REANIMAL

Förra året släpptes Little Nightmares III. Den observante noterade säkerligen att det var Supermassive Games som stod som utvecklare och inte Tarsier som gjorde de två föregående. Nu är Tarsier tillbaka med ett nytt spel och då är frågan om det kommer vara mer av samma, eller om det kommer testas någon typ av ny mark?

Vi tar på oss rollen som en pojke och flicka som till en början befinner sig på en båt i mörkret ute till havs. Efter att vi har hjälpt våra hjältar att ta sig tillbaka till land, får vi reda på att de ska leta rätt på sina vänner och rädda dem från de hemska öden som troligtvis väntar dem. Uppgiften kommer ta våra hjältar till några riktigt mörka platser och behöva konfrontera några riktigt obehagliga karaktärer.

Jag kan lika gärna tala om elefanten i rummet direkt! Likheterna mellan REANIMAL och Little Nightmares–spelen (inklusive tredje spelet) är slående. Perspektivet som är någon slags 2.5D med en stiliserad grafik som ser ut som en slags obehagligt skruvad barnbok är densamma som tidigare. Likaså gäller den abstrakta berättelsen, där mycket är medvetet otydligt för att spelaren ska skaffa sig en egen tolkning likaså. Precis som i tredje spelet kan du även spela detta tillsammans med en kompis. Med hjälp av ett så kallat Friend’s Pass behöver bara en av er äga spelet och kan sedan ganska lätt bjuda in sin kamrat för att dela upplevelsen. Precis som i tredje spelet kommer du dessutom ha tillgång till ett objekt som kan användas som vapen, för att kunna försvara sig mot vissa fiender. I detta fall rör det sig om en kofot, som förvisso används för att bända loss plankor och dylikt. Men du kommer behöva använda den för att slå vissa fiender, som i ett område där du behöver försvara dig mot fiskmåsar med svåra attitydproblem. Att dessutom huvudkaraktärerna bär masker som du även kan samla på dig flera av, gör inte likheterna mindre direkt.

Du styr i vilket fall hjältarna genom flertalet områden där det både är väldigt mörkt och extremt nedgånget. I dessa områden döljer sig även olika typer av varelser som kommer att döda dig så fort de upptäcker dig. Detta bryts av med jaktsekvenser emellanåt där det gäller att snabbt springa åt rätt håll och inte snubbla över saker, eller råka springa in i möblemang eller dylikt.

På tur med båten.

Med jämna mellanrum krävs det att vi löser lite problem innan vi verkligen kan ta oss vidare. Jag säger att det är problem, för jag anser att det inte är regelrätta pussel. Kommer du till exempel till en låst dörr, är det inte svårare än att du bara går till ett rum där du inte varit i än, så kommer nyckeln till dörren finnas just där. Det är ju egentligen inget fel med att lösningarna är så pass rättframma och enkla, men eftersom att jag gillar pussel och tankenötter har jag en tendens till att känna mig aningen ostimulerad.

Enda gången jag egentligen lägger pannan i djupa veck och inte vet vart jag ska, är när jag vid ett tillfälle går in i ett rum där jag inte har en aning om vart jag ska gå. Då visar det sig oftast att jag bara ska gå runt ett hörn. problemet är då att kameravinkeln kan vara placerad på ett sätt som gör att det inte ser ut som att det finns en passage där. Likaså kan passager vara gömd bland skuggorna och spelar du med de inställningar som utvecklarna vill, kommer det vara fruktansvärt mörkt. Om detta är ett medvetet val för att göra det svårare, är det nog bland det billigaste av knep jag varit med om.

Utmaningen ligger för det mesta i hur väl du lyckas smyga förbi de otäcka varelserna, eller försöka springa ifrån dem under jaktsekvenserna.  Under smygandet handlar det för det mesta att ta det lugnt och röra dig när varelsen har blicken vänd åt ett annat håll. Här kan mörkret ställa till det en aning, då det kan vara svårt att se vart du överhuvudtaget kan gå någonstans. När du blir jagad kan perspektivet ställa till det, då du helt plötsligt kan springa in ett möblemang eller dylikt, vilket är frustrerande.

Kontrollerna är i övrigt väldigt responsiva, så det är inte på grund av dessa som jag råkar ut för missöden. Utan det är mer som sagt perspektivet som kameravinkeln har som kan göra det svårt att avgöra avstånd och dylikt. Vid ett tillfälle skulle jag till exempel hoppa ner från en avsats till en planka. Jag tyckte jag uppfattade avståndet väl, men ser till min fasa hur karaktären faller tre meter bredvid. Vilket också irriterar mig ibland.

Vad som ändå får REANIMAL att skilja sig lite från Little Nightmares III är all gore. Nu är det betydligt mer fokus på att den visuella skräcken ska vara grotesk. Jag minns att när jag spelade Little Nightmares III var det just det groteska jag saknade, men nu när jag fick som jag önskade, sitter jag med känslan av att jag har sett detta förut. Visst, det påminner mer om de två första spelen, men det saknas fortfarande en nerv av genuint obehag, utan känns som gamla idéer i en annan skrud. Förutom just gore-aspekten, är REANIMAL identiskt med Little Nightmares-spelen.

Jag spelade genom spelet själv och det funkade faktiskt riktigt bra. AI:n som styr din kamrat fungerar som en slags medhjälpare och kommer på ett bra sätt följa dig i resan. Den smyger när du gör det och springer när du gör det. Vill du att den ska dra i en spak för att du ska ta dig framåt, är det bara att trycka på en knapp och kamraten kommer utföra handlingen som önskas. Även om jag uppskattade upplevelsen att spela själv, kan jag tänka mig att det är klart underhållande att spela med en kompis. SPelar du själv kommer du inte få välja vilken karaktär du spelar, utan du kommer få spela som pojken. 

Utseendemässigt ser det bra ut fortfarande och jag gillar verkligen att den stiliserade designen på karaktärer och dylikt får det att se ut som en surrealistisk mardröm. Ljudbilden jobbar väldigt bra med ambienta ljud som sätter stämningen på rätt sätt. Det leks även lite grann med röstskådespelare. Visst nu förekommer det inte jätteofta, och består mest av viskande barnröster, men det hjälper till med att jobba in lite melankoli i stämningen.

En paus för att åka rutschkana kanske?

Innan jag går vidare till den avslutande delen, vill jag höja ett varningens finger eller brasklapp för en potentiell köpare. Under min genomspelning drabbades jag i spelets senare del av Unreal 5-kraschar. Enligt utvecklarna själva är detta ett problem som de är medvetna om och verkar främst drabba AMD-användare. Se specifikation nedan för att se vilket grafikkort jag sitter med. Det är inte säkert att detta fel drabbar alla, men i skrivande stund är detta ett problem utan en lösning än och kan vara bra att veta om innan du potentiellt köper spelet.

Det är egentligen inte direkt något fel på spelet. Spellängden landar på fyra till fem timmar, vilket jag är lite ambivalent till. Dels med tanke på att priset ligger runt 400 kronor funderar jag på om det inte är i kortare laget, i synnerhet om du väljer att spela spelet ensam. Å andra sidan tror jag att det är en helt okej längd om du väljer att spela med en kompis.

Det största problemet för mig är att det känns som att detta är det “riktiga” Little Nightmares III. Och eftersom att det spelet släpptes förra året känns det bisarrt nog som en kopia, trots att detta som sagt är orginalutvecklarna. Uppenbarligen kan Tarsier sin grej i form av obehagliga plattformsspel, med groteska varelser. Tyvärr tyder REANIMAL på att de har blivit bekväma och gör det de tänker att spelarna vill ha, snarare än att göra någonting som de själva brinner för. Med andra ord är det enligt mig dags för att våga prova någonting helt annat.

Testdator: ex. Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB