Doom: The Dark Ages

Timmarna flyr medan bly regnar i Doom: The Dark Ages. Det är ett inferno av eld och stål – men trots dess infernaliska upplägg… svävar jag nära nog fram. För trots att det bokstavligen är helvetet jag befinner mig i, är jag i sinnet snarare i spelens himmelrike.

Allas vår DoomGuy, även kallad Doom Slayer, har äntrat scenen och gör det med buller och bång. Denna gång tar vi del av upprinnelsen till Doom (2016) och Doom Eternal (2020), i denna ’prequel’ som visar vad tusan som hände innan allt gick, ja, ännu mer åt ”helvete”. Detta är en metal- och rockopera av hårda slag och köttiga köttsår – och den tillför något nytt till den anrika serien. Utforskande och pusselmekaniker är strösslade runtomkring de blod- och inälvsfärgade vyer som hittas i Doom: The Dark Ages. Ett spel som kaxigt lutar sig mot spelvärldens mest grundläggande pelare: ren och skär underhållning.

Allt har en början…

Doom: The Dark Ages tar sitt avstamp i kampen mellan människor och helveteshorder – och en där vi för en gångs skull ger Doom en mer mänsklig ’touch’. Doom Slayer i sig är mer eller mindre densamme genom hela spelet, men genom oväntat filmiska mellansekvenser lär vi känna ledarna för människornas rike, och det är på grund av detta vi får en större insikt i världen som Doom utspelar sig i. Vi får följa ett melodrama mellan en kung, hans dotter och självaste hin håle – med ett artefaktjagande som fond. Allt medan Doom Slayer är hjärnkontrollerad av The Maykrs, och i deras händer är det kirurgiska verktyg de skickar in i strid när de känner för det. Det är när människorna och helveteshordernas ledare kommer in i bilden som också saker och ting utvecklas för Doom Slayer. Vad som följer är ett berättande som på numera klassiskt Doom-manér innebär ”less talk, more action”-stil. Berättelsen om människorna agerar bakgrund för hur och varför Doom Slayer hamnar där han hamnar i Doom (2016), men framförallt skänker det honom ett uns av mänsklighet. Särskilt när vi vid ett par ögonblick får skönja hans stoiska ansikte, något som få spelare någonsin fått sett.

Ja, Doom: The Dark Ages berättelse är på det stora hela ett svepskäl för att döda monster – men banne mig om det faktiskt inte fick mig att vilja utforska världsbygget mer. Människorna, deras kung och hans dotter var intressanta – om än flyktiga – karaktärer i detta actionfyllda spel. För mig osar berättandet som en slags metal-doftande Conan the Barbarian, med sjåk av Chthulu och actionspektakel. Något som i mitt sinne bäddar för en smaklig soppa!

”Har ni fest eller?”

Allt börjar med hagelbössan…

Berättande i all ära, för Doom: The Dark Ages är gameplay kung, och vapnena dess redan krönta prinsar. Inte nog med att du kan skjuta krossade benflisor, spränga allt du ser med en cool armborst – du kan givetvis skjuta med den gamla Id Software-klassikern: hagelbössan. Något som bäddar för variation dessutom då varje vapen kan låsa upp inte bara ett alternativ sätt att skjuta, men även uppgraderingar.

Vill du exempelvis ha mer skott, ladda snabbare eller få andra fördelar, finns det ett enkelt men snitsigt uppgraderingsträd för vapnen. Men som ni säkert redan vet, finns även en sågklingad sköld med i bilden – och närstridsvapen, exempelvis en slaga (flail) som adderar till upplevelsen. Spelet lär dig snabbt att använda alla typer av vapen, antingen som sätt att skydda dig eller som sätt att repellera angrepp.

Kontrollerna i Doom: The Dark Ages känns supersmidiga – varje knapptryck svarar direkt och det är lätt att glida in i rätt flow. Att växla mellan skjutjärn och yxan går blixtsnabbt via de snabbknappar som finns, och allt bara klickar. Spelet lyckas med konststycket av att kännas både tungt och snabbt på samma gång, vilket gör varje strid galet tillfredsställande. Att Doom: The Dark Ages har sina rötter på PC reflekteras väl. WASD-tangenterna, några snabbknappar (eller skrollhjul och sidoknappar på musen) är allt du behöver för att få en snabb och precis spelomgång. Något som accentueras av sköldkastningen som kastas (i standardläge) genom att trycka ner på skrollhjulsknappen. Huruvida Doom: The Dark Ages fungerar väl med handkontroll kom jag inte för att testa – men utifrån alla inställningsmöjligheter i spelet, lär det inte vara några problem. Det släpps ändå till konsolerna samtidigt liksom!

Nåja, åpropå skölden. Om du för upp skölden innan ett skott träffar dig får du det att studsa tillbaka mot fienden i en ’parry’. Få in ett välriktat slag med dina hårda handskar eller din slaga (flail) och vips kan du få ut fienden på en gång. För att inte tala om att du kan använda skölden som en regelrätt dödsfrisbee – som när den kastas och åker in i fiender får de ”stunned”. Vilket ger dig ett öppet läge att skjuta ett par extra skott, eller varför inte bara smacka snoret ur dem. Poängen är i alla fall att dessa förmågor och närstridsvapen kan även de uppgraderas, och framförallt är dessa extra viktiga då spelet hela tiden handlar om att balansera vilket vapen som servar dig bäst. Men också att använda hela arsenalen av vapen samtidigt – så att det likt en koreograferad dans får dig att röra dig från fiende till fiende.

Chthulu-vibbarna är stora med denna!

Allt handlar om balans…

Att röra sig över kartorna sker snabbt. Han må vara mer jordbunden än i Doom Eternal, men han är långt ifrån någon slöfock. Något som går hand i hand med spelets större fokus på utforskning. Berättelsemässigt är det linjärt, men många av banorna är större och uppmuntrar dig till att du leta extra noga. Vem vet, kanske du inte bara hittar roliga samlarobjekt, men faktiskt får din arsenal av vapen att bli starkare.

I just detta utforskande kommer skölden extra väl till pass, då den kan skära av tjocka kedjor eller användas likt en knapp på vissa ytor. Allt för att ge dig lite skön förströelse mellan monstermorden. Det sköna är dock att du det är upp till dig, och även om vissa kanske trodde att Doom: The Dark Ages skulle vara mer av en ’open-world’-upplevelse, så är det snarare ”bara” utsmyckat med en och annan väldigt stor karta.

Vad detta resulterar i för dig som spelare är att du kan röra dig över kartor och genom berättelsen lite som du vill – men samtidigt få en mer sammanhängande upplevelse. Något jag personligen uppskattar mer. Spelets 22 kapitel är lätta att spela om, så även om du vill komma igenom den varierade odyssé som Doom Slayer går igenom relativt snabbt, kan du alltid enkelt gå tillbaka och plocka eventuella hemligheter när du vill.

… men finns det ögonblick av obalans…?

Men även helvetets blodröda måne har skuggor, och så även Doom: The Dark Ages. I mitt fall kände jag nog mot slutet att återanvändningen av fiendetyper kunde kännas repetitivt. Tack och lov råder svårighetsgraden bot på detta i mångt och mycket. Doom: The Dark Ages fokus på pareringar, variering av vapen och användning av sköld och närstridsvapen blir tydligt mer oumbärlig ju högre svårighetsgrad du väljer. Något du för övrigt kan ändra när du vill. Hela sex olika svårighetsgrader – som dessutom kan finjusteras för att ge dig just det där helvetiska motståndet du suktar hittas här.

När utmaningen går upp, underlättar det fiendeattackerna då det helt enkelt blir ännu mer underhållande. Men om den aspekten kan underlättas är det värre med spelets takt och pacing. De flesta nivåer upplevs välbalanserade, men då och då känns de lite väl stora. Förvisso kan du ta dig igenom de flesta relativt snabbt, men många banor kommer med fiender du behöver ha ihjäl innan du kan ta dig till nästa anhalt, och det kommer säkert få en och annan spelare att sucka ljudligt.

Sedan har vi två andra partier som jag inte nämnt ännu – ”drak”- och ”mech”-strider. Det finns då och då nivåer som lutar sig avsevärt mer åt att flyga på en slags minigun- och metallförsedd drake, medan andra låter dig hoppa in i en hundra meter hög ’mechsuit’. Båda av dessa typer av nivåer är få till antalet, men främst drak-partierna kan vara en svaghet om vi går tillbaka till pacing. När du i dessa lägen ska skjuta sönder kanontorn jäms med flygfarkoster kan det bli styltigt. Medan ’mechsuit’-lägena mer tenderar att bli enformiga då de förlitar sig mot ’hand-to-hand’-strider. Förvisso är de åtminstone härliga köttiga, men bitar ur drakflygmomenten är bara lite tråkiga helt enkelt.

En välriktat spark när du ser detta.. och sedan är det inte många partiklar kvar av det där monstret!

Nog med snack!

Detta är de skuggor jag kan vaska fram ur helveteselden – åtminstone i skrivande stund. I övrigt är det på många sätt en teknisk såväl som visuell bedrift vad Doom: The Dark Ages lyckas med. Trots att det är samma motor som Indiana Jones and the Great Circle (ett väldigt krävande spel), hade jag en sömlös och behaglig spelupplevelse. Laddningsskärmarna var sjukt korta, grafiskt sett ser det krisp ut – och miljöer är hela tiden slående på det där härligt ’metal’-hårda sättet. För att inte tala om musiken som någonstans sätter pricken över i:et. Som jag nämnde i inledningen, får jag känslan av att vara med i en slags metal-såpopera som får vibbar av Conan the barbarian såväl som high fantasy och grumlig sci-fi. En mix som är oemotståndlig – särskilt när smattrande melodiös metal hörs genom högtalarna. Förvisso är Doom: The Dark Ages många gånger mer tystlåtet, och låter precis som Doom Slayer själv låta händerna göra jobbet (och ljuden) mest. Vare sig det är på grund av slag i ansiktet på monster eller genom att greppa avtryckare i dina vapen, men en sak är säker… Doom: The Dark Ages är slipat, energiskt och så där fett som vi hoppades att det skulle vara. Detta är ett spel vars berättelse kanske inte lär vinna några priser, men vars spelmekanik är omedelbar egentligen för vem som helst. Sikta, skjut, slakta – och headbanga till varje köttig crescendofas!

Namnet Doom: The Dark Ages må viska om mörka tider – men när sköldbladen spinner och metalriffen dånar, känns framtiden oväntat ljus. Härligt eller hur!