Sacre Bleu

Sacre Bleu är ett franskt uttryck som i grova drag kan översättas till “Oj jäklar”. Ungefär så kände jag också när jag spelade Sacre Bleu – en 2D-plattformare utvecklad av den kanadensiska indiestudion Noodlecake. Och ja, jag måste vara ärlig: jag trodde inte att spelet skulle vara så här pass bra.

Vi börjar med Sacre Bleus enkla premiss. Med sitt föga imponerande svärd till sitt förfogande försöker huvudkaraktären – en revolutionär kapten – fly från det ökända fängelset Bastille. Motståndet är, minst sagt, rätt så massivt. Halva Frankrike verkar vara ute efter dig och kastar allt från vakter, bågskyttar och flygande robotar till granatkastande katapulter mot dig. 

Genom kök, källare, lavafyllda kammare, torn och befästningar måste du navigera genom slottets mest lömska vrår. Miljöerna är minst lika hänsynslösa som fienderna, med flygande spikmattor, gigantiska sågar och annat dödligt som konstant försöker ta kål på dig.

Det är dessutom en berättelse genomsyrad av komedi. Karaktärerna talar inte klarspråk, utan producerar generiska “franska ljud”. Huvudkaraktären gör detsamma – och ja, det är lika charmigt som det låter. De få karaktärer du stöter på är genomgående humoristiska, och bossarna bjuder på ännu mer skruvad underhållning.

Svåra banor, minst sagt!

Ett imponerande stridssystem!

Det här är på alla sätt och vis ett hack ’n’ slash-spel med en imponerande variation i hur du kan använda dina vapen. Visst, du börjar med ett enkelt svärd – perfekt för snabba dueller med slottets vakter. Men ganska snabbt får du tillgång till en pricksäker pistol för fiender på avstånd samt granater för att spränga flera soldater i ett svep. Om du skulle få slut på ammunition finns också möjligheten att plocka upp fiender och kasta dem på andra fiender. Praktiskt – och något oerhört roligt.

Roligast av allt är nog ändå spelarens muskedunder (läs: “stort gevär”) som, något otippat, inte skjuter kulor – utan luft. Den här funktionen kan givetvis användas offensivt: du kan exempelvis blåsa tillbaka pilar mot bågskyttar eller knuffa iväg inkommande granater. Men den verkliga styrkan i muskedundret ligger i dess rörelsemekanik. Du kan nämligen skjuta dig själv upp i luften, nå svåråtkomliga höjder, undvika projektiler eller ta dig igenom krångliga områden med precision och stil. Det är ett vapen som man snabbt blir vän med, men som tar ett tag att verkligen lära sig och utnyttja till fullo..

Och ja – stridssystemet är precis så dynamiskt och roligt som det låter. Spelets inbyggda rankningssystem uppmuntrar offensivt spelande och belönar dig för skicklighet i strid. Visst, i grunden är det här ett spel som flirtar med speedrunning-scenen, men om du (som jag) inte är särskilt intresserad av den typen av stress, kan du enkelt stänga av stoppuret och ta allt i din egen takt. Annars uppmanas spelaren använda combos och döda fiender på kreativa sätt för att få en fin tid på rankningen, där du kan jämföra din prestanda på banorna mot världen och vänner.

Löpande band? Cirkelsågar?!

Varierade miljöer och banor

Miljöerna spelet utspelar sig i är dessutom bedårande. Det är lätt att anta att en värld som utspelar sig i ett slott skulle vara enformig, men här är miljöerna både varierade, vackra och genuint spännande att utforska. Ljussättningen, texturerna och grafiken i sin helhet är oerhört vackra – men det som verkligen lyfter upplevelsen till nästa nivå är själva nivådesignen. Med spikmattor, löpande band, cirkelsågar och en hel arsenal av fällor som vill ta kål på dig finns det en ständig känsla av hot. 

Banorna i sig lyckas också vara oerhört varierade. I vissa är målet så enkelt som att ta sig från vänster till höger, i tonerna av Super Mario. Men i andra banor krävs det att du rör dig uppåt, nedåt och åt alla håll – ibland med hjälp av hissar eller andra interaktiva element – för att nå slutet. Och precis när jag börjar tycka att jag fått kläm på spelet och börjat bli något less, kastar det in något nytt: en ny fiendetyp, en ny slags nivådesign eller en förändring i miljön. Att det dessutom finns gömda hemligheter eller belöningar för extra skickliga spelare gör varje bana synnerligen spännande att utforska och klara av.

Det låter kanske som att jag beskriver ett svårt spel – och det är det också, stundtals. Vissa moment fick mig att försöka 6–7 gånger innan jag tog mig vidare. Och det är här jag blev som mest kär i spelet. För när jag något frustrerat letade efter en “easy mode”-inställning, hittade jag istället något mycket smartare: möjligheten att sakta ner spelet.

Enkelt uttryckt kan du justera spelets hastighet, vilket gör allting lite lättare och mindre hektiskt. Helt klart en fantastisk funktion som gör att Sacre Bleu faktiskt kan spelas av vem som helst, oavsett skicklighetsnivå. Att spelet dessutom inte är en blodfest (har faktiskt inget blod alls) gör Sacre Bleu till en upplevelse som kan avnjutas av personer i alla åldrar.

Kolla bara på ljussättningen! Så snyggt!

Att välja banor görs i klassisk Mario-stil där du helt enkelt kliver igenom en dörr för att komma till nästa bana. Ibland krävs det att spelaren uppnår höga betyg (gör många combos i strider) på X antal nivåer för att få tillgång till fler banor, men jag kände aldrig att denna funktion kom i vägen eller tvingade mig att spela om banor. När såna hinder väl dök upp fanns det andra, nya banor att ta sig an.

Musik & prestanda

Det tråkigaste med Sacre Bleu är musiken. Den gör mycket rätt; musiken blir mer tempofylld i bossfighter och ändras med banan, men jag hade samtidigt hoppats på en något mer slagkraftig ton. Vissa av låtarna är faktiskt riktigt bra, särskilt de i spelets tidigaste banor. Men därefter blir den mer mystisk, lågmäld och… tja, lite fel för spelets humoristiska och kaotiska ton.

Men i övrigt är det här ett otroligt finslipat spel. Dueller känns exakta, hitboxarna är klockrena och animationerna är mjuka och responsiva. Att spela på såväl tangentbord+mus som kontroller fungerade felfritt. Buggarna är oerhört få och – när de väl dyker upp – ganska oansenliga. Det enda irriterande bugget jag upptäckte var att spelet en enstaka gång registrerade mina knapptryckningar flera sekunder sent. Skumt, men det löstes efter en snabb omstart.

Slutsats

Sacre Bleu lyckades imponera mig stort. Det är inte bara ett spel som ser bra ut, utan också känns otroligt tajt att spela. Klassiskt plattformande med nytänkande rörelse, kreativt stridssystem och knivskarp humor gör det hela till en lekfull – men stundtals utmanande – upplevelse. 

Det är ett spel som belönar nyfikenhet, kreativitet och envishet – men som samtidigt erbjuder tillgängliga lösningar för dem som inte vill bli frustrerade. Och även om musiken inte riktigt håller måttet, är det här en av de mest charmiga och roliga plattformarna jag spelat på länge.

Att spelet dessutom erbjuder allt detta till ett pris på drygt 150 kronor, samtidigt som det erbjuder flera timmars njutning (och gott om möjlighet att spela om), gör detta till ett självklart kap. En välförtjänt mottagare av bemärkelsen “Bra köp”!