Mexican Ninja

Till och från dyker det upp spel med unika idéer som jag kan känna är “wow, jag hoppas verkligen det här slår igenom!” sen finns det spel som Mexican Ninja där jag istället tänker “det här skulle varit Early Access”. Dessvärre är spelet ute redan nu och resultatet var ett rungande ”meh”.

Jag är halvchilenare, absolut ingen mexikan, men jag älskar kulturen. Att kombinera mexikansk kultur och japansk kultur känns oerhört coolt och jag önskar att MadBricks hade gjort mer för att lyfta båda kulturerna eller att de faktiskt ansträngt sig. För stunden känns det som att spelet gör absolut minimum i att kombinera detta till, vad som hade varit, ett riktigt häftigt koncept.

Mexican Ninja är, i grund och botten, ett “action roguelike” som utspelar sig i Nuevo Tokyo, en stad som styrs av gänget Narkuza. Du spelar som Juan, även kallad “The Chosen Juan”, och med en sombrero och katana slår du dig igenom stadens gator och besegrar Narkuzas gängmedlemmar. Det är handlingen i ett nötskal och är dessvärre inte djupare än så, förvisso behöver inte denna typ av spel en invecklad handling, förutsatt att dess ”gameplay” är intressant nog.

Varje område har en distinkt design, från mexikanska bakgator till ruiner som avslutas med en boss-strid. Men fienderna däremellan känns som vilka fiender som helst – oinspirerade och utan någon genuin strategi för hur man ska slåss mot dem. Dessvärre är bossarna inte särskilt intressanta heller. Under stridernas gång finner du pengar, Mexican Yen, som du kan spendera vid basen för nya uppgraderingar. VVarje gång du dör skickas du tillbaka dit, och när du ger dig ut på nytt får du börja om hela processen, gå ut, besegra samma bossar igen, repetera.

Svårighetsgraden i spelet är väldigt låg, och den enda anledningen till att jag dog var att jag konstant tappade bort mig själv i virrvarret på skärmen – inte att fienderna var särskilt svåra. Juan har en distinkt design, men den är inte distinkt nog kontra fienderna eller omgivningarna. Visst, han har en sombrero och katana, men hans färger är lika dova som fiendernas, vilket tyvärr gör att när det sker mycket på skärmen försvinner Juan lätt i bruset. Det finns inte heller någon större anledning att fördjupa sig i knappkombinationer mer än för det visuella, det är fullt möjligt att ta sig genom spelet genom att bara nyttja sig av X för snabba attacker, eller Y för tunga attacker. De ”combos” som finns kan visserligen ge ett litet djup för de som gillar lite knappkombinationer, men det är inte nödvändigt för att ta sig igenom spelet. Jag hade även önskat att Juan varit lite snabbare, då han känns rätt så långsam för att vara en ninja.

Rent visuellt kör spelet på en snyggt ritad design på de olika porträttbilderna för varje karaktär som du interagerar med. Det finns en hel del färger i vissa ställen, och ännu mer färgstarka omgivningar hade inte skadat. Spelet använder sig av en 2.5D design, allt är designat i 3D men kameran följer spelaren så det blir en mer sidscrollande upplevelse än en tredje-persons kamera. Jag tror att en lite mer färgstark miljö hade varit en bra kontrast mot karaktärerna, eller tvärtom.

Likt många roguelikes finns det permanenta och temporära uppgraderingar, bland de permanenta finner du ökad skada, mer liv, hur mycket du läker mellan nivåerna. Det finns även uppgraderingar som berör dina “combos” som inte tillför något mer än några fler knappkombinationer att trycka när du slåss. Bland de temporära tar spelet inspiration från Hades, då gudar som är en amalgamering av mexikansk och japansk kultur förser dig med en handfull förmågor under spelandets gång. Dessa förmågor kan vara specialattacker som är kopplade till LT/RT på handkontrollen, eller passiva uppgraderingar som ger dig mer liv eller ökad skada. När du dör återställs dessa.

Det största problemet jag upplever med spelet är att det saknar liv; det finns ingen egentlig musik i spelet mer än några jinglar som spelas när en strid är över – det finns dessvärre ingen bakgrundsmusik mer än vid basen. De hade kunnat haft musik som kombinerar japansk och mexikansk musik; kombinera lite mariachi med lite klassiska japanska instrument. Vill de bredda musiken kan de ju nyttja reggaeton eller annat roligt. Omgivningarna i sig är också väldigt öde, i staden finns det karaktärer i bakgrunden, men de är fullständigt obrydda när strider inträffar precis framför dem.

Den enda gången det går att interagera med någon karaktär, bortsett från uppgraderingar, är när någon specifik karaktär har något mindre uppdrag för dig att utföra. Dessa uppdrag tillåter dig att låsa upp nya kostymer till Juan, och dräkterna i sig har någon uppgradering kopplad till sig, men det är inte riktigt värt att byta kostym mer än att ha någon variation i Juans “look”.  Dräkterna har enbart passiva uppgraderingar, såsom någon procent extra skada eller liv, och under min upplevelse funkade basdräkten lika bra fastän den inte hade några uppgraderingar. Under dialogerna får du även smakprov på hur spelet gör för att kombinera språket, vilket är halvkasst gjort och känns onaturligt. När karaktärer pratar på spanska är det en grön text, följt av en översättning direkt efter, eller röd text för japanska följt av översättningen. Det hade varit klokare om MadBricks valt att väva in ord och fraser som går att översätta baserat på kontexten av vad som sägs, istället för att metoden som används nu där det känns som att karaktärer upprepar fraserna två gånger.

Överlag känns spelet som ett “missed opportunity”. Striderna känns inte särskilt actionpackade, mycket på grund av avsaknaden av musik. Det finns heller inget direkt incitament till att fortsätta spela då handlingen bara är “återta Nuevo Tokyo från Narkuza”. Uppgraderingarna känns standard för denna typ av spel och blandningen av mexikansk och japansk kultur lyckas aldrig riktigt. Det finns mycket bättre roguelikes på marknaden, och med tanke på att MadBricks är en colombiansk studio finner jag det förbluffande att det bommar så hårt med spelet. Dessvärre kan jag bara avsluta med “a la verga con este juego, compa.”