En droppe i rymden | Lisa Rodebrand

Ibland vill man ha en bok som ger en helhetsupplevelse. Ett avbrott från långtgående serier med upprepande teman. Och vad kan då passa bättre än en självstående sci-fi-bok med gott flyt och en gripande berättelse?

Det är alltid spännande att plocka upp en ny bok, och är det en svensk författare tycker jag alltid att det är lite extra spännande. Då är det ingen risk att det finns några detaljer som försvinner i översättningen och man vet att det är den äkta varan man får så att säga.

Berättelsen

I En droppe i rymden får vi till en början följa Dito, son till befälhavaren på planeten Kyofanis militärstation. Trots att han är rekryt är han ganska bortskämd och han är fullt besluten om att livet inom militären inte är något för honom. Men när han skickas ut på uppdraget att ta kontakt med ett störtat rymdskepp i närheten vänds hans vardag på ända.

Ungdomarna Caroline och André som var ombord på rymdskeppet tillför upptåg och problem som Dito frivillig, men inte alltid med rak rygg, deltar i. Genom sammanträffanden och chanser får vi följa de tre ungdomarna genom livsfarliga situationer och komiska ögonblick. 

Dito, Caroline och André turas om att vara huvudkaraktären i olika situationer. Vi får uppleva deras olika syn på tillvaron och deras prioriteringar genom berättelse. På ett naturligt sätt och i ett behagligt tempo blir läsaren introducerad till huvudpersonernas, men även sidokaraktärernas, bakgrunder och alla karaktärer får ett djup som utvecklar sig allt eftersom kapitlen fladdrar förbi. Författaren har verkligen lagt eftertanke till alla karaktärerna och jag kände att även de med enbart någon enstaka replik har ett förflutet och djup bortom det som vi får veta. Jag lärde verkligen känns dessa människor och se dem växa när jag läste boken.

Till exempel när Dito försöker ignorera sin rädsla för blod tidigt i boken genom att ta ett blodprov på André, men inombords håller på att kräkas av åsynen av blodet. För att senare i boken kunna utstå åsynen av större mängder blod från ett dödsfall utan att svimma.

Världen

Världen introduceras genom de tre ungdomarnas observationer och deras dialoger medan de allt jämt lär känna varandra och planeten Kyofanis. Här finns olika raser med sina fördomar, hierarkier och levnadsvanor. Allt ifrån planetens naturliga flora och fauna till de genmanipulerade klykonerna som ska vara en sorts människa bättre anpassad till Kyofanis brännande hetta, tunna luft och farliga djur.

Men en varelse som är snabbare, starkare och längre än vanliga människor kan ju komma med sina risker… Och lika så utgör vatten en väsentlig del av livet på den ökentorra planeten. Vem blir den styrande rasen? Och vem är det som är offret egentligen?

Jag upplever att världen är väl utvecklad med ett djup mellan olika raser som förklaras tillräckligt för att ge djup åt världen utan att vi som läsare får en lektion i världens mytologi och historia. Jag uppskattade de hintar om problem i världen som inte angår huvudpersonerna men som ger världen och sidokaraktärerna lite extra krydda. Så som effekterna på jorden och dess invånare när vatten fraktas därifrån till Kyofanis och alla de intriger på jorden som det hintas om.

Språk och läsflyt

Språket är väldigt enkelt och boken är lättläst. Trots hoppen mellan de olika karaktärerna, som inte alltid sammanfaller med ett nytt kapitel, tycker jag att det är lätt att hänga med i vad som händer på vilken plats.

Boken är utan tvekan en ungdomsbok, men sättet som den är skriven på gör att jag kan identifiera mig med karaktärerna även om de beskrivs som unga tonåringar. Deras problem är inte enbart fokuserade på att finna sig själva, utan det som händer omkring dem är verkliga problem. Så som när Caroline slits mellan vad hon själv vill och att ge allt för att hjälpa André mot sina mål oavsett hennes moraliska beslut. Vid de tillfällen som deras ålder påpekades i berättelsen så slog det mig ofta att ”ja juste det, de är ju inte äldre än så…” Det är snarare deras tidigare upplevelser och deras mål som skapar karaktären än en ålder som stämplats i pannan på dem. De är även alla barn som fått växa upp snabbt…

En droppe i rymden 

Kombinationen av ett bra flyt i språket och en gripande berättelse gör En droppe i rymden till en riktig bladvändare. Med en välbyggd värld som inte trycks upp i ansiktet på en och karaktärer med liv utanför bokens första och sista sida gav boken mig den där tillfredsställelsen som jag alltid söker när jag läst sista sidan.  En enklare bok som utgör ett trevligt avbrott från tyngre fantasy och sci-fi. Därför ger jag boken utmärkelsen Bra köp!