Fear the Timeloop

Vi alla känner till titanerna inom skräckspelsgenren; Resident Evil, Silent Hill, Dead Space. Jag växte upp med dem och dem skrämde skiten ur mig – men ack så jag älskade dem. Ovannämnda spel bidrog med att forma skräckgenren och fungerar som en ritning i hur spelutvecklare skapar atmosfär, spänning och intressanta berättelser.

Fear the Timeloop är ett nytt indiespel från en mindre studio, och deras ambitioner och inspirationer genomsyrar spelet i mångt och mycket. För det mesta vill jag säga att spelet når sitt mål, men det har sina fallgropar.

Till att börja med måste jag ge beröm till designen i omgivningen – detta är både på gott och ont. Omgivningen är detaljrik, innehållsrikt och rent visuellt oerhört snygg. Stundtals känns det som att jag spelar Resident Evil 2 (2019) för det ser så bra ut, och att det är Unreal Engine som används är tydligt. Spelet är som bäst när designen av omgivningarna blir lite mer bisarra, såsom en vägg med tänder som går att mata. Nackdelen dock är att omgivningarna är lite för trånga, jag förstår att de var ute efter att skapa en klaustrofobisk känsla, vilket de lyckas med, problemet är striderna (mer om detta nedan).

Sedan kommer designen av karaktärerna – alla monster ser väldigt bra ut, till och med de olika zombies som du stöter på, men det känns som att James (som du spelar som) glömdes bort i det hela. Bakifrån ser han bra ut, men första gången jag svängde runt kameran för att se hur han såg ut framifrån tänkte jag bara: “Hur i helvete godkände skaparna det här?” Allt det visuella krutet ligger i omgivningen och monstren, men James glömdes bort. Han ser fruktansvärt plastig ut och han saknar ordentliga ansiktsanimationer under hans dialoger.

Likt Resident Evil kryllar sjukhuset med zombies, och av någon anledning kan de befinna sig i vinklar där du blir attackerad innan du ens hinner se var de står. När jag öppnade en dörr zoomade kameran in lite väl nära James, synfältet blev tajt till den punkt att jag hade svårt att se vad som fanns i nästa rum. Dumt nog kunde zombies vara placerade runt hörn bakom dörren, vilket är en otrevlig överraskning som kunde ske när som helst. På grund av detaljrikedomen i omgivningen, blev det väldigt enkelt att fastna i objekt, för när du siktar blir det synfältet trångt; backa och skjuta kändes ofta som enda alternativet – fastnar du i något är det rätt så kört.

Standardinredning i varje sjukhus, eller?

Spelet marknadsför sig självt starkt att det har med “timeloops” att göra. På papper låter det oerhört häftigt, i verkligheten är det en glorifierad checkpoint vilket är en besvikelse. Den primära mekaniken är att James har en klocka på handleden som tickar ner konstant, när du tar skada tappar du tid, men du kan återfå tid genom att använda “blood bags” eller första hjälpen. Vad händer när tiden tar slut? Du återgår helt enkelt till sista punkten du sparade, det du upptäckt på kartan finns däremot kvar, dock har allt du plockat upp under tiden återställts till sin ursprungliga plats. Utöver det finns det vissa rum som kräver ett val, öppna rum A eller B – öppnar du A kommer du inte kunna öppna B förrän nästa loop. Oftast innehåller de rummen ammunition eller första hjälpen, vilket gör att det ej är nödvändigt att återbesöka alla rum för varje loop.

Likt en del Resident Evil spel finns det specifika rum där du kan spara, och för att spara behöver du antingen en röd VHS-kassett, dessa är sällsynta och används för att få storyn att gå vidare till nästa kapitel, varpå en video projiceras mot väggen och du är tvungen att sitta igenom det innan du kan lämna rummet. Dessa videosnuttar förklarar någorlunda vad som pågår, det viktigaste är att spelaren plockar upp objektet som dyker upp vid projektorn när videon är över. Andra alternativet är att använda filmrullar som det finns fler av. Så länge du befinner dig i ett sådant rum tickar inte tiden ner vilket kunde ge lite utrymme för återhämtning.

Hur är det med vapen då? Du har ett mindre urval att välja mellan, men du har dina klassiker. Du börjar med en pistol, standard 9 mm, inga konstigheter. Därefter får du ett hagelgevär, följt av en magnum och slutligen ett vanligt gevär. Det finns bättre varianter att hitta av alla vapnen förutom din magnum (såvitt jag vet) och de finner du genom att göra sidouppdrag i spelet. Dock måste jag erkänna att jag blev besviken över gevärets variant, då det var ett automatgevär och dess galna rekyl gjorde den nästintill oanvändbar. Även om första varianten avfyrade singelskott var den mer träffsäker och pålitligare än den automatiska – vilket kändes synd med tanke på ”utmaningen” som krävdes för att låsa upp den.

Generellt sett känns spelet enkelt att spela – visst kan kameran bråka ibland, men det är ett mindre problem. Något som känns lite konstigt och blev tydligt under första bosstriden, var det faktum att James inte kan hoppa undan från attacker. Han joggar, och vissa attacker från bossen var nästintill omöjliga att undvika, då arenan var oerhört liten att slåss i – en ”dodge” hade underlättat en del. Sen behöver du vänja dig en del med rekylen på de olika vapnen som finns, då det känns överdrivet i vissa fall. Ta automatgeväret som exempel, några avfyrade skott och James tittade nästan rätt upp i himmelen. Men annars var det inga konstigheter.

Jag klarade spelet på cirka 8 timmar, låste upp nästintill allt som fanns på medel svårighetsgrad och dog enbart åtta gånger. Två gånger dog jag på grund av att jag fick slut på tid, resterande sex gånger var orsakat av fiender – spelet är inte särskilt svårt, och jag kommer spela om det på dess svåraste svårighetsgrad inom kort, för extra utmaning. Det fanns inget “new game+” eller att jag låste upp en högre svårighetsgrad. Det som gör vissa skräckspel roligare är möjligheten att spela om dem med allt du redan låst upp, är storyn intressant är det bara en bonus att återuppleva den, dessvärre saknas det i Fear the Timeloop.

Storyn i sig är inte banbrytande, jag listade ut vad plottwisten skulle vara de första 5 minuterna. Vid kapitel fem fick jag svart på vitt att jag hade rätt, så förvänta dig inget superavancerat. I slutet av spelet får du göra två olika val som avgör vilket slut du får, du får en förklaring på vilket slut gör vad samt vilket som är bra eller dåligt – dessa binära val kändes bisarra, då jag aldrig varit med om ett spel som förklarar vilket val är bra och vilket är dåligt. Det hade varit coolt om de gjort något likt Signalis där spelstilen avgör vilket av sluten du får.

Jag behöver lyfta en annan del – röstskådespeleriet. James låter konstant som han är i panik, även under lugnare moment som inte kräver mycket dramatik. Skådespelaren agerar metalsångare och growlar konstant, det finns inte en enda gång som han pratar normalt. Det nådde den punkten att jag kunde höra hur hans mikrofon knastrade för den inte klarade hans röst. Därefter har vi Rose, personen han kommunicerar med via sin walkie talkie vid specifika punkter. Hon låter fruktansvärt uttråkad istället. Jag misstänker att de försökte följa Silent Hills fotspår där skådespelarna lät frånkopplade, nästan drömlika i hur de pratade. Det lät naturligt på ett onaturligt sätt – de som spelat Silent Hill vet vad jag pratar om.

Fortsättningsvis, ljudet överlag känns helt okej. Jag spelade med hörlurar och noterade en del intressanta saker; för det mesta finns det väldigt lite musik – men återigen, Silent Hill inspirationen är tydlig i de få låtarna som finns. När låtarna dök upp trodde jag det var något Akira Yamaoka (kompositören till Silent Hills låtar) hade lånat ut sin talang till skaparna av spelet. Jonas Bock, som komponerade musiken och jobbade med ljudet i spelet, hörde av sig till mig via Reddit och bekräftade att Akira var hans största inspiration – men att han ändå ville försöka skapa något eget. Kort och gott; den musik som finns är bra och jag önskar bara att fanns mer av det.

Omgivningarna har sina ljud som är passande för atmosfären, dock kommer det vara återkommande ljud som verkar spelas om med jämna mellanrum. Vad ljuden ska föreställa är högst oklart, men efter jag hört dem några gånger ignorerade jag dem då de inte hade något egentligt syfte kändes det som.

Är spelet läskigt då? Inte direkt, atmosfären är obehaglig vilket är ett stort plus – men även om monstren är väldesignade kommer de kännas igen från andra spel, återigen Resident Evil och Silent Hill. Det finns sjuksköterskor som är utplacerade i specifika rum, dessa sjuksköterskor återuppstår efter de blivit nedskjutna och har riktigt obehagliga ljud för sig under tiden de ”återskapas”. Som tur är följer de inte en särskilt långt då de håller sig till specifika rum eller ytor. De övriga fienderna däremot kan springa efter en hur länge som helst kändes det som. Om ni minns Nemesis från Resident Evil 3 kan jag garantera att Temu-varianten dyker upp här med. Men den går åtminstone att döda utan att vara en bosstrid.

Jag kan dra likheter mellan Resident Evil och Silent Hill löpande och det är inget fel med att Fear the Timeloop plockar inspiration därifrån. Men om du förväntar dig ett spel med en story som gör något av “timeloop” konceptet, ja då får ni kolla vidare. Jag kan dock rekommendera spelet för de som är riktiga älskare av survival horror genren och är ute efter något i väntan på Resident Evil Requiem.

Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB