MainFrames

Det originella ljudspåret sprakar till liv, därmed får vi börja vårt plattformsäventyr. Det som slår mig direkt är en märklig nostalgi som härstammar hela vägen tillbaka till när jag satt framför min pappas dator med Windows 98.

MainFrames är det första spelet av en studio vid namn Assoupi från Frankrike och är publicerade av The Arcade Crew.

Det första som händer efter huvudmenyn är att vi får träffa vår lille karaktär som kommer hålla oss sällskap och kontrolleras av oss vid namn Floppy. De som är lite äldre kan nog lista ut vad Floppy förmodligen ser ut som – en floppy, eller diskett. Hela äventyret utspelar sig nämligen i en gammal dator där skrivbordet är din hinderbana.

Upplägget erbjuder förvånansvärt varierad spelmekanik, när vi börjar är det väldigt lätt men det skiftar ganska snabbt upp och ger oss nya sätt att ta oss fram. Det rör sig så småningom om allt från språngbrädor, ändra och flytta på programfönsterfönster med en lite muspekare du styr med ena styrspaken för att skapa en väg framåt.Samt områden som ändrar gravitationen och även kontrollerna. Tyvärr är det sistnämnda inte en speciellt positiv upplevelse då dina inmatningar omvänds, det kan innebära att upp blir höger, eller vänster blir höger, eller ner blir höger. Det blev okonsistent och svårt att greppa. Det var inte en mekanik som gynnade upplevelsen i helhet, speciellt då en av de världar du spelar dig igenom var huvudsakligen denna mekanik. Nu kanske du tänker att det är ett skicklighetsproblem, ja det kanske det är, men jag hade inte mer roligt för det.

All mekanik är inte skapad lika, sättet du kan flytta fönster på för att skapa din väg framåt är genuint intressant, likaså det lilla kugghjulet som ändrar banornas hjälpmedel att fungera annorlunda, oftast genom att ändra riktningar men inte exklusivt. Kugghjulets funktion kan variera mellan olika skärmar det enda beständiga deras funktion har är just att de ändrar hur andra saker funkar när du aktiverar dem.

Floppy bor för tusan finare än mig!

Floppy som är din spelkaraktär är en demon, Vilket är datorspråk för att han är ett bakgrundsprogram. Men hen har ingen uppgift. Då det uppdagas rekommenderas Floppy att ta sig till admindatorn Lisa. Med det är premissen satt och utökas inte något märkvärdigt. Du hittar liknande program som du hjälper till demonernas samlingspunkt som de kallar för ”the break room”, men förutom det är storyn väldigt tunn. De olika världarna består av åtta datorer ihopkopplade till ett nätverk som du arbetar dig igenom. varje dator har en mängd banor du ska ta dig igenom. Det är dock inte ett regelrätt sidescroller då du kan hitta vägen vidare både nedanför och ovanför dig, men det är inte ett regelrätt metroidvania heller då du inte kan komma tilbaka till de världar du besökt tidigare.

Du får utforska datorn, men då du inte vet vilken väg som faktiskt leder till ditt mål och vilken väg som leder till sidospår blir det lätt att tveka. Oavsett om man vill hitta allt eller klara det så fort som möjligt är det bara att lägga sin tillit i ödets händer. Ibland hittar du program som behöver din hjälp, en miniräknare som tappat sina knappar till exempel.

Själva plattformsupplevelsen är bra, med en uppriktigt imponerande mängd olika mekaniker samt reaktiva kontroller hinner den sällan kännas tråkig. Du uppmuntras tidigt att hitta den lättaste vägen och om du glömmer blir spelet markant svårare, men det är ofta för att det kompliceras av en själv i onödan. Farorna är många, men inte i form av fiender, utan i form av hinder. Det finns många sätt att dö på men du kommer alltid hamna i början eller slutet av en sektion beroende på var du var senast.

Varje kontor behöver en moralhund.

Ibland kan det tyvärr kännas som att enda sättet att ta sig vidare är att memorera exakta mönster eller händelser. Detta gjorde tyvärr upplevelsen lite sämre då det kändes mer som att bli belönad för att jag kunde memorera snarare än hur skicklig jag var eller hur jag löste de många pussel som finns inpetade i spelet. Ett segment som exempel var i slutet av värld fyra där du kommer behöva hålla dig i luften i ungefär två minuter. Enda sättet är att komma ihåg vad som ska hända, när jag kom till en ny bit av sekvensen misslyckades jag ofta då det är svårt att se det komma. Detta måste du göra felfritt, du kan inte göra ett enda fel knapptryck eller rörelse. det gjorde inte att jag kände mig skicklig på plattformsbiten so spelet bör fokusera på och kändes ärligt talat inte riktigt rättvis. Det tog mig tre brutala timmar att klara det. Och för en gång skull var det inte bara att jag var kass.

Musiken är som jag nämnde tidigt mycket passandemed sina lugna toner. Det är nästan svårt att beskriva hur den känns retro utan att låta som åtta eller 16-bitars spel. Enklast är nog att säga att den håller en melodi som känns retro fast med modernare ljudbild.

MainFrames är trots allt ett charmigt plattformsspel, så är det detta du söker finner du det här. Musiken är perfekt för den plats som allt utspelar sig i och är inte rädd för att höras. Kontrollerna är responsiva och mekanikerna mångtaliga. Älskar du plattformsspel ovillkorligt rekommenderar jag detta. En mindre upplevelse för de mindre stunderna.