My Little Pony: A Maretime Bay Adventure

My Little Pony har blivit aktuellt igen med en ny generation av jordponnyer, enhörningar och pegasuser. Då var det ju bara en tidsfråga innan spelet skulle börja dyka upp. Men frågan jag ställer mig är om det faktiskt är ett bra spel eller bara en enkel cashgrab för barnfamiljer?

Värt att nämnas är att jag fick hjälp av en expert när jag recenserade det här spelet, nämligen min femåriga dotter Mary-Ella. 

Det är festivaltider i Maretime Bay och alla ponnyer har fullt upp med att förbereda allting. Sunny och hennes vänner hjälper också till, men någon eller några verkar försöka sabotera för dem och det är upp till Sunny att lista ut vad det är som händer och sätta stopp för sabotagen! Här har ni premissen för spelet, vilket känns helt okej när det gäller ett spel riktat mot barn. Storyn känns väl anpassad för att barnen ska lockas att spela spelet och fortsätta och det är ju huvudsaken, även om en annan kan sitta och skaka på huvudet ibland. Spelet är en fortsättning på Netflixfilmen My Little Pony: A New Generation som kom förra året och fortsätter behandla dess tema om att acceptera andra även om de är från andra platser. Det är ett bra tema för barn, plus att musiken är så lätt att lyssna på att jag inte har tröttnat på den än efter att ha hört den i ett års tid. Man kan sätta sig med spelet även om man inte har sett filmen, men det är en liten bonus att ha sett den innan så man vet vilka karaktärerna är.

Något jag irriterade mig på var att spelet inte låter mig välja språk när jag startar upp det utan det gick direkt till engelska. Jag behövde visserligen bara gå till spelets inställningar för att ändra språket men det är inte säkert att barn kan lista ut det, och det är ju de som är spelets målgrupp. Detta innebar att Mary-Ella spelade spelet på engelska i några timmar och hade lite svårt att förstå vad det var hon skulle göra. Sen är ju inte barn välkända för att kunna koncentrera sig under längre stunder utan hon sprang runt i spelets värld och gjorde lite vad hon kände för. När hon sedan skulle fortsätta med storyn, mest för att vägen hon ville ta var blockerad, blev hon förvirrad över vad det var hon skulle göra.

Spelet hjälper dock hela tiden till med att berätta vart det är spelaren ska gå, detta genom att ha en liten fjäril som flyger dit man ska för att komma vidare i storyn. Det är dock inte alltid tillräckligt att bara ha en fjäril som flyger någonstans för att Mary-Ella ska veta vad det är som händer, särskilt inte om hon inte har spelat på några dagar. Sen är hon som sagt en femåring som vill göra något nytt med jämna mellanrum. När vi spelar Minecraft är det jämna mellanrummet ca fem minuter och det är väl något liknande här. Hon vill följa storyn, samla stjärnor, utforska spelvärlden, racea, klä upp Sunny, samla in kaniner och prata med andra ponnies i världen. Det finns en hel del saker att göra i spelet som jag har skrivit om, men det är i grund och botten ett enkelt litet äventyrsspel där man utforskar staden och hjälper invånarna.

Jag är lite förvånad över hur bra spelet ser ut. Mary-Ella har två Paw Patrol-spel från samma utvecklare och de ser okej ut – som bäst. Mitt enda problem här är att munnarna inte är synkade till hur de pratar. Annars ser modellerna, miljöerna och även effekterna rätt bra ut. Det hade dock varit trevligt att själv få välja upplösning, men man kan inte få allt.

Även ljudet är bra och jag uppskattar att spelet har svenska röster samt att alla karaktärerna pratar även utanför cutscenes, för det var inte helt klart. Sneglar återigen mot Paw Patrol-spelen… Musiken är även den bra och det finns lite miljöljud här och var. 

Det var lite bökigt med kontrollen först. Enligt Steam är spelet inte helt anpassat efter handkontroll men när man startar upp spelet utan kontroll står det inte vilka tangenter man ska trycka på för att kunna göra saker. Det står fortfarande vilka kontrollknappar man ska trycka på. Det var dock inga bekymmer efter det, utan kontrollen fungerar perfekt i det här spelet. Det var aldrig någon gång Mary-Ella eller jag kände att kontrollen bråkade när vi skulle hoppa runt för få tag på de extra krångliga stjärnorna. Spelet visar dock bara inputs för Xbox-kontroller och vi satt med en Dualsense vilket var lite förvirrande först för Mary-Ella, men sen flöt det på.

Som ni kanske har märkt hade jag inte några höga förväntningar när jag och Mary-Ella satte oss med det här spelet. Hon var jätteglad över att få spela det, hon har väntat på det ända sedan den första trailern kom för några månader sedan. Själv satt jag och tittade på hur spelet var samt hur lätt det var för henne att spela det. På det stora hela är det ett bra spel, men det är väldigt kort. Jag reagerade på att när Mary-Ella hade spelat en timma eller två hade hon lyckats samla på sig hälften av spelets alla achievements. Det tog henne och mig runt fyra timmar att spela igenom hela spelet och om jag hade spelat det själv hade jag nog kunnat klara det under två timmar. Om spelet bara hade kostat en hundring mindre, nu kostar det runt 400 kronor, hade jag rekommenderat det, men i dagsläget tycker jag att man kan vänta på en rea innan man köper det.

Vi kan ju inte avsluta recensionen utan att säga vad Mary-Ella tycker om spelet, och hon ger det en stor tumme upp! Pappa Martin håller delvis med henne och tillsammans tycker vi ändå att spelet är ett Bra Köp.