Dödsdansen | Linda Åkerström

Svensk mytologi är något som alltid ger mig en rysning av skräckblandad förtjusning när jag bläddrar mig igenom en berättelse. För även om oknytt inte rör sig lika nära inpå stugknuten idag som förr, så finns den ändå där. Vetskapen om att det oförklarliga fortfarande händer när vi vänder ryggen till.

Heddy är som vilken tonåring som helst, eller ja, nästa i alla fall. Hon är en jäkel på att spela fiol och älskar att ta kvällspromenader i skogen på egen hand. Lite av en outsider är hon nog ändå, men tillsammans med sin kompis Rachel rullar livet på i den lilla byn Ytterby. Den tredje medlemmen i deras lilla gäng, Eli, har hon inte mycket till övers för men tolererar för att kunna umgås med Rachel så mycket som möjligt.

En ovanligt varm midsommarnatt vid sjön utanför byn har alla ungdomar samlats för att dansa och festa tills solen går upp. Rachel dansar med en av bandmedlemmarna medan Heddy sitter en bit ifrån och njuter av kvällen. Eli ger sig hem tidigare eftersom hon dragit på sig en rejäl förkylning och Heddy bestämmer sig för att även hon ska gå hemåt. När hon gått in bland träden och kommit en bit på vägen hör hon fantastiska toner från en fiol. Mer eller mindre medvetet vänder hon om och går tillbaka mot bryggan.

Innan Heddy kommer ut genom trädridån ser hon en märklig syn. Alla dansar som i trans, till synes oförmögna att sluta. Med en stor viljeansträngning stannar hon upp och håller sig dold av de sista träden. Skymd av skuggorna ser hon hur en ung man med en fiol leder alla ungdomarna på bryggan ut i mörkret och försvinner spårlöst.

Denna händelse skakar så klart om det lilla samhället i dess grundvallar. Mot bättre vetande börjar Heddy och Eli, som de sista ungdomarna kvar i bygden, leta efter ledtrådar till vart deras vän Rachel har tagit vägen. Det ska visa sig att den lokala legenden om blåkulla och den mystiska dimman bortom sjön har mer sanning och en längre historia än vad de tidigare trott.

Dödsdansen är den första boken i serien Bloksberg med starka influenser från svensk folktro. Det finns även inspiration från andra fantasiväsen och Åkerström blandar friskt mellan den klassiska folktron och mer populistiska väsen. Perspektivet i boken skiftar mellan flertalet karaktärer, både människor och andra väsen, vilket gör att det blir enklare att förstå alla sidors motiv och handlingar. Trots detta är det tydligt vilka karaktärer som porträtteras som ”onda” eller ”goda” och vilka som enbart arbetar för sitt egenintresse.

Språket är enkelt och jag tror det passar sig för den som inte är en allt för van läsare, men också tillräckligt välutvecklat för att fantasyrävarna ska få ut en bra berättelse ur sin läsning. Enklare beskrivningar av omgivningen gav mig en idé om platserna som scenerna utspelar sig på med möjlighet för att själv fylla i detaljer. Både vår mänskliga värld och den andra beskrivs på samma detaljeringsnivå. Jag skulle personligen ha föredragit lite mer detaljerade beskrivningar av den andra sidan för att ge mer djup till det som karaktärerna upplever. För att verkligen känna deras nervositet, förvirring och skräck som läsare. Men över lag presenteras världen, eller världarna, på ett sätt som ger mig som läsare en tillräcklig inlevelse och förståelse av händelserna.

Berättelsen presenteras som tidigare nämnt ur flera perspektiv, vilket jag uppskattar eftersom vi då kan följa flera separata händelser parallellt och karaktärerna får mer djup. Berättelsen är gripande även om skräcknivå ligger ganska lågt i min mening. Dialogerna känns naturliga och det är en trevlig balans mellan dialog och beskrivning av händelser och platser.

Efter att jag läst ut boken ser jag fram emot nästa del, då denna första del känns mycket som en introduktion till premisserna och den andra sidan. Jag upplever det som att författaren har mycket mer att berätta och att detta bara är början för de karaktärer som vi lärt känna. En förståelse för deras motiv och karaktärsdrag men även en viss karaktärsutveckling har lagt grunden för en spännande fortsättning.

Om du har svårt för öppna slut så rekommenderar jag att du väntar med att läsa Dödsdansen tills nästa del släpps, och hoppas personligen att det sker inom kort. Boken är lättsmält med sitt enklare språk och jag tror att den kan passa många läsare, oavsett ålder och vana av att läsa genren. Det öppna slutet gör dock att det kan bli jobbigt att vänta in nästa del. Vilket i och för sig inte behöver vara ett dåligt betyg.