Gaucho and the Grassland

Gaucho and the Grassland är på många sätt ett spel vi har sett förut. Din gamle farfar går bort, varpå du – bonden Gaucho – tar dig an uppgiften att fortsätta hans arv genom att upprätthålla hans farm. Längs vägen möter du vänner, besegrar fiender och är en allmänt hjälpsam figur för befolkningen i den lilla ort du hamnar i. Själv får du hjälp av din farfar, som spöklikt dyker upp och guidar dig längs färden, men också av din trogna hund och häst. Låter det som Stardew Valley? Det tyckte jag också. Men är det fallet? Det får vi se!

Låt mig klarlägga vad Gaucho and the Grassland faktiskt omfattar. Spelet kallar sig för en ”farming sim”, vilket direkt väcker tankar om att plöja mark, vattna grödor och köra traktor – varav inget går att göra i detta spel. Istället är målet att hjälpa stadens bybor och bygga ut din farm för att hedra din avlidne farfar. Det förstnämnda kan innebära att du behöver hämta rep för att bandagera en skadad häst, plocka blommor och köpa kött för att tillaga en gryta, eller bygga en lägereld åt en frysande bybo – ja, lite vad som helst. Med material du får från byborna (och hittar i världen) kan du bygga enkla hus, möblera rum, skaffa kor och får, samt bygga ut ditt ödmjuka lilla hus till något fräscht och elegant. Där har jag egentligen förklarat allt i detta enkla spel.

Spelet körs från ett tredjepersonsperspektiv där du styr den tystlåtne Gaucho, som kastas in i sin farfars gamla farm där tre portaler befinner sig. Hans gamla och övergivna farm ligger nämligen avskild från resten av världen, och det enda sättet att ta sig till de kringliggande samhällena är genom att äntra portaler. Vid spelets början väljer du fritt vilken portal som verkar roligast, hoppar in och skickas iväg till ett nytt samhälle. Målet? Att hjälpa byborna, besegra den onda fienden i området och sedan hoppa vidare till nästa portal.

Dags att agera brandman!

Gaucho and the Grassland är i sin helhet oerhört enkelt. Uppdragen från byborna tar sällan mer än fem minuter att genomföra och handlar nästan alltid om att ”Gör detta på den här platsen och kom tillbaka hit”. Det finns inga svåra dialogval, begränsande hinder, irriterande svårigheter eller mysterier att lösa. Uppdragen bygger inte ens på varandra! Givetvis hade man önskat något mer varierande – eller åtminstone mer djupgående – uppdrag där flera karaktärer eller steg är involverade. Här är det snarare den direkta motsatsen. Eftersom fler uppdrag låses upp när du rider runt och hjälper byborna, handlar spelet i hög grad om att ideligen transportera dig från bybo till bybo för att assistera dem med vad de nu behöver.

När du sedan klarar av ett samhälle (varav det finns tre) är det dags att hoppa in i en portal och gå vidare till nästa. ”Kul”, tänkte jag, ”då får jag testa något nytt”. Sanningen är dock att det inte är mycket nytt – nästan ingenting alls. De tre olika samhällena är snarare reskins, där exempelvis får har ersatts av kor och luften är orange snarare än blå. Visst är det trevligt med mer variation i sitt spelande, men i ett så pass repetitivt spel som detta hade jag hoppats på att de olika samhällena var mer åtskilda. Vad som däremot är roligt att se är att spelaren får tillgång till nya verktyg, såsom visslor eller vattenkannor, i de olika samhällena. Tyvärr är dessa verktyg bara användbara i just det samhället de införskaffas i, och blir därefter värdelösa.

Nu blev recensionen direkt negativ, så jag vill istället lyfta det som spelet gör rätt. Med sin härliga (till synes) handmålade grafik, isometriska vy och charmiga huvudkaraktär är detta ett spel som bara känns bra att spela. Ett ”feel-good”-spel, helt enkelt. Detta må inte ha samma grafik som Red Dead Redemption 2 – men banne mig vad jag ändå kände mig som en cowboy när jag på min trotjänstare red runt och kastade lasso på kor. Rätt fräckt ändå! Finns det någon som helst action? Absolut inte. Behöver du tänka ett skvatt över vad du gör? Nej. Men det är just därför jag tyckte om det! Att spelet därtill kompletteras av en stämningsfullt lugn melodi är pricken över i:et. Det skulle inte skada med något fler (och varierande) ljudeffekter, men de som finns bidrar till denna rofyllda miljö som spelet försöker skapa.

Okej – dags att bli negativ igen – för det finns så oerhört mycket potential här som spelet går miste om. Jag nämnde tidigare att spelaren kan bygga enkla hus och dekorera dessa. När jag menade enkla – då snackar vi verkligen enkla. Som mest kan du bygga ett hus (utan att kunna välja färg, utseende, etc.), utöka det på längden och lägga till ett staket. Dekorationer finns, men de är ganska tråkiga och kräver orimligt mycket material för att konstruera. Jag vill helt enkelt se mer: hus i olika färger, dekorationer som inte är svindyra, möjligheten att ändra tak, fönster, dörrar – det skulle höja spelet rejält, särskilt när vi inte ens kan fixa åkermark i denna ”farming sim”.

Spooky!

Vem är spelet för?

Vid det här laget kanske det låter som att jag hatar Gaucho and the Grassland. Det gör jag inte. Min tid med spelet var mycket riktigt fylld av en ro och enkla uppgifter som lät mig koppla av efter jobbet. Samtidigt kändes det långt ifrån stimulerande – det finns inte nog med ting att göra för att det ska bli det. 90% av spelet utförs när du rider från plats A till B för att leta fram rätt föremål eller snacka med en viss bybo. Och i en marknad där det finns så många liknande, lugna spel – Stardew Valley, Palworld, Valheim, My Time at Sandrock – känns Gaucho and the Grassland som en tunn demo.

Jag skulle uppmuntra alla att köpa detta spel till sina barn. Det är en fantastisk introduktion till spelvärlden med sin enkla grafik, mekanik och gameplay. Att jag därtill inte upplevde ett enda bugg (utöver att hunden blev vilse några gånger) eller fastnade på något uppdrag talar gott för barnens upplevelse. Men om du är vuxen och letar efter något lugnande finns det spel med mer kött för en billigare peng.