Felet med Eden | E.P. Uggla

Ibland kan man vakna upp och känna det som att man inte har en aning om vart man är. Men oftast så är det ju bara de första förvirrande sekunderna, men så är det inte för Ava. Hon vaknar ur en jobbig vardag till en riktig mardröm.

Ava vaknar i ett rum som till synes är ett sjukhusrum. Vilket egentligen inte är så konstigt eftersom det sista hon kan minnas är att hon insjuknade i en hemsk influensa som härjade i hela världen. Vad som hände mellan tiden på sjukhus och nu har hon ingen aning om, men nu mår hon bättre än vad hon någonsin gjort.

Det är utanför sjukhusrummet som saker börjar bli konstigt på riktigt. Tillsammans med andra barn är hon isolerad på en plats som har betydligt mer avancerad teknik än vad Ava är van vid. Lustgården heter det plan de lever på i en svampformad byggnad kallad Eden. Hon reagerar ofta på att det inte borde varit möjligt att utveckla denna nivå av teknik under enbart några månader. Och det faktum att de aldrig lämnar det perfekta inomhusklimatet. Det enda vi får veta om världen utanför är att alla Ava känt är döda, och det är ungefär så hon får det presentar för sig. Ett faktum. Inget finns kvar där utanför. Ingen anledning att bry sig om något utanför Eden.

Allt verkar bli fel hur hon än gör. För de flesta sätter sig själva först, samhället premierar den smartaste med flest meriter och vänskap ses som en svaghet. Det finns få ljuspunkter i den nya tillvaron och den mobbning som Ava utsätts för från både klasskamrater och vuxna toppar den som fanns i hennes gamla skola med hästlängder.

Premissen i Felet med Eden fångade mig direkt. Ett nytt samhälle som vuxit fram efter en katastrof brukar ha sina problem men även nya tankar baserade på tidigare svårighet, men inte detta Eden. Något som störde mig desto längre jag kom i boken var att det verkligen inte finns några positiva drag med den nya världen. Minsta lilla gnista av hopp kväser författare så gott som direkt och jag kände ingen resonans med någon av karaktärerna. Den enda karaktären med någon from av mänsklighet är huvudpersonen Ava, vilket kan vara ett val som författaren gjort. Det fungerar ibland för att skapa en alienerad framtid, men här tycker jag att Avas förvirring blir lika mycket vår som läsare.

Personligen har jag väldigt svårt för berättelser där jag som läsare inte kan greppa världen. Är världen greppbar så kan händelserna vara förvirrande och är händelserna förklarliga så kan världen vara vag. Men tyvärr är den här världen allmänt oklar och vi lär oss ytterst lite om den från första till sista sidan. Livet innanför kupan beskrivs med korta formuleringar som mot slutet av boken har byggt upp en värld som utgörs av en skolmiljö inte större än max ett lägenhetshus. Och utan förklaring till att det egentligen bara finns ungdomar kvar i världen. Hur drivs allt? Vad finns utanför? Och varför? Vad händer när man växer upp och inte längre är student? Det verkar inte spela någon roll och kopplingen till omvärlden var verkligen något jag saknade. Den frånkopplade känslan gjorde att jag som läsare inte kunde förstå varför saker skedde eller varför de som drev stället resonerade som de gjort. Varför de var så utomordentligt elaka.

För alla är elaka jävlar? Det är det enda som jag kunde tänka när Ava utsattes för den ena skiten efter den andra. Sönderbränd hud i automatisk desinfektion och barnmisshandel är bara några teman på de hemskheter som Ava får utstå. Eftersom hon aldrig egentligen får hjälp från någon, kan lita på någon eller andas ut i mer än två minuter blev jag riktigt arg under tiden jag läste boken. Känslan jag fick var att författaren har samlat alla sina hemska tankar och allt som hon tycker är fel med världen i en berättelse där hon utsätter en och samma individ för allt.

Om Ava ändå fått något att hoppas på så att hon hade något att sträva efter. Hoppet är ju det som gör att vi kan kämpa oss igenom det mesta. För varje antydan till att hon skulle klara något så blir det kväst under fingrarna på författare och inte för att karaktären ska utvecklas och bli starkare. Inte heller bryts hon ner och blir apatisk, utan det blir bara en lång kamp utan några vinster eller något mål i sikte.

Språket riktar sig till tonåringar och är enkelt både i dialog och omgivningsberättande. Helheten blir snabbläst och nästan lite intetsägande. Dessvärre har det även sprinklats in modeord som gör att boken riskerar att bli inaktuellt inom en snar framtid. Referenser till olika appar och tjänster som används idag och ett slangspråk som blandar svenska och engelska i dialogerna gör språket väldigt tidskänsligt. Det gör i och för sig språket i dialogerna mer levande men, det är ytterligare en punkt som jag har svårt för. Med de teman som boken hanterar så är den kanske lite rå för den åldersgrupp som den riktar sig till, men på det sätt som den är skriven så finns det tyvärr inget värde för en äldre åldersgrupp att läsa den heller.

Tyvärr blev det här ganska negativt, men detta var verkligen inte en bok som passade mig. Jag förstår att författaren är väldigt passionerad kring de ämnen som lyfts i boken men den övergripande berättelsen hade behövt mer för att verkligen fånga mig som läsare. Slutet ger oss inte svar på några frågor och fortsättningen skulle kunna vara mer av samma misär eller gå åt ett helt annat håll, slutet ger ingen hint om vad Ava önskar ska hända i fortsättningen eller några hintar om vart berättelsen är på väg. Felet med Eden är första delen i en serie och kanske får vi fler svar i de uppkommande delarna, men jag är skeptisk till att jag personligen kommer ge serien någon andra chans.