Once Upon A Katamari

När jag startade Once Upon A Katamari för första gången blev jag genast påmind om varför serien en gång kändes så unik. 2023 fick vi We Love Katamari REROLL + Royal Reverie som var en remaster med lite tillägg av 2005 klassikern We Love Katamari, men innan det får en titta tillbaka till 2011 för en regelrätt Katamari-titel. Så för fans av serien är det här efterlängtat. Den färgglada, lågpolerade grafiken och den barnsligt absurda musiken finns fortfarande kvar, men det finns en gnagande känsla. Är det nostalgin snarare än spelet som gör det mesta av jobbet? 

Samma gamla Katamari – på gott och ont

Berättelsen följer den gamla välbekanta mallen. Jag spelar som den lilla prinsen som ännu en gång måste rulla ihop världen efter ett kosmiskt misstag från den självupptagna kungen av hela kosmos. Den här gången råkar han öppna en mystisk skriftrulle som förstör universum. Genom tio olika biomer, presenterade med korta men snygga animerade sekvenser, ska prinsen eller någon av de 63 upplåsbara kusinerna samla föremål och återskapa planeter och stjärnor. Katamari-serien har aldrig behövt en djup berättelse och det gör inte heller den här. Men jag kan inte låta bli att känna att det behövs något mer för att driva mig framåt. Spelet är fullt av nivåer och föremål att samla, men efter några timmar börjar allt flyta ihop.

Världarna må ha olika teman som forntida Japan, dinosauriernas tid och den vilda västern men rent spelmässigt gör jag exakt samma sak varje gång: rullar, undviker hinder, växer och hoppas hinna bli tillräckligt stor innan tiden tar slut. Utvecklarna RENGAME försöker skapa variation genom att införa särskilda mål, till exempel att samla tunga föremål eller specifika objekt. Tyvärr gör det snarare att spelet känns mer begränsat än varierat. Jag tvingas ofta starta om nivåer för att uppfylla kraven, inte för att det är svårt på ett utmanande sätt, utan för att fysiken och kameran gör det onödigt krångligt. Jag vet inte exakt vad jag hade hoppats på men jag hade velat känna något mer.

Kungen var ju åtminstone nykter denna gång

KatamariBall – roligt i teorin, kaos i praktiken

Det nya spelläget KatamariBall var något jag verkligen såg fram emot. På pappret låter det som ett genidrag: ett tävlingsinriktat flerspelarläge där fyra spelare, lokalt eller online, tävlar om att rulla ihop mest på kortast tid. I verkligheten är det mest kaotiskt. Banorna är trånga, kameran lever sitt eget liv och matcherna tenderar att fastna där varje spelare håller sig till sitt hörn i stället för att skapa det där bollkaoset som utvecklarna uppenbart vill åt. Det finns potential här och ibland leder det till skratt, men det känns mer som ett experiment än ett genomtänkt tillägg. Jag uppskattar försöket att förnya formeln, men KatamariBall saknar den tajming och struktur som krävs för att hålla intresset uppe längre än några rundor.

Power-ups och kontroller – fler problem än lösningar

Ett annat nytt inslag är de olika power-ups som är utspridda över banorna. Jag kan använda magneter för att dra till mig föremål, frysa tiden för att vinna några sekunder eller aktivera raketer för tillfällig fart. Det är tänkt att ge mer variation, men i praktiken känns det mest som nödlösningar för att kompensera för gammal design. Utvecklarna lovar “förenklade kontroller”, men jag märker inte mycket av det. Styrningen känns fortfarande som en kvarleva från PlayStation 2-eran, med klumpiga tankkontroller¹ och för många knappar som gör nästan samma sak. Att sidosteg eller svängar kräver precision medan kameran vägrar samarbeta skapar mer irritation än utmaning. Jag gillar charmigt ofullkomliga spel, men här blir det mest tröttsamt.

1: "Tankkontroller" är ett spelsystem för rörelse där karaktären rör sig framåt och bakåt i den riktning den är vänd, medan vänster och höger styr rotationen. Istället för att röra sig baserat på kamerans perspektiv, styrs karaktären som ett stridsvagn (tank) där du väljer en riktning att gå framåt i och sedan väljer du att vrida åt vänster eller höger.

Rulla, rulla, rulla

Grafiken och ljudet – samma melodi, ny förpackning

Grafiskt sett har Once Upon A Katamari den klassiska lågpoly-stilen som definierat serien. Den medvetet enkla, nästan naiva looken har sin charm, men på moderna skärmar blir det tydligt hur begränsad den är. Det tekniska flytet är åtminstone stabilt 60 bilder per sekund, även i multiplayer. Musiken däremot är fortfarande ett av seriens starkaste kort. Soundtracket blandar J-Pop, techno och jazz i en salig röra som bara Katamari kan komma undan med.

Här sprudlar det av kreativitet och variation. Varje bana har sin egna musik och det känns genomtänkt, jag får bilden av ett helhetsintryck som känns fräscht, lekfullt och trallvänlig på det bästa, knasiga och otroligt irriterande Katamari-vis jag kan komma på. Sedan många år tillbaka har jag titt som tätt kommit på mig själv att nynna på två olika låtar. Den ena är ”Pata-pon- pata pata” från spelet Patapon – 2007 och den andra melodin är  ”It’s my way, it’s my way. Na na~ nanananana~ na~ na~ na, Katamari Damashii”  från Katamari Damacy 2004. Huruvida om några melodier från Once upon A Katamari fastnar låter jag än vara osagt men det är bra musik.

Uppmuntrande ord kommer en långt med

Charm räcker inte hela vägen

Det som en gång gjorde Katamari unikt med den absurda humorn, enkelheten och känslan av kreativt kaos räcker inte längre. Once Upon A Katamari sitter fast mellan två världar: den vågar inte förnya sig, men kan heller inte leva enbart på sin charm. Resultatet blir ett spel som varken känns modernt eller nostalgiskt på rätt sätt. Jag uppskattar att utvecklarna försöker hålla serien vid liv och jag hade verkligen hoppats att det här skulle bli nystarten Katamari behövde. Men i slutändan känns det mer som ett försiktigt återbesök än en återkomst.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070