Hem ArtiklarKrönika Att vara, eller inte vara en Gamer, det är frågan

Att vara, eller inte vara en Gamer, det är frågan

av Emil Johansson

Ibland kategoriserar man sig som något. Samhörigheten som en grupp kan innebära kan erbjuda en trygghet och känsla av att tillhöra något större, hitta ett sammanhang. Cineast, bibliofil och gamer är bara några få. Jag tänkte att vi kort skulle kika på min personliga relation och definition av mig själv till det sistnämnda.


Gamer. Kort och gott: en person som spelar och gillar spel lite mer utöver gemene man. Detta är nog något de flesta av oss på Nördliv faller under och kan definiera oss som, inte så konstigt eftersom majoriteten av vårt fokus ligger på just spelmediet. Men om man läst texter av mig eller lyssnat på poddar där jag medverkat kan man säkert ha hört mig påstå att jag inte är en gamer, detta till mångas förvåning. Flera gånger jag och Fredrik suttit och diskuterat just det – att jag inte klassat mig som en gamer, trots att jag recenserar och spelar en del spel. Det har varit svårt att finna ett sätt att beskriva hur jag känner inför den benämningen på mig – tills idag, jag tror jag kan ha hittat i alla fall ett litet sätt att beskriva minns tankar på. Abstrakt kan jag säga att det hela kokar ner till passion, eller snarare bristen på den genuina kärleken man en gång kanske kände.

Låt mig förklara.

Det var en gång…

Året är 2005. Jag har nyligen köpt den starkaste PC:n i min umgängeskrets. Spel ska testas och digital videoredigering är nu ett faktum. Världen är plötsligt full av möjligheter och jag vill smaka på alla förbjudna frukter som hänger framför mitt tonårsjag. Ungefär samtidigt som detta sker i mitt eget liv så lanseras en hemsida som förenklar video hosting på ett vis vi aldrig tidigare skådat – den sidan är Youtube. Jag snubblar tidigt över den, skapar ett konto och senare det året, närmare bestämt den 20 december 2006, laddar vi upp vår egen första kortfilm, Nattvarden, för världen att beskåda (sist jag kollade fanns originalkontot med videon kvar uppe). Eftersom jag hängde en del på Youtube vid den här tiden så stötte jag på mycket tidiga grejer som dött med tiden, men en av sakerna som lever kvar i sitt hörn av webben är Cinemassacre, ett bolag ägt av James Rolfe, mer känd som Angry Video Game Nerd, dock kallad ”The Angry Nintendo Nerd” vid den här tiden.

James Rolfe aka The Angry Video Game Nerd

Jag fann honom på grund av att jag precis (samma kväll antagligen) hade tittat på Tillbaka till framtiden-trilogin för första gången på åratal (tack vare den digitala erans bekvämlighet) och var nyfiken på hur trailers för filmerna klipptes. Då fann jag en relativt nyuppladdad videorecension av Rolfe där hans alter ego, The Nerd, kikade närmare på två av de spel baserade på filmserien släppta till Nintendo Entertainment System. Hans humor träffade helt rätt (för det mesta) för mitt tonårsjag och jag gick snabbt igenom hans backkatalog av avsnitt, det fanns trots allt bara sex avsnitt totalt vid det här laget. Visst hade jag spelat en del grejer innan, vi var en Nintendo-familj trots allt. Men samlande hade aldrig sträckt sig utanför den växande VHS-samlingen jag då hade ackumulerat – tills nu.

Efter upptäckten av Rolf så började jag kika mig omkring efter våra gamla spel som kanske hade hamnat i garderoben. Jag fick en nyfunnen uppskattning för spelmediet och försökte hänga med i svängarna. Ni vet – Nintendo Revolution som sedan blev Wii och Sonys hemska boomerang-design på sin kontroll innan de återgick till den klassiska Dual Shock-designen. Det finns ett par minnen från den tiden gällande de då aktuella konsolerna som kanske är småkul att tänka tillbaka på. Men de är mest kopplade till galna upptåg, människorna eller idéer utanför spelrummen. Inga direkt kopplade till spelen i sig.

Kommer ni ihåg den här? Det var tider det…

Nej. Det som lockade mig var äldre och ett par år senare köpte jag mig ett bättre begagnat NES och en chippad Playstation 2 Slim. Det här var innan det stora retroboomen, så saker och ting var inte lika skamlöst dyra som de är nu. Sommaren 08 har jag nog nämnt i tidigare krönikor och det är väl den sommaren jag minns med bäst känslor. Jag kan inte kalla det nostalgi, för det är en annan känsla. Det var lite den tanken som fick mig att skriva det här – när jag talar om min passion för spel är det inte nostalgi jag minns. Jag har bara aldrig gillat eller haft en anledning till att hänga med i vad som var det senaste. När jag tidigare hörde en 8 bits-version av Sonics temamusik så påminde det mig om den ambition jag hade en gång i tiden. Jag och en vän påbörjade en kort videoserie (som vi aldrig släppte) som hette Weird Games. Kreativt namn, eller hur? Jag gjorde en video om spelet Chuck Norris Superkicks (1983) och började skriva på en om det osläppta Steven Seagal is the Final Option (1993).

Så gaming innebar inte bara att jag återupptäckte en kärlek för spel som jag inte hade känt sedan jag var barn, då med spel som Super Mario 64 eller Sagan om Ringen: Konungens Återkomst; som ärligt talat nog var det sista spelet jag då hade genuint kul med, utan att tänka efter för mycket. Utan det innebar också, under en kort period, att jag hade ett ämne att fokusera mitt intresse för videoredigering på. På sätt och vis blev jag nog mer förtjust av kulturen kring spel än mediet i sig; och jag vågar påstå att jag är likadan idag. Jag är mer intresserad av utvecklingen, tekniken och politiken bakom ett spel än att faktiskt spela det.

Idén att bevara och restaurera saker, saker som tiden hade glömt bort i en låda på vinden, var uppfriskande och fyllde mig med en glädje jag tror kan kallas hobby.

Med åren blev spel mer av en distraktion än vad de kanske egentligen är eller bör vara. En del typiska mobilspel smög sig in när jag väl skaffade en smartphone. Innan dess hade jag spelat en del lustiga “demakes” från kända serier, spel såsom Call of Duty: Modern Warfare, Assassin’s Creed, God of War: Betrayal och Postal Babes på min gamla Java-lur. Att spela de drevs av nyfikenhet och passion, hur dumt den än må låta. Min nyfikenhet för att anpassa och pressa gammal teknik för att försöka hänga med en snabbt flyende tid har alltid varit ständigt närvarande. När folk omkring mig började införskaffa Playstation 3 och Xbox 360 satt jag som sagt med min snabbt åldrande PC, NES och PS2 Slim – och jag var inte bara helt okej med det; utan jag var inte intresserad av det nya. Att hosta upp tusentals kronor på en maskin jag inte kunde göra mycket annat än att spela på ansågs vansinnigt för mig, mest för att mitt intresse inte var att spela det senaste av något. Anledningen till att jag tillslut skaffade en PS3 var enkel – den hade en rätt schysst Blu-ray spelare (som jag använder än idag) och jag kunde spela något på den, om lusten skulle infinna sig. När jag köpte den så var den dock 4000 kronor billigare än originalpriset och det var en slimvariant, utan de barnsjukdomar som ofta medföljer tidiga modeller av all form av ny teknik.

Lägg märke till att jag inte säger att jag tycker det är dumt för någon som är spelintresserad att skaffa en ny konsol, men för någon vars intresse mest ligger i världen bakom så vore det en rent ut sagt dum investering. När spelmarknaden dessutom utvecklats till en mer och mer giftig industri, med crunch time och loot boxes som standard, så lockas jag knappast att vilja spendera mer tid och pengar på den. Inte heller när digitala utgåvor av spel kostar lika mycket, eller mer, som en fysisk utgåva känns det motsträvigt i det gamla samlarhjärtat.

Folk kan argumentera om vad jag skriver här, påstå att det inte alls är så. I vissa fall kanske de har rätt, men jag är inte intresserad av den debatten – jag ser vad jag ser och jag sätter mig fortfarande in i sammanhanget tillräckligt mycket för att anse mig kunna yttra ett par ord om det hela. Är min röst värd något? Nej, inte i det här fallet; av en väldigt enkel anledning och kontentan av texten:

Jag är ingen gamer, i alla fall inte traditionellt sett. Det finns spel jag gillar och vissa jag lägger mycket tid på, men jag är inte vad industrin är ute efter eller ens tilltalar. De tjänar inte de stora pengarna på mig – en som väntar på stora reor eller tills att ett spel är så gammalt att de sänkt priset till något jag personligen är bekväm med att betala. Vill man ha bevis på vilken udda fisk jag är kan man bara kika på de recensioner jag gör – hur många AAA- eller mainstream-spel ser ni där?
Men det här är endast min tanke, min relation till begreppet gamer.
Vilket är ert?


Klassar ni er själva som gamers?
Skriv gärna era tankar nedan!

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar