Nikoderiko: The Magical World

Låt oss skapa ett spel. Vi bestämmer oss för ett plattformsspel som vi ser från sidan. Låt oss ge det lite djungel-tema, tropiskt. Skönt soundtrack med lite rytmer. Vi blandar vanliga banor med någon vattenbana och det går att rida på olika djur ibland. Tror det kan bli riktigt bra.

”Men vänta nu Oscar, du beskrev ju precis Donkey Kong Country!” Vilket är helt korrekt och dessa tankar måste även skaparna bakom Nikoderiko fått. De har gett sig på att finslipa ett av enligt många bästa spel-IP som finns när det kommer till sidskrollande plattformsspel. Donkey Kong Country. Det är inte ett ovanligt grepp att ta något som redan finns och försöka förädla det, det är ju faktiskt så det mesta kommer framåt i världen.

När jag hamnar framför ett spel som är en så tydlig homage som denna så brukar det resultera i något av följande: 
* Jag blir sugen på att spela orginialet.
* Jag ler och känner mig varm.
* Jag känner mig smutsig och ligger i fosterställning i duschen skrubbandes min bleka lekamen.

Har VEA Games lyckats? Står spelet på egna ben, är det nostalgi eller ännu värre, kommer jag få nya sår på min kropp?

Vi möts direkt av glada färger och trummor som sätter takten för en svängande musik. När vi startar får vi reda på att Niko och Luna är två skattjägare som funnit det som de letat efter men precis innan målet så kommer vår antagonist Grimbald och hans slingriga kumpaner och stjäl den framför våra ögon. Nu börjar jakten över ön vi befinner oss på för att få tag i vår älskade skatt.

Vi börjar i en klassisk djungelvärld och lämnas väldigt lite guidning i hur spelet ska spelas. Någon gång ibland så står det en kombination som kan tryckas för att till exempel hoppa och slå i marken eller kasta en tunna. Banorna är väl avvägda mellan flyt och frustration. Att bara springa igenom en bana är oftast enkelt men när vi ska samla bokstäverna till NIKO dessutom så kan det bli frustrerande ibland. Särskilt om du som spelare gör som jag och ofta råkar trycka på två knappar när du fokuserar lite mer. Plattforms-mekaniken sitter som en smäck och är på samma nivå som Donkey Kong Country eller Crash Bandicoot.

Spelet bjuder inte på några överraskningar överhuvudtaget förutom en skulle jag säga. Vattenbanorna…. är ganska roliga, speciellt när du rider på en laserskjutande sjöhäst. Bossarna är väldesignade och bjuder på viss variation. Som exempel är första bossen en bäver som är arg för att hen tror att vi sprängt dess damm. En rolig idé och som vanligt gäller det sig att lära attackmönster som kan vara vågor, vattenkaskader eller fiender. Något de tagit till fasta på som mer eller mindre får ses som praxis i plattformsvärlden är variationen på banorna och spelmoment. Vi möts av banor med sandtema, djungeltema, under marken och under vatten. Det ser lite olika ut men i slutändan är det samma, men trevligt när estetiken ändrar sig en stund.

Förutom det klassiska hoppa mellan plattformar så kommer det även andra spelmoment som att springa så fort som möjligt när en drake är hack i häl eller för den delen åka i en vagn på ett järnvägspår som går upp och ned och är trasigt ibland. Spelet har även vissa 3d-moment där banan svänger åt och ett håll och en liten stund är 3-dimensionellt innan den viker tillbaka och vi hamnar i sidovy igen. En lite intressant sak är att vi har tre hjärtan som liv men börjar med enbart två fyllda.

Det finns såklart även ett tvåspelarläge där vi kan hjälpas åt att komma framåt. Det går inte att knuffa på varandra men springa ifrån varandra går utmärkt så att din kompis hamnar utanför bild och återkommer i en bubbla. Jag spelade med min son som börjar bli ganska duktig på plattformsspel och vi hade helt klart en trevlig kväll.

Jag uppskattar grafiken. Den är färgglad, mjuk och detaljerad. Det finns ett djup i designen med detaljer i flera nivåer tills det längst bort bara syns lite vaga detaljer. Vissa banor har de även labborerat med att ha det helt svart i förgrunden så att allt vi ser är siluetter mot den detailjerade bakgrunden som då visar sig ännu tydligare. Däremot så kan jag uppleva det som lite mer tungdrivet än vad det borde vara. Min dator är inte den bästa men bättre än minimumrekomendationerna och ändå fick jag problem med lite småhackande ibland. Och det när det är ett spel som kräver precision kan vara riktigt illa och leda till ord som inte barn ska höra.

Nice beaver… soon angry beaver

Musiken har den sköna karibiska influensen och även om den borde bli lite tjatig så kom jag på mig själv flera gånger med att sitta och gunga med vid laddningsrutorna. Det är ingen avancerad musik, men välgjord och passar bra in i spelet och dess stil. Kontrollen är tajt och det är annars något som ofta glappar lite i denna typen av spel. Det är inget avancerad kontroll, hoppa, slänga och slå. Men när vi ska hoppa mellan plattformar så är vikten av att saker händer när vi trycker och inte lite slumpmässigt senare. Regelbundenhet är ju viktigt i dessa typer av spel.

Jag uppskattade min tid med spelet och om du är en av de som gillar Donkey Kong Country och dess likar så finns övertygelsen om att även du kommer att gilla det. Spelet är runt 10 timmar. Det saknar innovation även om det kanske aldrig är något som funnits med i planen. Frågan som gnager mig är om jag kommer starta detta eller Donkey Kong Country nästa gång suget kommer på färgglatt plattformslir.