Marvel’s Wolverine

När klorna åker fram finns det sällan någon väg tillbaka. I Marvel’s Wolverine får vi följa en Logan som slår sig fram genom en våldsam värld där blod, adamantium och gamla sår går hand i hand. Men även den hårdaste mutanten kan få problem när det inte är fienderna som står i vägen, utan förväntningarna.

Efter att ha låtit Spider-Man svinga sig genom New York får Insomniac Games nu ta sig an en betydligt råare Marvel-hjälte. Wolverine är en karaktär som nästan ber om att få bli placerad i ett brutalt actionspel, och på flera sätt känns det som en självklar kombination. Klorna sitter där de ska, fienderna flyger åt alla håll och våldet är betydligt mer påtagligt än vad vi är vana vid från studions tidigare Marvel-äventyr.

Samtidigt är det svårt att spela utan att ha vissa förväntningar. Det här är trots allt Wolverine, och med en så ikonisk karaktär kommer också en värld och en historia som många redan har en stark relation till. För mig blev resultatet en upplevelse som jag verkligen har haft roligt med, men som samtidigt lämnat en känsla av att något saknas.

Mr Logan ser ju i alla fall glad ut, right ?

Klorna får tala

Det råder ingen tvekan om att Insomniac har förstått hur Wolverine ska kännas när han slåss. Striderna är tajta, snabba och framför allt väldigt tillfredsställande. Att kasta sig in bland fiender, låta klorna göra jobbet och sedan se de brutala dödsanimationerna är precis den typ av våldsam action som karaktären förtjänar. Det finns också flera olika färdigheter och specialförmågor att använda, vilket gör det möjligt att förändra hur en strid hanteras. Problemet är att den där tillfredsställelsen ganska snabbt börjar upprepa sig. Spelet består till stor del av att kastas in i ett område fyllt av fiender, trycka rätt knapp vid rätt tillfälle och fortsätta tills allting framför Logan ligger på marken. Det fungerar väldigt bra, men det förändras inte särskilt mycket under äventyrets gång. När jag väl hade hittat mitt sätt att hantera striderna blev det därför sällan någon större anledning att ändra på det.

I början använde jag specialförmågorna på nästan allt som rörde sig. Senare, när betydligt större grupper av fiender började dyka upp, blev de starkare förmågorna mer värdefulla. Inte för att de enskilda fienderna egentligen är särskilt svåra att besegra, utan för att antalet motståndare gör situationen betydligt rörigare. När det kommer fiender från flera håll är det nästan omöjligt att ha full kontroll över allt som händer, vilket innebär att några slag förr eller senare kommer att träffa. Då är det skönt att ha tagit bort de farligare motståndarna redan. Det finns dessutom flera sätt att återfå hälsa under striderna. Det gör att de större bataljerna ibland utvecklas till en liten katt-och-råtta-lek där fokus inte bara ligger på att besegra fienderna, utan också på att hitta nästa möjlighet att återhämta sig. Det fungerar, även om jag ibland hade önskat att spelet vågade pressa mig hårdare.

En till ikonisk bild, nästan samma som den innan

Stealth finns också med i bilden. Vid vissa sektioner går det att smyga fram och plocka fiender en efter en innan den riktiga striden börjar. I teorin är det ett trevligt alternativ, men i praktiken blev det sällan mitt förstahandsval. Fienderna är ofta placerade på ett sätt som gör det tidsmässigt utdraget att metodiskt smyga igenom området. För mig blev det därför betydligt enklare att bara springa rakt in, låta Logan bli upptäckt och sedan rensa hela rummet. Det är kanske inte det lugnaste sättet att spela, men definitivt det snabbaste.

Variation är däremot något spelet verkligen hade behövt mer av. Fiendetyperna är för få och när samma typer av strider återkommer gång på gång börjar även de välgjorda slagsmålen tappa lite av sin kraft. Undantagen är framför allt bossfighterna. Där lyckas spelet flera gånger hitta ett mer unikt uttryck, och de bästa mötena hör till äventyrets absoluta höjdpunkter. Problemet är bara att de är alldeles för få. Med tanke på att striderna utgör en så stor del av upplevelsen är det ändå en stor fördel att själva grundsystemet fungerar så bra. Det är svårt att vara alltför irriterad på repetitionen när det fortfarande är så roligt att slå sig igenom nästa grupp fiender.

Bakom klorna finns en sprucken Logan

Det är här mina största frågetecken kring spelet börjar dyka upp. För den som känner sin X-Men-historia finns det gott om blinkningar, referenser och små pikar genom hela äventyret. Ibland är de riktigt roliga, men på andra håll blir det nästan för mycket. Vissa referenser känns så tydliga att det nästan börjar bli pajigt, som om spelet hela tiden vill försäkra sig om att spelaren förstår exakt vilken värld det befinner sig i. Berättelsen tar sin början när Logan försöker hålla en låg profil och lämna delar av sitt våldsamma förflutna bakom sig, men som så ofta med Wolverine blir det snabbt svårt att hålla sig undan från problem. Händelserna drar honom in i en större konflikt där både nya och välbekanta ansikten från Marvel-universumet får ta plats. Berättelsen är huvudsakligen linjär och följer en tydlig väg genom äventyret, även om det finns områden och sektioner som går att utforska på egen hand. Det är alltså inget traditionellt open world-spel, utan snarare ett mer fokuserat actionäventyr där tempot och berättelsen står i centrum. För mig blev det nästan ironiskt på det sättet att jag uppskattade spelet mer när jag inte förstod alla dessa blinkningar.

Vadå, ska bara hjälpa dig lite med din hjärnoperation?

Som ett stort fan av serien blev det istället svårt att inte fastna vid sådant jag själv reagerade på. Det finns ett antal karaktärer som får en intressant utveckling och som verkligen lyckas fånga mitt intresse. Samtidigt finns det andra betydligt viktigare figurer där jag hade svårt att förstå varför vissa beslut har tagits. Kanske finns det en tanke bakom dem som jag själv inte lyckades se, men resultatet blev ändå att vissa karaktärer aldrig riktigt landade hos mig. Samma sak gäller historian. Här finns sekvenser där spelet plötsligt blixtrar till och visar hur bra det faktiskt kan vara. Vissa ögonblick känns genuint briljanta och fick mig att vilja se vart äventyret skulle ta vägen härnäst. Sedan kan spelet plötsligt tappa bollen och lämna mig med fler frågor än det borde. Det gör historien svår att bedöma som helhet. Den är aldrig dålig nog för att jag ska sluta bry mig, men den är heller inte konsekvent nog för att verkligen bära upp hela äventyret.

På det tekniska planet är det däremot betydligt enklare att imponeras. Det grafiska håller en väldigt hög nivå och flera gånger kändes det mer som att titta på en välgjord actionfilm än att spela ett spel. Ansiktsanimationer, miljöer och de våldsamma striderna bidrar alla till den känslan. Musiken gör också sitt jobb utan större problem, även om det inte är något soundtrack jag förväntar mig att gå runt och minnas flera år framöver. Spelet har dessutom flera svårighetsgrader och jag valde normal under min genomspelning. Där hade jag egentligen inga större problem. De flesta dödsfallen kom faktiskt när jag försökte ta mig fram och råkade ramla ner för ett stup där jag trodde att det gick att klättra eller hoppa vidare. Det var framförallt under de senare striderna som spelet först på allvar började utmana mig, framför allt under de sista bossarna. Det säger egentligen ganska mycket om balansen. Jag hade gärna sett att Insomniac Games vågade ställa större krav på mig tidigare.

Åka motorcykel är alltid kul

Ett Wolverine-spel med mer att ge

Trots all kritik har jag haft en väldigt bra tid med Marvel’s Wolverine. Det är viktigt att säga, för det här är inte ett spel som har tråkat ut mig. Tvärtom är själva kärnan så pass välgjord att jag ofta velat fortsätta slå mig framåt. När klorna får arbeta, specialförmågorna smäller av och en hel grupp fiender går från levande till väldigt död på några sekunder är det svårt att inte le. Men för mig räcker det inte hela vägen.

Jag tycker inte riktigt att Sony och Insomniac når upp till den nivå jag hade förväntat mig den här gången. Bristerna vägs helt enkelt inte upp tillräckligt av spelets höjdpunkter. Striderna är roliga, presentationen är fantastisk och det finns många riktigt starka ögonblick i berättelsen, men för mycket av upplevelsen känns ändå som variationer på något jag redan har gjort. Det blir kanske extra tydligt eftersom det handlar om just Wolverine. Det finns en sådan enorm mängd historia, karaktärer och material att arbeta med – jag hade hoppats på något som verkligen skulle lämna ett avtryck. Istället upplevs det ibland som att spelet försöker vara både ett Wolverine-spel för de redan frälsta och ett actionspel för den som bara vill hoppa in och börja slåss.

Kanske är det också där jag tror att spelet kan få det tuffast hos de riktigt stora fansen. Den som kan X-Men-universumet ut och in kommer sannolikt lägga märke till detaljer och beslut som andra spelare kan springa förbi. För den som kommer in mer förutsättningslöst kan det vara lättare att se Marvel’s Wolverine som sitt eget spel. Själv har jag däremot svårt att helt släppa jämförelsen med allt som redan finns runt karaktären. Och kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar.

Det finns definitivt något här. När Marvel’s Wolverine är som bäst är det precis det våldsamma actionäventyr jag hade hoppats på. Men de bästa stunderna kommer inte tillräckligt ofta, och resten av resan saknar den variation som hade kunnat lyfta helheten. Så gillar du att slå ihjäl mängder av fiender med klor, specialförmågor och en rejäl dos adamantium finns det mycket att uppskatta. För egen del hade jag bara önskat att Logan hade lämnat lite djupare sår efter sig.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090