Bears in Space

Det är dags att beväpna sig till tänderna och skjuta robotar i småbitar! Varför det? Jo för att Maxwell Atoms har bara ett uppdrag i rymden kvar innan han pensioneras och vill komma hem till jorden för att ta det lugnt. Tyvärr har han transporterats till en galax långt borta och som om inte det vore nog har hans kropp sammankopplats med björnen Beartana. Tämligen besvärligt!

Spelet börjar med att vi hoppar in i rollen som Maxwell Atoms. Han är en slags officerare på ett rymdskepp och är ute på sitt sista uppdrag innan han ska pensioneras. Tyvärr får han plötsligt reda på från en av hans kollegor att det har uppstått en nödsituation (eller en whoopsie som kollegan säger). Det visar sig att besättningen har tagit en rymdbjörn tillfånga och hennes kompisar har nu kommit för att försöka frita henne. Maxwell aktiverar skeppets hyperfart för att undkomma situationen. Han lyckas förvisso med det, men tyvärr har han på något sätt sammanlänkats med den tidigare tillfångatagna björnen, som nu presenterar sig som Beartana. Som grädde på moset verkar det som att det finns en massa våldsamma robotar överallt. Maxwell och Beartana beslutar sig således för att de ska hjälpas åt för att återvända till jorden och skjuta så många robotar de bara kan när de ändå håller på!

Bears in Space är en förstapersonsskjutare i stil med de senare Doom–spelen kombinerat med så kallad Bullet Hell. Det vill säga att det kommer vara högt tempo och det kommer vara mängder av fiender på skärmen samtidigt, som dessutom kommer skjuta minst lika många projektiler som vi måste undvika. För att lägga till ytterligare mer galenskap i det hela, har utvecklaren även bestämt sig för att kasta in en rejäl dos av knäpp humor. Jag har hört att spelet har jämförts med High on Life som kom för några år sedan och jag kan förstå det till viss del. Båda spelen driver med troper och klyschor från inte bara spel, utan populärkultur i allmänhet. Knäppa och överdrivna karaktärer har de också gemensamt. Vad som skiljer dem åt för mig är att High on Life var konstant skämtsamt och tillät sig sällan att ha tillfällen där det bara fick vara ett spel. Bears in Space må ha en snarlik humor, men jag anser att det är lite mer sansat och tillåter faktiskt skämten att luta sig tillbaka lite mer. Detta underlättade genomspelningen för mig, då jag inte hann bli lika utmattad av humorn.

Spelet går helt enkelt ut på att du med en diger arsenal av vapen tar dig genom olika världar på din jakt att hitta en väg hem och skjuter alla robotar som kommer i din väg, samt undviker alla projektiler som dessa skjuter. Tempot är högt och vapnen är underhållande och varierade. Förutom varianterna av de mer tradtionella vapnen som hagelbössor, kulsprutor och raketkastare finns det även aningen knasigare alternativ. Du kan till exempel kasta rakbladsvassa propellerkepsar som dels skär sönder fiender, men som också landar fint på fiendernas huvuden och får dem att flyga iväg från battaljen. Eller en avhuggen arm som söker sig till de närmaste fienderna likt en målsökande missil för att sedan återvända till din hand likt en boomerang. Det blir givetvis medvetet kaotiskt, men kontrollerna är mycket välgjorda och lättmanövrerade så det går därför inte ut över underhållningen i spelet.

Förutom spelets huvudspår där du försöker hitta ett sätt att komma hem igen, finns det på klassiskt FPS-manér även hemligheter. På olika platser på nivåerna finns det samlarkort som du kan plocka upp. De har ingen påverkan på berättelsen, utan finns där som en slags kuriosa för de som tycker om att utforska. Förutom samlarkorten finns det även sidoaktiviteter att ägna sig åt. Sidoaktiviteterna består oftast att du utsätts för något märkligt typ av minispel som att spela basket med fyrkantiga bollar eller att du får gå i en slags karateskola. Jag rekommenderar verkligen att leta reda på så många av dessa som möjligt. Dels bjuder de på en ibland ganska skön paus från allt kaotiskt skjutande och ger ofta upphov till ett gott skratt dessutom.

För att göra din vapenasrenal ännu mer dödlig går det att uppgradera den. Med jämna mellanrum kommer du stöta på en försäljare som säljer vapen och ammunition till dig. Han säljer även uppgraderingar för hur mycket ammunition som dina vapen kan innehålla, vilket blir viktigare ju längre in i spelet du kommer. För att ha råd med dessa så behöver du förstöra de lila kartongerna som finns utspridda på nivåerna, de innehåller nämligen en valuta kallad Vicbux som används för att köpa dessa uppgraderingar. Du får dessutom Vicbux för varje hemlighet som du upptäcker, vilket bara ger dig ytterligare en anledning till varför jag rekommenderar att leta rätt på hemligheter och sidoaktiviteter.

Förutom skjutandet bjuder spelet även på lite plattformsektioner. Med jämna mellanrum kommer du till partier där du måste hoppa från en platform till en annan för att inte ramla ner i en djup avgrund, eller något annat som är skadligt för karaktärens hälsa. Jag är av naturen skeptisk till plattformshoppande i FPS-spel, men här har utvecklarna hittat en balans där det fortfarande känns möjligt, överdriver det inte och de är inte heller särskilt långa.

Spelet är som sagt underhållande och har en knäpp humor som jag tycker är rolig, eftersom att den inte är i ditt ansikte konstant. En stor del av humorn ligger i karaktärsgalleriet. Det finns några återkommande karaktärer och interaktionen med dessa är faktiskt riktigt rolig. Vad som dock ger underhållningen en liten törn här och där är nivålängden. En del nivåer tar ibland upp till en timme att klara av. Även om det är en god variation på både fiender och miljöer blir jag ganska mätt när det känns som att jag aldrig kommer i mål. Jag tycker även att spelet på det stora hela är aningen för långt. Framförallt när du kommer in i den senare delen av spelet. Där känns det som att luften även har börjat gå ur utvecklarna och jag får intrycket av att de ville ha så mycket material inslängt att de glömde bort att spelet skulle ta slut någon gång med. Hade speltiden kapats med ungefär två timmar hade det definitivt varit en mer helgjuten upplevelse.

Jag gillar utseendet som spelet har. Det är färgglatt och har en slags varm, färgglad och mer tecknad verklighet som får mig att tänka på till exempel Firewatch som jag tycker passar spelet som handen i handsken. Ljudbilden består av ett soundtrack som jobbar med att sätta stämningen i miljöerna som du befinner dig i. Samtidigt som det byter till mer metal-liknande musik vid de tillfällen som skärmen fylls med fiender eller en boss som måste besegras. Även om det inte är ett soundtrack som jag kommer gå runt och nynna på, uppskattar jag det verkligen under tiden som jag spelar. I övrigt består ljudbilden av mer ambienta ljud från miljöerna, fienderna och vapnen vilket alla gör ett bra jobb när det kommer till att skänka liv till världen vi befinner oss i. Vi får även ta del av en ensemble med röstskådespelare som passar spelets humor mycket bra! Kontrollmässigt är spelet mycket välslipat. Oavsett om du spelar med mus och tangentbord eller handkontroll är det mycket lättmanövrerat och det är aldrig för rörigt. Personligen höll jag mig dock till mus och tangentbord, men det har mer med vana att göra snarare än kvalitet.

Bears in Space bjuder på röjigt och underhållande skjutande i högt tempo och en rejäl dos knasig humor med ett mycket underhållande karaktärsgalleri. Humorn är balanserad på ett sätt att jag inte tröttnar på den utan är en stor del av den övergripande underhållningen. Längden på nivåerna och spelet i stort är lite väl lång och drar ner betyget en aning. Men på det stora hela är det här definitivt ett spel jag skulle rekommendera till spelare som är ute efter ett underhållande FPS och ett gott skratt.