Tron: Catalyst

1982 kom filmen Tron, Regisserad av Steven Lisberger och släppt av Disney. I den ser vi Jeff Bridges i rollen som spelskaparen Flynn, som blir insugen i ett spel system som han försöker hacka sig in i. Därinne teamar han ihop sig med hjälten Tron i en kamp mot ett elakt program som vill ta över och sprida oreda. Över 40 år senare, är det dags för oss att hoppa in i detta universum. Fler dumma program måste besegras och vi måste hjälpa till.

Innan jag sätter igång och beskriva spelet kan det vara på sin plats att förklara universumet det utspelar sig i. Om inte annat för att inte förvirra de oinvigda. Tron är ett slags universum som började med en film 1982, men som sedan har fått andra avknoppningar med tiden. Alla berättelser utspelar sig inne i ett datasystem, där kampen mellan goda och onda program pågår. Alla mänskliga karaktärer i dessa berättelser är med andra ord program som bor i det aktuella systemet och refereras således till just program istället för människor.

Tron: Catalyst är ett actionäventyr där vi tar på oss rollen som Exo. Hon är ett program i ett system som heter Arq Grid och har en unik funktion som fungerar ungefär som en kurir åt andra program. Denna är känd för sin effektivitet. Tyvärr visar det sig att det paket som vi hjälper henne leverera i spelets inledning är en bomb. Explosionen sker dessutom i centrum vid en slags korsning vilket leder till att hon snabbt blir fängslad. Exo blir därefter förhörd av ett program vid namn Conn, som är helt övertygad om att Exo är kopplad till en terroristorganisation. Exos straff är att försöka överleva The Arena som liknar ett gladiatorspels-upplägg där fångar får försöka slåss för sin överlevnad. 

Vad vi och Exo får lära oss är att hon efter explosionen har fått en ny förmåga: hon kan nu använda sig av någonting som kallas för Glitch-loop. Detta innebär att hon kan spola tillbaka tiden till en specifik tidpunkt, vilket även sker om hon skulle råka dö. Tack vare denna förmåga lyckas hon fly. Hon får även lite hjälp från andra karaktärer. Dels en annan fånge vid namn Hori, som är känd för att prestera bra i gladiatorspelen. Vi stöter även på den mystiska åskådaren Vega, som verkar ha kopplingar till ett hemligt sällskap. Exo blir senare indragen i en slags motståndsrörelse som vill stoppa några dummingar att försöka utnyttja just den kraften som Exo besitter. Eftersom att det kommer att innebära döden för mer eller mindre allihopa, är det lika bra att ta upp kampen och stoppa dem!

Lightcycle: en signatur för Tron.

Risken finns nu att jag kommer att rada upp besvikelser, vilket såklart inte är kul, men det finns en del potential som spelet bara inte tar tillvara på. Till att börja med har vi Glitch-loop funktionen. Det låter såklart festligt att spola tillbaka tiden för att kanske utforska alternativa lösningar på problem och situationer. Tyvärr får vi inte riktigt den möjligheten. Vi kan starta om den aktuella loopen vi befinner oss i. Vi kommer då bara förflyttas till början av det aktuella uppdraget. Spelet är dessutom väldigt linjärt och dy kan inte testa alternativa lösningar på uppdraget. Förvisso kan du öppna upp genvägar, exempelvis genom att sänka ner en stege som ger dig möjligheten att kringgå ett rum med massvis av fiender i. Det är såklart trevligt, men jag känner att det hade funnits ännu mer som hade kunnat utforskas här.

Striderna är ytterligare en besvikelse. De lider av att vara både ostimulerande och i de senare delarna även utdragna. Exo har ett vapen till sitt förfogande, nämligen sin Identity disc. Det är en slags lysande diskus som är lite av ett signaturvapen i Tron-universumet. Vi kan kasta eller slå den på fiender för att röja dem ur vägen. En rolig detalj är att i i alla fall den här versionen av Tron-världen, är dessa diskusar även programmens identitetskort. Vilket gör att jag får roliga bilder av hur människor i vår värld skulle börja slåss med sina körkort och ID-kort som tillhyggen. 

Striderna fungerar som i många andra spel. Du försöker vispa till fienden och hoppar undan när de försöker vispa till dig. Du kan även parrera deras attacker. När det dyker upp ett litet ljusklot på fiendens vapen trycker du på parreringsknappen, varpå fienden stannar upp och ger dig möjligheten att skada dem ännu mer. 

Problemet med det är att det känns som att jag har sett det förut ett otal gånger, vilket gör att det inte känns stimulerande utan bara enformigt. Jag suckar och svär för mig själv när det är dags för strid. Det hjälper inte heller att striderna dessutom är obligatoriska – har en strid väl börjat måste du alltså genomlida den till slutet. Ytterligare en tråkig grej med striderna är att vissa av dem känns som att de aldrig kommer ta slut. Ibland kan nämligen nya fiender dyka upp från ingenstans, vilket ibland för med sig att det blir ganska många fiender på en och samma gång. Jag är verkligen inte förtjust i strider där utmaningen kommer i form av att bli bombarderad av fiender, eftersom det känns billigt och oinspirerat. Den absolut sämsta striden är slutstriden som är utdragen på ett sätt där jag är övertygad om att utvecklaren fick panik över att spelet skulle vara för kort och behövde dryga ut speltiden.

Ibland försöker utvecklaren variera striderna med partier där vi får utnyttja ytterligare en signatur från detta universum, nämligen Lightcycle. Detta är en motorcykel som aktiveras med hjälp av en slags batong. Ja det refereras till som en batong, men det ser mer ut som en pinne. När programmet håller denna som ett styre dyker denna ovannämnda motorcykel upp som vi kan åka på. Jag vet att det låter märkligt, men det är så det fungerar. Dessa motorcyklar kan med ett knapptryck släppa från sig en slags ljusbarriär som likviderar fiender. Dessa partier är måttligt underhållande, då motorcyklarna känns ganska sladdriga att hantera. Jag försöker bara likvidera fienderna så fort som möjligt bara för att få komma vidare och slippa köra med den.

Historien är ytterligare en besvikelse. Jag märker att utvecklaren försöker få till en berättelse där människors eller programmens lika värde ifrågasätts. Problemet är att jag ofta kommer på mig själv med att inte vara engagerad i berättelsen. Jag vet att uppdragen jag genomför på något sätt är kopplade till den, men jag har ingen aning om hur. Jag genomför dem mest bara för att spelet säger åt mig att göra det, vilket är synd. Det finns en ensemble med röstskådespelare som faktiskt gör ett hyfsat jobb, men scenerna de förekommer i är även dem oengagerande. De förekommer i mellansekvenser, där vi får se statiska porträtt på de som pratar. Detta är ingen ovanlig typ av dialogscen, men jag tycker att det skär sig en hel del mot resten av spelet. Andra dialogscener förekommer också, då bara i form av textrutor dock. Anledningen till varför jag stör mig på detta är att tempot är relativt högt i spelet och dessa sekvenser drar ner tempot på ett sätt att jag bara känner mig rastlös när de väl dyker upp.

Jag tycker även att valet av en isometrisk vy är till spelets nackdel. Den vyn i kombination med resterande grafiken gör att allting ser ganska diffust och plottrigt ut. Karaktärsmodellerna är särskilt tråkiga, då de mest ser ut som en slags fetare streckgubbar. Ljudbilden är det dock inget fel på, framförallt det synthiga soundtracket som ger en härlig futuristisk känsla. 

Jag vet att jag nu har gått ganska hårt mot Tron: Catalyst. Det är inte ett värdelöst spel, men jag ser mycket potential som bara går har gått förlorat och om det beror på lathet eller tidsbrist vet jag inte. Hade det fått ligga på ritbordet ett litet tag till är jag övertygad om att det hade varit ett underhållande spel. Vad vi nu har är en oslipad skapelse som förvisso visar upp intressanta idéer, men som inte har getts tillräckligt mycket kärlek.