Innehållsförteckning
Den första versionen av Doom släpptes 1993 och blev nästan direkt en succé – så pass att det senaste Doom-spelet släpptes i år. Under sina tre decennier långa liv har spelserien onekligen inspirerat en hel uppsjö av andra titlar. En av de mest framstående var Painkiller, som när det dök upp 2004 blev själv en älskad klassiker i genren. Nu har turen kommit för denna serie att, precis som Doom, återupplivas i en ny modern tappning. Men håller denna återkomst måttet, eller är det bara ännu en själlös kopia som försöker tjäna snabba cash? Det listar vi ut i denna recension.
Det nya Painkiller är skapat av Anshar Studios, en studio som – åtminstone enligt min forskning – aldrig tidigare har utvecklat ett FPS. Det är lätt att då anta att spelet kommer vara klumpigt och fyllt av brister, men det är faktiskt raka motsatsen. Åtminstone rent tekniskt.
För Painkiller är ett så bedårande vackert och silkeslent spel att jag helt enkelt måste påbörja recensionen precis där. Mitt första intryck var ”Wow, det här ser galet snyggt ut”, tätt följt av ”Wow, vilken fantastisk skjutmekanik!”. I sin grund är detta en co-op arena-shooter där du och dina vänner mejar ner tusentals fiender i en av nio linjära banor. Vanliga zombie-liknande varelser är vad ni kommer att döda mest, men spelet bjuder inte sällan på allt från flygande bestar till tuffa bossar och ännu tuffare (och större) minibossar. Låter kul? Då kör vi!
Yep, känns som Doom.
Detta är ett co-op spel, vilket innebär att du rekommenderas starkt att spela ihop med vänner. Anledningen är enkel: de fyra karaktärerna i spelet erbjuder unika förbättringar som hjälper laget, samtidigt som olika vapen har olika fördelar mot vissa fiender. Det innebär att du och dina kamrater till viss del behöver samarbeta och komplettera varandra om ni vill lyckas riktigt bra. Men givetvis går det också att ignorera samarbetet helt och bara köra ert eget race. I vilket fall kommer ni att ställas på en av nio banor där målet är oerhört enkelt: ta er till andra sidan kartan och överlev längs vägen. Det sistnämnda blir svårt, då spelet utmanar er med bossar, arenor där fiender svärmar in i vågor och stundtals karga förhållanden utan resurser.
Men om du är en ensamvarg som istället vill spela ensam – då kan du göra det, med en stor brasklapp. Du tvingas nämligen spela med bottar. Detta är paradoxalt nog både en för- och nackdel. Å ena sidan gör dessa bot-kamrater faktiskt sitt jobb hyggligt väl, vilket gör spelet lättare, men samtidigt kan de vara allmänt irriterande och snor dina resurser. Den verkliga nackdelen är att de inte går att stänga av – även om du skulle vilja ha en riktig utmaning och köra helt ensam, går det inte. Ge oss lite valfrihet, hörni!
Det är faktiskt hela spelet i ett nötskal. Hoppa in i en bana, ta er till andra sidan och ha kul längs vägen. Dör ni? Börja om. Det finns dessutom lägen som liknar roguelike lite mer, samt slumpmässiga arenor där ni kan ställas mot fiender i oändligt många vågor. Det är tydligt att kärnan av spelet ligger i dessa nio banor och det linjära upplägg som vi rekommenderas följa.
The good…
Låt mig börja med det som spelet gör så oerhört bra. Först och främst är det vackert – riktigt vackert. Härligt atmosfäriska miljöer, galet mycket blod och ljuseffekter som helt enkelt ser fantastiska ut vilket ger intrycket av ett AAA-spel som kostat miljontals att skapa. Banorna har dessutom gott om variation med alltifrån tajta inomhusmiljöer till helvetesliknande arenor (spelet utspelas trots allt i skärselden). Varje explosion, vapenanimation och effekt ser bara riktigt bra ut. Jag kan inte nog understryka hur imponerad jag är!
Riktigt fint!
Men skjutmekaniken då, som trots allt är det viktigaste? Även här har jag goda nyheter. Varje vapen – av vilka det finns sex totalt – känns faktiskt unikt. Du har allt från en klassisk handcannon som har få skott men gör mycket skada till en brutal shotgun (á la Doom) och granatkastare. Varje vapen har en viss tyngd i sig och är såväl effektiv som tillfredsställande att använda. Särskilt roligt är ju ändå mängden blod som fienderna ger av sig – det är verkligen galet mycket! Det, tillsammans med karaktärernas olika rörelser där du kan hoppa, glida och ducka undan (”dash”), gav mig ett överlag mycket gott intryck och en skjutmekanik som var rolig från start till slut. Det finns egentligen inte särskilt mycket taktik eller tanke bakom det hela – den klassiska “gå framåt och håll in skjutknappen”-kombon är allt som krävs för att klara spelet.
Om du någonsin spelat ett Doom-spel förr – i synnerhet Doom 2016-versionen eller det nyaste Doom: The Dark Ages – då vet du precis hur detta spel känns. Det är i princip exakt samma koncept, vilket enligt mig är en fördel, om än nästan lite för likt. Och om du undrar om detta på något sätt liknar det ursprungliga Painkiller-spelet, måste jag erkänna att jag aldrig spelat det, men en jämförelse via YouTube-videor ger mig intrycket att detta är ett väldigt annorlunda spel. Moderniserat – på gott och ont.
…The bad
Ovanstående rader hyllar spelet för dess grafik och skjutmekanik – vad kan egentligen gå fel? Jo, att det finns för lite av det. För det finns totalt nio olika banor i spelet – och varje bana tar ungefär 25 – 40 minuter att klara av. En sammanlagd speltid på sex till nio timmar, med andra ord. Och då kommer andra smällen: att spelet kostar 40 euro. En skyhög prislapp för inte särskilt mycket spelande – fy! Om spelet kostade 20 euro? Absolut, och då vore det till och med värt pengarna, men det nuvarande priset är blodigt.
Och de här nio olika banorna… Ja, de är visuellt annorlunda och stimulerande, men i grund och botten är det samma sak om och om igen. Banorna har inga större gameplay-ändringar eller unika faror att ta hänsyn till – exempelvis unika fiendetyper knutna till banan eller liknande. Nix. Här får du samma innehåll i nio olika former, vilket är en besvikelse.
Uppgraderingar i Painkiller är dyra och enkla.
Medan jag gärna hade sett fler än de sex vapnen (varav du bara kan använda två samtidigt), är det värre att vapnen knappt går att uppgradera. Systemet är oerhört begränsat. Värst av allt? Hur förbannat dyra vapnen är att låsa upp! Det krävs irriterande mycket resurser för att få tillgång till vapnen, vilket leder till en onödigt ”grind”-aktig känsla; Painkiller nästan tvingar dig att fokusera på att samla in guld för att kunna köpa vapen, men det är ju inte direkt det som gör spelet roligt att köra.
Detta eviga nötande förvärras av hur du uppgraderar din karaktär. Detta görs med “Tarot”-kort, som ger dig tråkiga bonusar som “10% mer skada” eller “20% mer liv” – det klassiska. Dessa kort försvinner dock efter varje bana och kräver en summa guld från dig att återskapa. Vems hemska idé var detta? Plötsligt blir det ännu kämpigare att spara inför ett nytt vapen, när du samtidigt behöver oroa dig för att behålla dina tarot-kort!
… And the ugly
Ja, och sen kommer vi till det fula. Inte bara har vi här ett kort spel med alldeles för lite innehåll – du kan dessutom BETALA för att få mer innehåll. Spelet levererades nämligen med ett säsongspass (”Season pass”) direkt från start som ger dig… fler karaktärs- och vapenskins som modifierar utseendet av respektive ting. Fy! Ge oss istället fler roliga kartor.
En annan konsekvens av moderniseringen är att spelets ton är stundtals helt ifrågasättbar. Detta är ett blodigt och brutalt spel där rockmusik spelas i bakgrunden när du hänsynslöst slaktar fiender… och plötsligt slänger karaktärerna ur sig humoristiska småskämt som är den direkta motsatsen till vad du faktiskt känner. Ja, det är en petitess, men det är ett återkommande störningsmoment!
Om du är ett fan av den ursprungliga Painkiller kan du sluta läsa redan här. Stäng fliken och spring, rättare sagt. För denna version av Painkiller är så långt ifrån originalet som du kan komma.
Men om du är ett fan av Doom och söker en rolig co-op upplevelse (givet att du redan spelat Left 4 Dead 2 och Back 4 Blood) kan detta vara något för dig. Men var beredd på att betala alldeles för mycket, för alldeles för lite. Grunderna finns där, med råge – för detta är ett snyggt spel som faktiskt är roligt att spela. Men det tar slut alldeles för fort.
I slutändan vägrar jag rekommendera ett spel med ett så högt pris, så lite innehåll, och där utvecklarna har virrat så långt bort från originalet att det knappt är samma spelserie längre – utöver namnet då.
Testdator: Intel Core i7-14700F, 16GB DDR4,RTX 4060
