End of Abyss

Är metroidvania och rymdskräck med isometrisk twin-stick shooter-mekanik en bra blandning? End of Abyss är just en sådan blandning – och resultatet? Blandat!

Ett kall från underjorden

End of Abyss är utvecklat av före detta Little Nightmares-utvecklare som har format studion Section 9 Interactive. Vi tar oss an rollen som Cel, en astronaut som åkt med sin besättning till ett mystiskt underjordiskt komplex för att undersöka störningar. Det vi upptäcker är ett dystopiskt landskap övertaget av vad som till synes är muterade monster och någon form av superdator. Ditt jobb är att reda ut källan till störningarna genom att ta dig till de lägre nivåerna av komplexet. Detta är premissen för berättelsen i End of Abyss, ett narrativ som är minimalistiskt och innehåller mycket lite dialog. Den enda form av uppföljning du får är av översåtar från besättningen som ger dig de nya uppdrag, vilket driver spelet framåt. Jag uppskattar minimalismen, då den bidrar till spelets känsla av mystik. Spelet ger inte mycket kontext till vilka ni är eller vad som egentligen försiggår, vilket i sig bidrar till en känsla av obehag.

Istället för att berätta en konkret berättelse läggs stort fokus på att utforska komplexet för att hitta hemligheter. Precis som i andra spel i metroidvania-genren utspelar sig End of Abyss på en stor sammanhängande karta fyllda med hemliga utrymmen, vissa som är oåtkomliga  tills du kommit en bit in. I End of Abyss låser du bland annat upp fjärrstyrda bomber som du kan använda för att spränga vissa väggar. Här ligger även ett stort fokus på att hitta nyckelkort på banorna som låter dig komma åt olika utrymmen. Jag tyckte denna progression fungerade bra. Det var sällan jag var helt vilse, men ibland fann jag det svårt att utröna vilka strukturer jag kunde använda bomberna på, till följd av hur mörka miljöerna är. Precis som i Metroid Prime-spelen har du tillgång till en skanner som du kan använda för att hitta hemligheter i miljöerna. vilket tar bort frågeställningen kring mörkerproblemet en aning genom att ge dig information om miljöerna , men samtidigt tycker jag att det känns lite bökigt att behöva förlita sig på skannern för att hitta vägen framåt.

Vår besättning är på väg!

Skjut ansvarsfullt!

Utöver utforskandet ligger tyngdpunkten  i striderna och resurshantering. Som jag nämnde i ingressen innehåller End of Abyss en form av twin-stick shooter-mekanik där vi rör karaktären med ena spaken och siktet med andra. Även om vi har tillgång till närstridsattack med en kniv ligger fokuset på att använda och sikta med avståndsvapen, till exempel pistol eller hagelgevär. Pistolen är vårt grundvapen och har oändligt med ammunition, medan de andra vapnen du hittar har begränsad ammunition, men är mycket starkare. I End of Abyss är resursen fragments a och o. Med den kan vi uppgradera våra vapen och köpa ny ammunition, samt andra nödvändigheter som minor och granater. Fragment kan vi få genom att döda fiender, leta i döda kroppar eller öppna kistor. Uppgraderingar kan vi endast göra i skyddsrum, vilket även fungerar som sparpunkter.

Jag tycker att resurshanteringen känns bra. Utvecklarna har lyckats få till en bra balans som gör att resurserna inte finns i överflöd, samtidigt som det inte är särskilt skralt om dem heller. Du förlorar heller inte fragment om du dör, vilket jag tycker känns schysst.

Som en mycket oslipad diamant

Nu kanske det låter som jag hyllat spelmekaniken ganska mycket, men i min mening är den långt ifrån felfri. Det är svårt att styra dina skott vertikalt, vilket gör det trixigt att träffa en del korta fiender. Dessutom är rullningsmekaniken buggig. Det känns som att det är 50% chans att du får invincibility frames (tid när du är odödlig) genom att rulla, och 50% chans att du ändå blir träffad. Rullningarna är också långsamma, vilket gör det svårt att agera i utrymmen där det kommer många fiender samtidigt, bland annat under en av spelets sista bossar. Buggarna tar inte slut där. Jag stötte även på en riktigt märklig bugg vid spelets slutboss. När jag besegrade den för första gången triggades samma mellansekvens som när jag steg in i boss-rummet, vilket betydde att jag behövde köra om bossen trots att jag besegrat den. Detta är något utvecklarna behöver se över då det är en spelförstörande bugg.

End of Abyss är inte heller ett lätt spel. Om du blir slagen av en fiende kan det ta mer än halva ditt liv. Jag uppskattar svårighetsgraden i den bemärkelse att den får dig att känna dig hjälplös, vilket bidrar till skräckkänslan – men vid vissa tillfällen under min genomspelning kändes det snarare som att svårighetsgraden var drygare än rolig.

Yuck!

Stämningsfullt, men monotont

När det kommer till spelets presentation tycker jag att utvecklarna gjort ett bra jobb att förmedla skräckkänslan genom en stämningsfull och minimalistisk ljudbild, ackompanjerad av groteska fiender och klaustrofobiska miljöer. Om det är något i presentationen jag hade velat se mer av är det miljöerna, som ofta är ganska lika och inte bidrar tillräckligt till variationen i spelet. Jag förstår varför miljöerna är lika varandra, men det gör fortfarande att varje område saknar en distinkt identitet.

Sammanfattningsvis är End of Abyss ett hyfsat spel som lyckas få till stämningen och atmosfären, men fallerar lite på buggar och stridsmekanik. Om du är ett stort fan av rymdskräck och metroidvania kan det vara värt att ta en närmare titt. Annars hade jag väntat på en en senare version för att se om de reder ut några av buggarna.