinnande huvud du kan slunga iväg eller möjligheten att ploppa ut ägg som blir dina medhjälpare.

Spelmässigt för RAD tankarna till höjdarspelet Bastion, gameplay liknar varandra, likaså en mörk röst som säger saker högt när du plockar upp nya grejer, även om det inte är på samma berättande sätt. Så har du spelat Bastion kommer du med all säkerhet uppskatta det här, och har du inte spelat det så tror jag att du kommer uppskatta RAD ändå. Neonfärgerna i detta öde landskap tillsammans med den tydliga 80-talsvibben gör det en fröjd för ögat, inte för att det alla gånger är ett grafiskt mästerverk, men för tonen det sätter. Musiken för också tankarna till ett punkigt och härligt 80-tal tillsammans med det faktum att valutan som används är kassettband och nycklar du hittar för att låsa upp lådor är disketter.

Kontrollmässigt flyter det på smidigt, det är standardkontroller för att slåss, hoppa och rulla för att undvika, och ju fler mutationer du får desto fler knappar har du att trycka på och du kan även placera om mutationsattackerna så att det passar dig. Som jag nämnt tidigare så finns det en hel hord med mutationer att utveckla. Ibland kan man hoppas på att få en tidigare mutation som man gillade och jag blir nästan besviken vid första anblick när det är en mutation jag inte haft tidigare, tills jag inser att den är ännu bättre än föregående. Det faktum att detta sker helt slumpmässigt gör att man aldrig riktigt tröttar trots att du får spela samma banor flera gånger, de känns ändå nya och det blir aldrig tråkigt att köra en omgång till.

Trots att det är otroligt roligt när man väl förstått idén med “runs” så kan jag ändå sakna att få komma vidare tillsammans med alla mina mutationer och allt jag samlat på mig. Det kan kännas frustrerande att spela igenom flera banor för att sen ovärdigt dö och börja om på noll, så även om tanken är rolig och härlig och funkar för det mesta, så önskar jag ändå stundtals att det var som ett gammalt hederligt bana-för-bana spel, just för att det är så kul. En annan sak jag saknar är ett multiplayer läge, för tänk vad kul det hade varit att samla ditt gäng och med alla era mutationer ta er an världen Fallow tillsammans! Men det är väl helt enkelt bara att acceptera detta koncept för vad det är och uppskatta det, för då kan jag garantera att du kommer få timmar av roligt spelande, och att även du, precis som jag, kommer ha den återkommande tanken “bara en runda till”.