Ghost of Yōtei

Melankoli och sorg tycks omfamna dig medan spelets första toner spelas. Livet är sannerligen svårt för alla i Japans mest nordliga region. Men extra tufft för Atsu, medan hon hugger sig genom de mordiska krafter som härskar över Yōtei. Inte nog med att hon försöker bearbeta sina minnen och trauman av forna dagar, hon behöver överleva varje strid. Detta är Ghost of Yōtei– ett spel vars berättelse om hämnd, vemod och saknad i slutänden ändå skapar hopp hos spelaren. Något som sannerligen inte alltid är lätt att frambringa i en värld som denna.

Shamisens (tänk japansk gitarr) klang genomsyrar spelet och blir en musikalisk ryggrad som speglar Atsus känsloliv – lika skör som kraftfull. Atsu, som kvinnan vi följer heter, är en mittpunkt mellan dåtid och nutid. En aspekt som Sony:s nya spel använder, när du växlar under spelets gång mellan ljuva minnen av lycka och välgång. För att lika plötsligt tvinga dig att ofrånkomligen återbesöka trauman från hennes liv. Atsu drivs nu enbart av hat mot The Yotei Six – gruppen som mördade hennes familj och förvandlade lyckliga minnen till aska. Hennes nutid av hämnd står i skarp kontrast mot de stunder av värme vi får glimtar av i tillbakablickarna. Som ni märker, finns det gott om kontraster i berättandet – något som snabbt satte mig på kroken.

Ghost of Yōtei må upplevas som poesi i rörelse många gånger, men när de stilla stunderna viker åt sidan övergår det istället till ett filmiskt spelunder. Berättelsen balanserar mellan Kurosawas samurajfilmer och Sergio Leones västernestetik – en cirkel som sluts på ett poetiskt sätt. Det må vara paradoxalt att nämna, då Kurusawa och 1950-1960-talets samurajfilmer inspirerade denna västern-genre, men cirkeln är verkligen sluten med Ghost of Yotei. Strössla hämnd, melankoli, uppoffring och stråk av övernaturliga moment och du får detta spel. Något jag personligen uppskattar stort, åtminstone i de stunder som repetition av spelmoment gör det hela lite väl genomskinligt.

Vacker natur, vackert spel!

300 år efter Tsushima

Berättelsen är satt 300 år efter Ghost of Tsushima, och tar oss till 1600-talets laglösa norra Japan. Här följer vi Atsu – en plågad och ensam legosoldat, vars liv formats av blod och svek från särskilt en man vid namn Saito. Drivkraften är hämnd, men resan blir snart något större än så. I jakt på de fredlösa som tog hennes familj finner hon även oväntade partnerskap, insikter och ögonblick av stillsam skönhet. Bland annat får vi möta en mystisk varg, som inte bara fungerar som kompanjon, utan också förstärker känslan av att naturen själv vandrar vid Atsus sida. Denna varg kan efter ett tag rentav bli en ständig följeslagare under strider, och är en av de aspekter som kryddar dina stunder i spelvärlden än mer.

Och det är just berättandet som är själen i Ghost of Yōtei. Den varierande världen må få mig att ibland gapa beundrande, men det är i de stilla stunder av sorg, melankoli och framför allt hat från Atsu som spelet på riktigt får en egen identitet jämtemot originalet Ghost of Tsushima. Det svåra är att säga om detta är en berättelse som kommer resonera hos alla – då vi alla är så olika och har så många olika erfarenheter, men en sak är säker, det går inte förneka hur välskrivet det är. Om än något kliché på en del platser. På det stora hela lyckas Ghost of Yōtei med konststycket av att upplevas mer tajt sett till berättande än sin föregångare. Dess mer linjära upplägg – trots att det finns gott om saker att upptäcka – gör att du hela tiden drivs framåt. Särskilt på grund av det goda röstskådespeleriet som verkligen lyfter spelet.

För mig personligen resonerar detta mer än originalet – då det tar itu med trauman från barndom, och hur saknaden av föräldrar och syskon kan påverka dig som person. Det i sig är inget vi inte sett tidigare förvisso, men Atsu själv är så där återhållsamt stoisk, men med ett tydligt bultande hjärta att jag inte kan göra annat än sympatisera med henne. Att hon dessutom ställs inför ett och annat möte som vänder på hennes värld av hat och hämnd gör att spelet står ut ännu mer.

En av de mest slående mekanikerna är möjligheten att med en knapptryckning förflytta dig mellan Atsus nu och hennes förflutna. Att se hennes hem återta liv framför dina ögon – fyllt av de värme och glädje som en gång fanns där – gör hämndhistorien ännu mer laddad. Denna pendling mellan nutid och dåtid blir både en narrativ och visuell upplevelse som förankrar spelaren i Atsus känsloliv.

Årstiderna växlar inte dynamiskt, men olika områden har olika årstider.

Strider med tyngd och valfrihet

Precis som i föregångaren är striderna även de ett centralt nav och Ghost of Yōtei ger oss fler möjligheter att forma vår egen kampstil. Du kan kasta dig in i intensiva katanafajter mot Lord Saitos armé, eller bygga upp ett helt nytt vapenförråd – däribland dubbla katanor som öppnar för mer aggressiva kombinationer. Träning hos olika sensei låter dig utveckla nya tekniker och förmågor, vilket skapar en känsla av progression och personlig prägel på Atsus resa. Allt detta hanteras på ett fläckfritt sätt, där du i mångt och mycket intuitivt växlar mellan vapen. Stridssystemet bygger vidare på föregångaren, men nya vapen och tekniker ger tillräckligt med variation för att kännas fräscht.

Att det dessutom kommer med ett antal svårighetsgrader – och möjligheten att själv finjustera dessa om du vill – gör att Ghost of Yōtei är mer tillgänglig än sin föregångare. Oavsett om du trånar efter att bli extremt utmanad i dess dödligaste läge (Lethal), eller mer vill uppleva berättelsen i ’Casual’-läget, kommer du vara underhållen. Att hugga genom diverse kringströvande ronins är oerhört tillfredsställande, oavsett svårighetsnivå och med de flexibla och hastiga vapenbytena blir de hela tiden driftiga.

En värld av kontraster

Världen runt berget Yōtei är lika vild som vacker. Spelet låter dig ta in norra Japans landskap – från blomstrande fält till snötäckta bergskammar och öppna gräsmarker. Du kan färdas till häst, eller vandra till fots medan vinden guidar dig vidare. Naturen känns levande, med djurliv som interagerar med dig snarare än bara existerar i bakgrunden. Nog finns det alltså ögongodis sett till världsbygget här. Estetiken i både presentation och musik är utsökt – där framför allt de stilla andaktstunderna av kontemplation i berättelsen står ut. Vackra vemodiga folksånger skapade för spelet, står ut främst. Dessa kommer inte så ofta, men när de väl kommer så spelar verkligen spelet på mina hjärtesträngar. Och just placeringen av dessa få men fantastiska låtar sett till berättelsen, gör att de verkligen slår an extra hårt. Apropå poesi i både rörelse.

Men Ghost of Yōtei handlar inte heller bara om blod och stål. Du kan också sjunka ner i ett stilla bad vid en varm källa, spela musik på din shamisen, besöka helgedomar för att be, eller prova sumi-e-målning. Dessa stunder fungerar som emotionella andningshål i kontrast till den våldsamma resan och ger även andra fördelar. Hittar du exempelvis en av dessa gäckande varma källor utökar du maxtaket på Atsus livmätare, och om du besöker helgedomar kan du få poäng att placera i det teknikträd som Atsu har. Det finns alltså inte bara skönhet i världen utan även nytta. Givetvis finns det diverse minispel för att hitta hemliga rustningar eller bambuutmaningar (för att öka din ’spirit’) som ger dig bättre möjlighet att utföra fler specialattacker.

Vilket för oss till Atsu:s utrustning. För utöver nya rustningar, hattar och utseenden på dina vapen kan du även hitta amuletter (charms), med vilka du kan öka hennes förmågor ytterligare med. Som mest kan du utrusta totalt sex amuletter, och de mer avancerade av dessa kan gå upp i nivå om du utför specifika saker. Allt från att besöka antal varma källor, användning av vissa vapenkombinationer eller annat – gör att dessa amuletters förmåga ökar i styrka. Ingen direkt stor påverkan, men ändå en som sätter sin prägel, och låter dig luta in i de typer av spelmoment som du uppskattar – och framför allt ger dig möjlighet att maximera de områden du känner är viktigast. Exempelvis närstridseffektivitet, avståndsvapen, fösvar, kringutrustningseffektivitet eller smygande.

Lönnmord har Atsu inget emot direkt.

Även solen har fläckar…

Ghost of Yōtei är inte perfekt dock. Berättelsen må vara gripande för mig, men många av spelets sidouppdrag – som mest handlar om att få pengar – gör aldrig riktigt något som på riktigt griper tag i mig. På samma sätt går det inte att undvika jämförelsen med Assassin’s Creed: Shadows. Många inslag känns bekanta – men där Shadows var överfyllt och repetitivt, hittar Ghost of Yōtei en bättre balans och låter linjäriteten bli en styrka snarare än en begränsning. Förvisso kan du välja i vilken ordning du tar dig an The Yotei Six, men i slutänden tar du dig ändå vidare mer naturligt då dess mer precisa struktur får spelet att kännas mer balanserat. Även om det inte upplevs som en genuin ”äkta” öppen värld-upplevelse som slutresultat, är det ändå mer tillfredsställande än Shadows.

Att leta efter eftersökta banditer, göra miniuppdrag och skrapa ihop erfarenhetspoäng är en sak, men att många av dessa påminner starkt om Shadows, gör att en och annan mer ’casual’-spelande individ säkerligen kan komma att känna igen sig lite väl för mycket. Det är flera aspekter som rakt av fanns i Shadows, och än en gång – även om detta är bättre, så var Shadows ute för över ett halvår sedan. Chansen att du som en mer alldaglig spelare potentiellt känner dig klar med denna typ av spelande existerar ändå. Något som bör hållas i åtanke. Mixen av minispel, uppdrag, ”bounties” (d.v.s. jagandet av extra tuffa banditer) och dialoger är avsevärt mer sömlöst här dock, och kan inte ses som något annat än ren kvalitet.

Allt som allt är Ghost of Yōtei därför precis vad du förväntar dig – på gott och ont. Det är mer av samma, sett till underbart utmanande spelmekanik (om du vill ha det så) och gripande berättelse. Så när sluttexterna rullade kände jag inte bara att jag hade klarat ett spel, utan snarare att jag hade delat en livsresa med Atsu. Hennes hat, hennes tystnad, men också hennes förmåga att finna små glimtar av värme i en värld av kyla, är vad som gör Ghost of Yōtei så speciellt. Det är ett spel som inte enbart vill underhålla, utan också beröra. Och det gör det – gång på gång, som ett vemodigt eko som vägrar tystna.