Mutropolis

Tänk att få utforska kvarlevor från en tid där människan levde på en annan planet än den man är van vid. Att få resa tillbaka och åter igen trampa samma mark som dina förfäder en gång gjorde. Upptäcka sanningar i myterna som berättats som godnattsagor. Det är precis vad Mutropolis handlar om!

Mutropolis är ett “point and click”-spel, alltså ett spel du navigerar med muspekaren och interagerar med omgivningen och kan med fördel styras med enbart datormus. Låt muspekaren sväva över skärmen för att leta efter föremål att interagera med. Vid intressanta pek-punkter kommer muspekaren anta en annan form. Ibland kan du inte se hela platsen du kan utforska utan måste flytta Henry genom att klicka på ett ställe dit han ska gå. Escape-knappen leder till menyn, det är även här du enkelt sparar/laddar ett sparat spel och ändra inställningarna. Inventory är i det här spelet en ryggsäck som nås via scrollen på musen alternativt med “i”-tangenten.

Enkla kontroller.

Mutropolis utspelas långt in i framtiden, ur ett perspektiv i vilket människan har fått evakuera jorden och starta ett nytt liv på Mars. Du tar dig an rollen som arkeologen Henry Dijon, som tillsammans med sitt forskningsteam har i uppdrag att utföra en utgrävning på Jorden. Spelet är indelat i akter och har informativa filmklipp som bygger vidare på berättelsen. Din uppgift är att leta ledtrådar i handritade scener, samla information via dialoger med de olika karaktärerna du möter, utnyttja situationer och spela på känslor för att nå ditt mål. Det är många som har lekt med tanken att människan kan kultivera och skapa ett liv på Mars, Mutropolis gör det dessutom med en hel del humor. De har verkligen lyckats med att iscensätta problematiken i hur svårt det kan vara att utreda vad och hur föremål från en svunnen tid har använts. Historieböckerna skriver till exempel om hjältar ur vår tids filmer som om de funnits på riktigt. Detta eftersom tidningar har gjort många omnämningar om dessa hjältar. Det är också roligt att se hur vanliga föremål kan skapa så stora frågetecken för framtiden.

Karaktärerna har ett slankt utseende som påminner mig om Tim Burtons lerfigurer, detta tillsammans med den brittiska dialekten gör spelet än mysigare, enligt mig. Jag gillar djupet, deras tydliga personligheter och hur de möter samma problematik som vilken annan person som helst, exempelvis rädslan av att bli dömd eller att inte bli tagen på allvar av auktoriteter. Dessutom tyckte jag om det faktum att Henry vänder sig mot mig då och då under dialoger som för att söka bekräftelse i vad han hör eller säger.

När du startar spelet visas tre laddningsskärmar under total tystnad men oroa dig inte ditt ljud fungerar. Musiken i startmenyn låter som någon form av klaviaturinstrument, alternativt orgel, med låga, utdragna, ekande toner vilka jag associerar till mörker, ensamhet och mystik.
Första akten utspelar sig på en utgrävningsplats i en grotta, här kan du höra svaga vindsus blandat med dova vibrationer från bassträngar och tysta trumljud.

Andra akten följer, på universitetets andra våning, samma bakgrundsmusik med skillnaden att vindsuset bytts ut mot bland annat ett svagt bubblande i labbet. Hissen har typisk upplyftande hissmusik som påminner lite om The Sims. Entrevåningen byter musik till ett intresseväckande pirrande ljud i lobbyn, på de övriga platserna på samma våning tystnar musiken helt. Utanför universitetet hörs istället fågelkvitter och andra avlägsna djurljud, i garaget hörs lågt surrande från ventilation. I källaren återkommer musiken i form av trummor och utdragna synt-liknande toner tillsammans med bubblande och puttrande.

Den sista akten äger rum i en djungel och musiken har fått en ny upbeat nyans som lockar till utforskande. Påminner lite om musiken i låten Africa med Toto med toner från något som jag tycker skulle kunna vara en xylofon. Miljön speglas i läten från djungelns djur och vågornas brus kan höras längs stranden. Detaljerade aktivitetsljud som pappersprassel, ristande av penna mot papper, fotsteg mot bar jord gör spelet levande.

Henry berättar att han har fotografiskt minne i början av spelet, ”åh vad skönt” tänkte jag, ”jag behöver inte memorera koder och liknande”. Eftersom jag inte har det bästa minnet brukar jag få sitta med penna och papper som hjälp i liknande spel – så även här. Jag hade önskat att jag kunde komma åt Henrys minnesbank för viktiga ledtrådar, men när önskade resurser inte erbjuds kan man alltid falla tillbaka på de mer traditionella hjälpmedlen, som just penna och papper. Jag hade också gärna haft en “att göra”-lista, för att slippa leta upp rätt person för att be dem återberätta vad nästa steg är.

Personligen har jag ganska lätt att övertänka eller fastna i specifika tankemönster och därmed brukar jag fastna i liknande spel. Både en för- och nackdel med Mutropolis är avsaknaden av “ledtrådar”. När man har fastnat och verkligen inte kan ta sig vidare hade jag gärna haft möjligheten till en liten knuff i rätt riktning. Visst, det kanske är lätt att alltid ta till “ledtrådar” så fort man fastnar, men det handlar ju lite om personlig karaktär om man bara använder den in nödfall, och spelet spelas ju oavsett igenom. 

I tredje akten upplevde jag vid ett visst uppdrag en bug, där Henry och expeditionsroboten Max kom in i en loop av tjatiga upprepningar med samma dialog om och om igen. Detta upphörde som tur är när uppdraget var slutfört.

Sammantaget är Mutropolis ett lätthanterat spel perfekt för tidsfördriv och hjärngymnastik. Handlingen är nöjsam och väl utförd. Det fanns flera tillfällen när jag bara satt och log åt kommentarerna Henry eller någon av de andra personerna delgav. Det finns inte så mycket jag kan klaga på egentligen, det finns några små attribut som jag personligen saknade som skulle underlätta spelandet men det kan vara så att jag mest är bekväm av mig. Priset är i mina ögon lite saftigt då det är mer av ett engångsspel, jag hade kunnat ge bort det, men inte köpa det för egen del eftersom jag spelade igenom det på under åtta timmar.