Duskfade

I mitten av 90-talet var 3D-plattformsspel oerhört populära och många försökte bli nummer ett med sin nya maskot och slå ner Nintendo från tronen – som fullkomligt dominerade spelvärlden med sitt briljanta Super Mario 64. Nu trettio år senare har det kommit ett nytt spel som står stadigt med båda fötterna i ovannämnda genre. Frågan är, kommer den att ta 3D-plattformsspel till nya, oanade höjder eller kraschlanda ner på gravfältet av misslyckade maskotspel? Läs vidare så får du se.

Spelet i fråga heter Duskfade och är det senaste spelet från den spanska utvecklingsstudion Weird Beluga som ligger bakom Clid The Snail från 2021. Spelets handling kretsar kring verkstadslärlingen Zirian och hans syster Allira som lever i staden Tick Town. Efter en explosion från hans systers rum vaknar Zirian upp i en värld som har tagits över av en evig natt. Om inte det var nog har även ett mystiskt klocktorn uppenbarat sig i mitten av staden och Allira är fången inuti dess mörka domän. Nu är det upp till Zirian och hans mekaniska medhjälpare, det flygande gökuret Cuckoo, att ge sig ut i världen och rädda hans syster från fångenskap och se till att dagsljuset återkommer till Tick Town igen. Detta är den övergripande handlingen i spelet och med omedelbar verkan står det klart att spelet är det ultimata kärleksbrevet till 3D-plattformsspel från just 90-talet. Spel som Spyro the Dragon, Banjo-Kazooie och redan nämnda Super Mario 64 är tydliga inspirationskällor till Duskfade.

Du tar dig igenom kampanjen i spelet på ungefär 18 timmar och vilken resa det har varit. Innan allting börjar får du välja svårighetsgrad. Du kan välja mellan Story Mode, Apprentice, Clockmaker (denna svårighetsgrad rekommenderades av utvecklarna själva) och Master Clockmaker. Jag spelade igenom kampanjen på Clockmaker och det gav en välbalanserad utmaning som inte var för lätt och blev stundtals ganska så svårt ibland. Dock kändes det aldrig överväldigande och jag upplevde att jag hela tiden hade kontroll över spelupplevelsen. I början av spelet har du endast ditt trogna svärd Minutero till hands och den kaxiga och bångstyriga hjälpredan, Cuckoo, som inte tvekar att kalla dig en idiot om hon tycker du är det (och det gör hon ofta). Zirian tar sig fram i en tredimensionell spelvärld där du kan prata med stadens invånare som nästan exklusivt utgörs av små, fluffiga molnvarelser som kallar sig för Cloudies. De ger dig insikt om vad som har hänt i världen och i början av spelet kan du inte ta dig överallt.

Du angriper dina fiender (som kallas för Inkies) med ditt svärd och kan antingen genomföra en lätt eller hård attack. Du kan även använda flera olika specialkombinationer genom att trycka på flera olika knappar i en strikt serie på handkontrollen. Om du lyckas undvika en attack i precis rätt ögonblick saktas allting ner på ett sätt som påminner om bullet-time och då känns det lite som att du spelar ett riktigt roligt kampsportsspel. Zirian hoppar undan på ett snyggt sätt och rullar runt och du känner dig riktigt nöjd med dig själv när du lyckas undvika att ta någon skada från fienderna och samtidigt får det att se så enkelt och koreograferat ut. Du kan även låsa kameran på fienderna för att hela tiden hålla dem i ditt blickfång, men spelets snabba upplägg i striderna gjorde detta aningen opraktiskt i mitt tycke.

Miljöerna i spelet är magiskt vackra.

Många vägar och entréer blockeras av enorma, brandgula kristaller som ditt svärd inte rår sig på. Svävande ankarpunkter syns också till över stup som leder till andra delar i spelvärlden – som du inte kan ta dig till än och här får spelaren en försmak på spelets tydliga Metroidvania-upplägg. Vad det betyder för den oinvigde läsaren är att du stöter på stängda vägar under spelets gång som blir tillgängliga senare i kampanjen när du har fått de rätta förutsättningarna i form av nya, kraftfullare vapen och uppgraderingar. Förutom spelupplägget som har fått sitt namn från Nintendos Metroid innehåller spelet en hel drös av saker att samla på. Först och främst samlar du på kristaller (de kallas för Star Shards i spelet) och de är valutan i världen som du köper vapen och uppgraderingar med. Förutom detta kan du samla på livflaskor som ökar din hälsa permanent när du hittat tillräckligt många av dem. Eller varför inte leta efter uppgraderings-kugghjul som behövs för att kunna köpa bättre förmågor.

Du kan även hitta mynt att köpa samlarkort för, lokalisera skärvor av kyrkfönster som gömmer ett dolt meddelande av något slag eller samla på fragment från stjärnor som ger dig mer temporär energi som behövs när du använder dina förmågor. Allt detta är välkänt i 3D-plattformsgenren men till skillnad från det mer poänglösa ’collectathons’ som framför allt spelstudion Rare är kända för med till exempel Donkey Kong 64 känns allt du samlar på meningsfullt och hjälper till att föra handlingen vidare på ett logiskt sätt.

Hur är då den grafiska presentationen i spelet? Det är sällan jag har haft spelupplevelser som har sett så bra ut som det gör i Duskfade. Spelvärlden genomsyras av en fullkomligt magisk atmosfär där solskimmer i regnbågens alla färger smeker omgivningen överallt. Den stjärnklara natten är så tydlig och atmosfärisk och har en sådan krispig skärpa att den verkar komma ifrån den mest påkostade av science-fictionfilmer. Under kampanjens gång besöker du en ruinerad havsstad, ett ödesmättat ökenlandskap i bästa Prince of Persia-stil, ett underjordiskt grottsystem fullt av skållhet lava, ett enormt undervattenskomplex, karga vinterområden och till och med himmelska platser långt upp i skyn. Mångfalden på de olika områdena i spelet är väldigt stor och hjälper till att skapa en intressant spelupplevelse som hela tiden växer för varje spelad timme. Grafiken i spelvärlden håller hela tiden en riktigt hög nivå och jag fick ofta stanna upp och bara släppa allt för att ta in de vackra omgivningarna.

När det kommer till karaktärerna i spelet har de en tecknad stil som påminner om en valfri Pixarfilm och de animerade filmsekvenserna mellan banorna är snygga och ser påkostade ut som skänker produktionen ett mycket genomarbetat helhetsintryck. En annan sak som är mycket påtaglig är storleken på banorna. Själva Tick Town, där merparten av alla cloudies lever, fungerar som en samlingspunkt i spelet. Härifrån tar du dig sömlöst till de andra delarna i världen och det känns som att banorna aldrig tar slut. De bara fortsätter och först efter runt fyra timmar når du den världens slutboss. Här får du använda det som du lärt dig under spelets gång och boss-striderna är mycket roliga och alla har de specifika och egna rörelsemönster som du måste lära dig att bemästra för att kunna gå vinnande ur striderna.

Det finns teleporteringsplatser på varje bana men de är inte så frekventa av sig och du kan spela en bra stund innan du hittar någon av dem. Det finns dessutom ingen karta av något slag i spelet och med tanke på banornas storlek och mängden av saker det finns att samla på känns det som en klart onödig miss i speldesignen att de saknas. En annan sak som skapar motstånd i spelupplevelsen är att det av någon oförklarlig anledning bara går att samla på maximalt 9999 stycken kristaller i spelet. Hittar du fler star shards efter detta registreras inte dessa alls, utan du måste hitta ett av spelets teleporteringsplatser och ta dig tillbaka till Tick Town för att köpa uppgraderingar. Detta är inte alltid friktionsfritt och har du till exempel inte några uppgraderings-kugghjul insamlade kan du inte alltid spendera dina insamlade kristaller på någonting. Istället tvingas du fortsätta spela med en full pott av kristaller och då elimineras en stor del av själva samlandet som spelmekaniken lutar sig så mycket mot.

Har spelet fått besök av självaste Kraken?

När det kommer till ljudbilden i spelet är även den lika fantastisk och framträdande som den grafiska prestationen. Musiken är oerhörd välgjord och består av klassiska låtar som låter som den perfekta korsningen av Star Wars, Harry Potter, en nypa Sagan om Ringen och valfria tecknade Disney-filmer. Allting har ett starkt, dramaturgiskt grepp om spelupplevelsen som växlar mellan episkt och bombastiskt, finstämt och känslosamt till mer lättsamma toner som får munnen att spricka upp i ett varmt leende. Tyvärr är det bara tal i spelets mellansekvenser och röstskådespelarna är mycket bra här och deras attityder och olika personligheter passar spelet perfekt. Under spelets gång är det bara textrutor som dyker upp men ibland hör spelaren hur Zirian eller någon av de andra karaktärerna börjar textrutan genom att säga ett ledord om vad texten handlar om.

Användargränssnittet är snyggt och minimalistiskt och du får tillgång till spelets olika menyer genom att trycka på touch-paden på handkontrollen. Härifrån kan du se över ditt pågående uppdrag i spelet, få en överblick över vilka uppgraderingar du har för tillfället eller studera de olika attackerna du har i ditt arsenal. I mitt tycke lutar UI delen lite väl mycket åt det minimalistiska hållet och det är inte så mycket spelaren kan göra här. Du kan markera de olika uppdragen i spelet men du kan inte läsa någonting om dem eller förkovra dig djupare i spelets bakgrundshistoria. Detta kan du endast göra genom att prata med de olika NPC-karaktärerna i spelet eller genom att hitta revor i tidsrymden runt om på banorna. När du aktiverar dessa får du en konversation uppspelad mellan två personer som berättar mer om den tragiska historien som handlingen i spelet utgör. Dialogen i spelet är välskriven och har mycket humor och attityd som gör att alla de olika karaktärerna känns mycket mer levande och intressanta. Även handkontrollen är en del av användargränssnittet. När Zirian har väldigt lite hälsa kvar och är på väg att dö lyser kanterna på touch-paden rött och när hälsan är full lyser den grönt. Ibland kvittrar Cuckoo till för att den vill säga någonting till Zirian. Då kommer kvittret från högtalaren inuti handkontrollen.

Tittar vi under motorhuven på spelet möts vi av en prestanda som hade varit värdig en lyxig Koenigsegg med extra allt. Allting i spelet sker blixtsnabbt. Att komma till huvudmenyn går på ett nafs och att starta en sparfil går på en sekund. Även spelkontrollen är formad i samma mall och den är såpass exakt och responsiv i sitt utformande att Nintendo sitter i hörnet av klassrummet och skriver ner anteckningar. Att spela Duskfade är som balsam för spelsjälen och allting fungerar som det skall i en nästan makalös nivå av perfektion. Endast ett fåtal gånger drabbades spelet av frame-rate drops men de var så sällsynta att det inte påverkade spelupplevelsen i sin helhet speciellt mycket.

Avslutningsvis har jag haft en förstklassig spelupplevelse även om vissa spelmässiga designelement hade kunnat vara bättre. Zirian och Cuckoo är mycket charmiga karaktärer och det konstanta kivandet mellan dem blir en rolig och integral del av handlingen. Kampanjen är tillräckligt lång, banorna stora utan någon risk att gå vilse och allting vilar på en spelbarhet och responsiv kontroll som har varit helt enastående. Lägg därtill en förvånansvärt gripande handling, fantastisk musik och en grafik som är makalöst bra. För priset på 249 kronor är det inget snack som saken. Du behöver Duskfade i ditt liv. Pronto!