Assassin’s Creed Mirage

Digitaliserade världar är något som går hand i hand med Assassin’s Creed-serien. Dels utifrån minnena av de protagonister vi fått följa genom åren, men också för att… ja det är ju ändå ett tv-spel! Att vi denna gång får följa Basim enbart i dåtid, gör att Assassin’s Creed Mirage står ut, men frågan är om hans berättelse är indragandes nog?

Basim var en karaktär som väckte känslor i Assassin’s Creed Valhalla – och utan att gå in på för mycket avslöjande detaljer för det spelet, går det lugnt att säga att hans berättelse fortsatte in i framtiden där. Men hur var hans liv innan dess, och hur blev en av de ”Hidden Ones” – det vill säga del av lönnmördarorden, jo det får vi ta del av i detta mer linjära och traditionella spel i Assassin’s Creed-serien. En potentiell vattendelare för vissa, men även en välbekant upplevelse för andra.

Basims resa tar vid på gatorna i 860-talets Bagdad, där han stal till sig förnödenheter och pengar i överlevnadens namn. Åtminstone tills den dagen han och hans vän Nehal kom att stjäla från fel person. Denna händelse – vilket tog sig en mer mordisk tripp – kom sedan att forma hans resa genom livet. Ett liv bestående av Jinni-infesterade marddrömmar, lönnmördarordrar och frågan om var han själv egentligen hör hemma i det hela. För övrigt några aspekter som jag inte går in på här, med risk för att de spoilar för mycket… men tro mig, de bygger upp Basims karaktär, och förser honom med tydligt motiv framåt, och framförallt skänker honom mer mänsklighet. Något som kanske inte framkom i Assassin’s Creed Valhalla, där han snarare verkade dryg och jobbig, åtminstone i min mening…

Detta var i alla fall en betydligt mer flyktig berättelse, på både gott och ont. Med det menar jag att när jag plötsligt såg eftertexterna runt 19 timmarsstrecket, kände jag mig nästan överrumplad. På grund av spelets kortare natur, kändes det därför som att äventyret, där du i rollen som Basim ska ta reda på vad som faktiskt händer i Bagdad snarare upplevdes mer koncist och rakt på sak. En aspekt som kändes som en frisk fläkt i kontrast till de mer mastodontlånga äventyren som var Assassin’s Creed Valhalla, Odyssey eller Origins. Berättelsen och framförallt karaktärsarket som Basim genomgår, är tacksamt engagerande, även om spelmekanik i sig ibland sätter käppar i hjulet. För varje fördel som berättelse och karaktärisering gör, kommer spelmotorn in och säger ”Nej du, nu får du lugna ner dig lite grabbhalvan!”.

Spelet lutar nämligen betydligt mer åt originalspelen i serien. Smygmomenten är mer påtagliga, likaså en uppdragsstruktur som ibland känns otydlig, ibland buggar ur och ibland bara inte engagerar. Själva smygmomentet var tack och lov placerat på en nivå som gjorde det underhållande. Fiendesoldater som knappt märkte av hur du tyst som katten lönnmördar deras kamrater… bara tre-fyra meter ifrån dem är onekligen ett härligt tidsfördriv. Dessa AI-försedda fiender är dumma som spån många gånger, men det är också varför spelets mer arkadmässiga smygdel faktiskt funkar. Det handlar om inlevelse och känslan av att du är en superninja, mer än att du egentligen är en.

Det är dock här tidigare nämnda stopp kommer in i bilden. Där dessa moment är underhållande först, så förser de dig inte med något driv framåt direkt. Särskilt mot senare delen av spelet märktes det att uppdrag kändes likadana, och att hemlighetsmakeriet du försökte dig på, snarare blev monotont. Spelet slänger in lite sköna lönnmord då och då, men då dessa kändes snabbt avklarade i sig, medan upptakten till de, innehöll krypandes fram och tillbaka, där du aldrig riktigt var i fara på grund av korkad AI, gjorde att smygdelen alltmer tappade lyster. Nåja, nu är jag lite hård, för om jag ska vara ärlig, gillar du smygarspel kan detta vara precis den kopp av rykande färsk te som du vill ha – men det går inte att förneka att tempot inte är för alla. Särskilt när du egentligen kan hugga dig igenom allt och alla. Jo, sa jag inte det. Spelet är lika lätt som det är kort. Visst kan det bli lite förtretligt när du har hela staden efter dig, men riv ner några välplacerade ”wanted”-posters på dig, och vips vet ingen vem du är. Trots att de för en sekund sedan var dig hack i häl.

Basim, spelmotorer och räkmackor…?

Miljöer och de historiska aspekter som spelet låter dig utforska är sannerligen intressanta. Att ta reda på tidig arabisk kultur – särskilt runt Bagdad – var genuint underhållande faktiskt. Spelet bjuder in till lite lättsam utforskning, och därför hjälper det att spelmotorn målar upp vackra arabiska vinjetter. Tyvärr måste också spelmekanik och karaktärer rymmas däri, och då tappar det hela lite tempo. Den gode Basim ska automatiskt klättra på vad än står framför honom, och framförallt när du inte vill att han ska göra det. Kanske du är jagad av tio soldater, och vill hoppa från en bro! Glöm det, han sätter sig på huk, fastnar i räcken och gäckar dig med sin inkompetens – åtminstone kan det kännas så från och till. Nåja, jag har spelat samtliga av de senaste tre AC-spelen, så detta är inget riktigt nytt för mig.

Ålderdomen i motorn – de snygga landskapen till trots – märks dock av bland karaktärer. Styltiga karaktärsmodeller, som i sig är detaljerade, är lika munsynkade som en ”Animus” till nutiden (märklig referens, men ni som vet, ni vet). Märkliga beteenden i animationer för karaktärer ökar glipan sett till spelmotorn, som trots en högupplösta texturer ändå så tydligt känns förankrad i gammal teknik. Bara det faktum att väldigt mycket känns lyft från Assassin’s Creed Origins sett till miljöer och texturer och animationer från Odyssey och Valhalla, gör att spelet får lite av en DLC-känsla mer än fullspelsinlevelsen. Sen hjälper det inte heller att spelet envisas med att ha ett gäng eskorteringsuppdrag, där du som spelare tvingas genomlida olidligt sega passager – men som framförallt rimmar dåligt, då de känns inklistrade och nästan påtvingade från utvecklarnas sida. Allt detta går väl an i slutänden, herregud spelet kostar bara runt 400 kronor, så om de tar några genvägar spelmekaniskt för att skapa en intressant story, så är det inte hela världen…

När du smyger framträder fiender, och framförallt gör det att du känner dig mer cool! Ninjastyle!

Men vet ni vad, tack och lov övervinns allt detta när jag ser till helheten, och det faktum att spelet levererade en oväntat engagerande berättelse – där det totala fokuset på dåtida Bagdad kändes tacksamt koncentrerat. Dess återgång till smygupplägget, kan kanske få spelare som favoriserar de mer ’light RPG’:s som kom innan att inte riktigt komma med på tåget, men till och med där, lär en och annan svepas med i äventyret – som ärligt talat kan spelas mer rättframt om du faktiskt vill. Ja, för vill du slåss genom spelet, bjuder det till och med på en skön pareringsförmåga, ’dash’-funktion och två typer av attacker. Tillräckligt för att få även dessa spelare att känna att det är roligt. Lägg därtill möjligheten att slunga iväg dartpilar eller knivar och vips får du än mer variation i strider.

Det finns givetvis avseenden till spelet som jag inte gått in på lika mycket – så som dess ’skill’-system, där du kan bli bättre på smyga, slåss eller rekognosera. Dessa känns dock igen från väldigt många av spelen, och kan lika gärna bli sköna upptäckter för dig när och om du spelar detta. Fokuset kommer ändå ligga huvudsakligen på smygarpartierna, så det kvittar känner jag. Vad som inte kvittar däremot är hur spelet, likt en räkmacka glidit in och givit mig oväntat mycket underhållning – under en kort tid. Jo, det finns sannerligen irriterande beståndsdelar i spelet, och vem vet, kanske jag hamnat i något Stockholmssyndromsliknande tillstånd, men jag kom snabbt förbi dess osynkade dialoger och irriterande animationssystem, och vaggades in i lönnmördandets underbara värld (öh, jo jag sa det och jag menar det). De stunder jag jagade ledtrådar och frustrerande kände att jag inte kom någon vart, hjälptes av att spelet var både kort och oerhört linjärt. Det innebar att den typen av stoppkloss nästan alltid överkoms genom att bara gå ett kvarter till, och vips så fanns svaret där.

På grund av alla dessa insikter, kan jag bara konstatera att spelet är nöjsamt kort – till en bra prislapp. Kanske inget spel som lämnar några stående intryck, men ändå ett som var kul i stunden. Basims resa är tydlig, då hans glada och idealiserande manér snabbt byts ut mot en mer cynisk sådan mot slutet av resan. Varför, ja det får du själv ta reda på, och vem vet, kanske till och med du glider in på räkmackan och visar sig gilla spelet? Ja, kanske till och med du…

Ps. Med tanke på Ubisofts förflutna med Prince of Persia, så finns det både referenser och extraprylar att tillgå – i det senare fallet om du pungar ut med deluxeutgåvan av spelet åtminstone. Men vill ni få ert Prince of Persia-lystmäte, går det att få det lite till godo här. Om än med betoning på lite…