Daemon X Machina: Titanic Scion

Daemon X Machina: Titanic Scion är uppföljaren till Daemon X Machina som släpptes till Nintendo Switch 2019, nu med större fokus på utforskning och berättelse. Lyfter våra mechs till skyarna eller förfaller de ihop till en skrothög? Den som överlever får se!

En orättvis värld

Vi befinner oss i en dystopisk framtid där mänskligheten blivit uppdelad. Vissa människor, kallade Outers, föds med speciella krafter tack vare exponeringen av ett ämne som kallas Femto (tänk typ radioaktivitet). Detta folk har övertagit jorden och befinner sig på en rymdstation som kallas för Garden. Vi spelar som en Outer (som vi själva får designa i en karaktärskreatör) och spelet börjar med att vi blir befriade från ett genetiskt experiment av en person som kallar sig Nerve. Jag tyckte karaktärskreatören var duglig. Den hade det jag förväntade mig, som valet att välja man/kvinna, frisyr/hårfärg, kroppsform, röst med mera. Trots att vi oftast är i vår mech finns det scener huvudkaraktären pratar utanför den, vilket jag uppskattar då det gör att det finns en vits att anpassa vårt utseende.

Efter att vi lyckats fly från rymdstationen (som fungerar som spelets tutorial, där vi lär oss kontrollen och hur vi strider) blir vi betraktade som förrädare av regimen och vi landar på en främmande planet. På planeten pågår en konflikt mellan människor, så kallade Reclaimers och monster, så kallade Immortals. Du ansluter dig till Reclaimers och hjälper dem med monsterproblemen, samtidigt som de hjälper dig att hindra regimen.

Spelets premiss är riktigt intressant, men jag hade önskat mig mer av själva utförandet. Karaktärerna du stöter på känns platta och saknar personlighet. Dessutom rör sig berättelsen i ett ojämnt tempo med repetitiva uppdrag som inte leder någonstans. Berättelsen är ett steg upp från originalet, men jag hade önskat mig mer.

En stor värld att utforska

Planeten vi utforskar består av ett antal öppna områden. Här kan vi besegra monster för att få tag på nya vapen och komponenter till våra mechs, göra sidouppdrag, utforska underjordiska laboratorium och ta ner fiendebaser. Sidouppdragen kan bland annat vara att rädda en soldat från monster eller att racea på motorcykel. Vissa av uppdragen har några tvistar, som att du blir utnyttjad och förråd av uppdragsgivaren. Dock är de flesta uppdragen monotona och intetsägande, även om det som sagt finns undantag. Tänk dig klassiska MMO-uppdrag, som ”hämta x antal av denna resurs”, och vi har grunden för majoriten av sidoaktiviteterna i Daemon X Machina: Titanic Scion. 

Jag nämnde tidigare att Femto var en viktig resurs, och det kan även appliceras i spelmekaniken. För att kunna flyga runt med din mech, även kallad för Arsenal, måste du ha Femto-bränsle i motorn. Detta får du genom att attackera röda kristaller som finns utspridda på kartan. Ibland kan även party-medlemmar ge dig Femto-påfyllning under strid när du befinner dig i ett område där det är ont av kristaller. Till en början tar Femto-mätaren slut snabbt, men allt eftersom du får bättre utrustning till din mech ökar avståndet du kan flyga innan du måste ladda på. 

En bit av kartan!

Utforskandet är någorlunda kul, men jag hade gärna sett lite större variation på både fiender och aktiviteter i världen. När jag var klar med första området och kom till andra märkte jag knappt någon skillnad utöver att det var en annan estetik. Det är tydligt att spelet är designat med grind i åtanke. Alla aktiviteter du gör leder till att du får bättre rustning och vapen, vilket leder till att du tål mer och slår hårdare. För att besegra spelets bossar, som förekommer i majoriteten av uppdrag måste du ständigt uppgradera din rustning, annars kommer du att göra minimal skada och dö på bara några träffar (något jag själv har erfarenhet av).

Ett instabilt stridssystem

Striderna är en aspekt jag inte kommer särskilt väl överens med. Låt mig förklara: Du kan rusta din mech med fyra olika vapen. Dessa kan vara både närstrids- och avståndsvapen. Till exempel raketgevär, mekaniska pilbågar, svärd och metallklubbor. Vissa kräver Femto att använda, medan andra inte gör det. Du kan ha ute två vapen samtidigt och kan skifta fritt mellan alla fyra när du vill. Jag gillar hur varierade vapnen känns att använda och det tillåter dig att anpassa din spelstil utefter egen preferens. Dock tyckte jag att de tyngre vapnen fungerade mindre bra, då fienden lätt kunde avbryta dina attacker. Jag var inte heller särskilt förtjust i kameran. Ibland var det svårt att se var fienden befann sig i relation till dig själv, vilket ledde till en del dödsfall när fienden skickade en stark attack och jag inte kunde se varifrån den kom. Det går att låsa kameran på fienden, men då många bossar rör sig snabbt hjälper inte denna funktion särskilt mycket.

Du har två olika livsmätare, VP och HP. VP står för Vital Points och fungerar lite som en sköld och om denna slås ner kan du dö på en smäll från fienden. Samtidigt har du ett begränsat antal VP-påfyllningar per liv, vilket gör det lätt att sätta sig själv i klistret om du inte köper påfyllningar. Genom att ge din mech nya delar får du mer VP att röra dig med. Jag gillar detta system, men jag känner att du kanske behöver grinda lite för mycket för att få en någorlunda storlek på din VP-mätare. Utöver detta har vi även ett mutationssystem. I vår bas finns det en station där vi kan sammanfoga DNA från monster vi dödat och sedan använda det för att mutera vår karaktär. Mutationerna kan både vara passiva och aktiva. För att exemplifiera finns det en passiv förmåga som minskar Femto-förbrukningen och en aktiv förmåga som ger dig temporär auto-dodge mot fiendeattacker. Jag uppskattar detta system då det uppmuntrar dig att experimentera med vad som passar din spelstil bäst. Utöver detta finns det även ett system som kallas Mercenary Rank. Genom att utföra uppdrag går du upp i nivå och får tillgång att bland annat utveckla nya vapentyper. Detta är alltså inte ett klassiskt leveling-system, där du får bättre stats genom att gå upp i nivå, utan mer som en befordran att kunna utveckla ny rustning som i sin tur gör dig starkare. Det finns ett tak på hur hög rank du kan nå innan du når end game, vilket uppmuntrar dig att spela vidare även efter du sett spelets eftertexter. Om sidoaktiviterna hade varit mer inspirerande hade dessa system varit roligare att experimentera med, men tyvärr känns det bara som att det kräver av spelaren att lägga mer tid på monotona sysslor. 

Något jag gillar är att vissa större fiender har svaga punkter som gör att fienderna blir lättare att slå ner om du förgör dem först. Ibland hindrar det även fienden från att använda starka attacker om du slår ner dessa punkter. Dock tycker jag att många bossar har alldeles för mycket liv och tar onödigt lång tid att ta ner för att det ska kännas engagerande hela vägen. Som tur är finns svårighetsgrader, svår, mellan, och lätt. Dock är skillnaden mellan dessa endast hur mycket stryk du tar och hur mycket stryk fienden tål. Jag hade önskat mig något mer, som skillnad i attackmönster eller dylikt för att uppmuntra för omspelningar.

Känslan av att något saknas

Presentationen är något jag känner faller platt. Miljöerna och karaktärsmodellerna är inte särskilt fagra, även på på högre grafikinställningar. Det hade varit acceptabelt på Xbox 360/PS3-eran, men faller platt med dagens mått. Musiken är inte heller minnesvärd eller välkomponerad. Det har ett klassiskt Sci-Fi-Sound är inte nödvändigtvis dålig, utan mest intetsägande.

Sammanfattningsvis har jag svårt att rekommendera Daemon X Machina: Titanic Scion. Det är ett spel som mest är acceptabelt på alla punkter, men inte mycket mer. Jag skulle hellre rekommendera Xenoblade Chronicles X eller Armored Core VI framför detta.

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060