Hello Kitty Party Land

Hello Kitty har alltid varit en egendom som funnits med i bakgrunden för min del. Det är inte förrän vi börjar skrapa på ytan som förståelsen bakom dess enorma, kulturella drivkraft uppenbarar sig. En gigant gör ett partyspel och alla stjärnor står rätt – Bandai Namco ska ta hem smöret!

1974 startade designern Yuko Shimizu någonting som skulle ta världen med storm under de kommande årtionden. Kawaii – eller i rak översättning – Japanska kulturen för söta karaktärer skulle få sig ett rejält uppsving med bildandet av företaget Saniro och efter många år av fortsatt karaktärsskapande har Hello Kitty blivit en kulturell ångvält. Det är därför inte underligt att alla möjliga varianter av alternativa produkter som filmer, figurer och framför allt spel tillkommer. Hello Kitty Party Land är bara det senaste av Hello Kitty-relaterade spel som gjorts de senaste åren, till vilka vi kan räkna Hello Kitty and Friends, Hello Kitty Island Adventure och Hello Kitty and Friends: Happiness Parade.

Frågan är kanske om dessa spel faktiskt är välgjorda och engagerande för sina spelare, eller om det är självaste egendomen i sig som gör alla tunga lyft? Vi kikar på Hello Kitty Party Land.

Låt mig låsa upp saker!

Vi startar Hello Kitty Party Land med en lång introsekvens som förmedlar spelets generella ton. Allt är gulligt, allt är sött och alla är glada med fluffiga moln och starka färger. Det kanske är lite uppenbart att säga det, men spelet är fokuserat till barn kring åldrarna 3–10. Vi har här ett partyspel som kan spelas av 1–4 spelare samtidigt och ytor utanför partyspelen som du kan utforska med en karaktär du skapar själv.

Efter att vi fått gå igenom en ganska kortfattad karaktärsskapare hoppar vi på en båt som tar dig längst med en flod. Vi vinkar hejdå till Kitty White (egendomens huvudsakliga maskot) och sedan är det dags att börja utforska. Huvudytan vi anländer till har ett antal dörrar som leder till ytterligare ytor. Går vi igenom dessa kan vi komma till exempelvis gallerian där vi kan köpa kläder till vår karaktär, molnträdgården där vi kan odla lite roligheter och experimentrummet som jag ser fram emot att skriva om senare. Vad vi framför allt ska titta på är huvudingången till partyrummet, inom vilket vi kan välja att spela partyläget, minispelen eller en kompisbingo. Tar vi partyläget har vi tre banor som erbjuder olika scenarion.

Allt är väldigt gulligt. Vore konstigt annars.

Tittar vi på Hello Kittys Party Land och urvalet av aktiviteter, får vi få lite olika effekter. Pengar tjänar du genom att göra alla dessa, allt från att odla grönsaker i molnträdgården till att spela partyspel. Dessa spenderar du huvudsakligen på kosmetik, men det finns lite annat att köpa också – som en bättre spade som gör att du får lite mer pengar när du odlar grönsaker. Kosmetik är dock det som får det tyngsta fokuset med massvis, massvis av olika alternativ. Det är förståeligt att utvecklarna G-Style riktar sig till spelare som gillar sådant, men det överskuggar i stort sett allt annat och gör alternativprogressionen minimal. Alla alternativ är mer eller mindre tillgängliga från början och nära på ingenting går att låsa upp. Det vi låser upp är också så pass enkelt att det bara krävs några enkla knapptryckningar.

Som exempel ville jag komma till molnträdgården och utforska där uppe, men blev hindrad av bråte som låg i vägen. Kitty White berättar att vi måste skaffa verktyg, till vilket vi ger oss i väg till verktygsbutiken. Dessa kräver en väldigt liten del av pengarna vi redan har (eftersom alla spelare får 1000 pengar var när de startar spelet) och sedan är allt detta ur vägen. Jag behövde alltså inte jobba särskilt mycket för min möda. Efter denna mindre besvikelse ser jag en stenvägg som blockerar en dörröppning. Då tänker jag ’’åh! Jag kanske måste hitta dynamit, eller något’’. Nix – du behöver bara lösa ett enkelt pussel när du interagerar med den. Poof! Och den är borta.

Ni som hoppar upp och ned i frustration över att ’’detta är ett barnspel’’ minns nog inte de barnspel som jag växte upp med. Dessa gav bättre progression och var säkerligen nyttigare för min kognitiva utveckling. Hello Kitty Party Land har ingenting att jämföra med exempelvis Pettson och Findus I Trädgården som fortfarande håller hög kvalitet. Detta känns bara ansträngningslöst.

Samarbete betyder inte välvilja

Nu tar vi tag i det huvudsakliga – partyspelsläget. Vi har tyvärr bara tre banor att spela, men ett bra antal partyspel (45st) och ett onämnt antal minispel som vi kan roa oss med. Om ni spelat ett partyspel som Mario Party har ni redan en god förståelse för det översiktliga konceptet, men vi går igenom lite grundprinciper. Du och andra spelare (eller datorstyrda spelare) tar plats på en bana som liknar en typisk brädspelsyta där varje plats har en funktion. Dessa kan exempelvis ge dig resurser för ett slutmål, en specialhändelse eller en plats som startar minispelen. Alla minispel i Hello Kitty Partyland är sammarbetsfokuserade, så om du sett fram emot att besegra dina medspelare måste jag tyvärr göra dig besviken. Jag tror detta spel hade mått bra av ett extra läge där vi hade fått välja samarbete eller tävling, men då hade nog minispelen också behövts dubblas i mängd (eller modifierats). Oavsett känns det lite fattigt.

Jag ska nämna lite kort om minispelen också. Dessa spelas under tiden som andra spelare genomför sina rundor, vilket görs genom en liten ruta uppe vid din karaktär. Dessa är väldigt, väldigt enkla spel som att lägga tvätt till överensstämmande hög enligt färg eller att såga ett korvbröd halvvägs så att korven passar bra. De tillför lite till spelet genom att fylla ut tomrummet mellan din runda och de andras, men känns ändå lite onödiga. Visst är det alltid bra med lite extra resurser, men i slutändan känns det som att dessa vattnar ur ekonomin på ett sätt eftersom belöningarna från partyspelen är ganska magra. Jag vill ju framförallt spela partyspelen och tjäna på dessa, inte låta minispelen stå för de resurser jag behöver. 

Du kan använda tillbehör som ger effekter. Du kan max bära 3.

Varje spelare rullar för antalet steg – i detta fall spinner det en blomliknande figur med siffror som du ska stoppa. Denna kan vara mycket lätt att manipulera på lättare nivåer, men på svåraste är det nästan omöjligt att pricka rätt (mer om svårhetsgrader senare). Medan du tar dina steg kan du gå förbi affärer och mindre event som ger dig lite mer av resurserna du behöver. Resurserna är knutna till banornas slutmål, vilka ska samlas ihop till en viss mängd. På första banan ska du exempelvis samla ihop blomblad till en festival, vilka du behöver fyra olika sorter av – en sort för varje spelkamrat. Det är därför viktigt att se till att varje spelare har tillräckligt för att ge Marroncream hennes eftersökta blomblad, vilket går att uppnå på lite olika sätt.

Alla banor har detta upplägg men med lite olika utformningar – en annan ska du samla juice till dinosaurier, men det spelar ingen roll vilken spelare som gör detta. Dessa upplägg är i grund och botten en överenskomlig och godkänd formula för partyspel, men jag förstår mig inte riktigt på hur utvecklarna valt att hantera huvudattraktionerna – minispelen.

Det finns vissa ytor på brädet som ger minispel. Passerar du dessa aktiveras de, så du behöver alltså inte landa på dem. Det är däremot lite surt när du lyckats slå en sexa, bara för att gå över en sådan och därefter förlora dina återstående steg. Partyspelen har också en grov variation i svårhetsgrad och tid att avklara – vissa är superlätta och är över på några sekunder, medan andra kan dra ut på sig under några minuter och vara supersvåra (även på de lägre svårhetsgraderna). Jag hade ett tillfälle att sätta mig med tre andra av mina vänner för att testa högsta svårhetsgraden – vi misslyckades fenomenalt på de två omgångar vi tog oss igenom. Utmaning är det inte någon fråga om i detta fall – balans är däremot någonting vi kan granska på en djupare nivå. Översiktligt kändes det inte nödvändigtvis välanpassat.

Mina överhängande erfarenheter av partyspelen är trots detta positiva. Det var ett urval av sådana aktiviteter som var förvånansvärt roliga och några som kändes som axelryckningar. Jag är positivt förvånad över partyspelens överhängande kvalitet i leverans, upplägg och estetisk förmedling i både ljud och bild. Tittar vi på allt annat i fråga om bild och ljud har jag inte särskilt mycket att tillägga om detta. Allt är gulligt och musiken matchar detta med glada trumpeter och entoniga flöjter som passar sådant från Japan. Variationen är bra och ger positiva känslor, även om spelmekanikerna kan irritera.

Bra för fans av Hello Kitty

Som sista punkter går vi igenom allt det där andra som finns. För er som gillar att ta foton finns det en fotostudio där vi kan ändra bakgrunder. Däremot saknar vi en kartlagd emote-meny (ansiktsuttryck och karaktärsrörelser) för att få till de där riktigt söta exemplen. Min fru som deltog i mina äventyr klädde upp sig enligt en kombination av moe (söt animétjej) och Goth som faller henne i smaken, men vi fick aldrig riktigt till de där önskvärda exemplen. Alternativ för emotes hade passat väl här.

Sedan har vi experimentrummet, och här hittar vi faktiskt någonting riktigt oväntat bra, men som gör en rejäl miss – framför allt i åtanke att detta spelas på Switch-konsolerna. Experimentrummet erbjuder två ganska sofistikerade ’’minispel’’ som fungerar likt program vi hittar på våra datorer: musik och bildprogram. Det som är förvånande är att dessa inte är superenkla, utom erbjuder en ganska rejäl nivå av anpassning. Vi lyckades exempelvis göra ett musikstycke i detta minispel som kunde utökas rejält och därutöver tilläggas med fler och fler andra musikstycken. Du skulle mer eller mindre kunna göra en egen låt i detta läge. Förvånansvärt coolt!

Var missen kommer in gäller kontrollen. Kontrollerna har hitintills inte erbjudit någonting att anmärka, men just här blir användningen av touch-kontroller perfekt. Det är bara väldigt synd att detta inte stöds. Det känns som ett enormt bortslösat tillfälle att göra någonting riktigt bra.

Avslutningsvis tittar vi igenom upplevelserna och utger ett slutomdöme. Hello Kitty Party Land är inte ett partyspel jag skulle rekommendera då jag vet att det finns så mycket annat som erbjuder bättre upplevelser. Älskar du eller ditt barn Hello Kitty och alla de andra karaktärerna från Santoro finns det såklart större skäl att skaffa detta, men som ett generellt partyspel håller detta tyvärr en ganska låg nivå för det pris som efterfrågas. Det finns en hel del roliga aktiviteter som kan erbjuda engagemang, men överlag finner jag helhetsupplevelsen var ganska kortfattad och saknar den där långsiktiga progressionen som vissa partyspel erbjuder. Jag ville faktiskt se vad Santoro kunde erbjuda, men det jag fick var ett medelmåttigt partyspel. Synd!