Rovet | Stefan Spjut

Det som skrämmer oss människor som mest är nog det vi inte kan förklara, och att inte berätta alla detaljer gör oftast att hjärnan själv fyller i det vi inte vet. Vilket oftast gör det där otäcka än värre att försöka föreställa sig. Så låt oss vandra långt in i skogen och försöka förklara det vi ser.

Spjut använder ett nästan poetiskt språk då han börjar boken Rovet med att introducera det där oförklarliga precis utanför civilisationen genom ögonen på en liten pojke. Ett sätt som gör oss läsare osäkra på vad som är på riktigt och vad pojken själv hittar på. Men ganska snart blir vi som alltid varse att barn talar betydligt mer sanning än vad vi vuxna är redo att acceptera.

Efter det introducerande kapitlet hoppar vi i tiden från ett oklart sent sjuttiotal till ”nutida” 2004. Vi får följa den unga kvinnan Susso Myrén som på fritiden försöker hitta en förklaring till en mystisk bild hennes morfar tog när hon var liten. En blurrig bild som visar en varelse mycket lik en stor människa men i nästa bild tagen precis efter finns enbart en björn på platsen. Så frågan Susso ställer sig själv och världen är; finns det troll?

Susso har ett ganska genomsnittligt liv där allt är lite jämnjävligt, men när hon får kontakt med en äldre kvinna som säger sig ha sett ett troll, eller kanske en vätte, vänds livet sakta upp och ned. Till något betydligt mer obekvämt än faktumet att hennes pappa gift sig med Sussos pojkväns mamma, och de nu är styvsyskon… Hemma hos kvinnan i Muorras tar Sussos viltkamera en obekväm bild av vad som se ut att vara en liten missbildad gubbe.

Den andra sidan, den där det där oförklarliga är en del av vardagen, har vi Jesper Öbrell. En nu knappt 30-årig man som lever i en sorts sekt med ett mer eller mindre självpåtaget ansvar för att håll dem nöjda. Familjelyckan ligger inte högt i kurs när kravet om att det alltid ska finnas ett barn på gården i skogen ständigt är närvarande. De är lugna så länge det finns ett barn som leker. När både Jesper och hans adoptivsyster nu är för stora för att leka måste den lilla udda familjen skaffa fram ett barn, kosta vad det kosta vill. För vrålen från stugan på andra sidan gårdsplanen och den upp och ned-vända bilen är inte slutet på deras bekymmer.

När Jesper och hans adoptivfar rövar bort ett barn från den lilla orten Muorras går inte allt så smidigt som de har tänkt sig. Och det där trollet, eller vad det nu är, som Susso har fångat på bild har varnat den äldre kvinnan att hon måste hålla koll på ”den lille”… Susso letar efter sanningen och Jesper kämpar för sin överlevnad där rädsla och en växande känsla av panik har blivit vardag.

Författaren Stefan Spjut blandar svart humor i den mörka norrlandsvintern med en betydligt mörkare vardag med inspiration från samisk folktro. Språket är som nämnt ofta på gränsen till poetiskt med kortare meningar och beskrivningar som aldrig riktigt berättar allt för oss som läsare. Små detaljer matas till mig allt eftersom jag med skräckblandad förtjusning vänder blad efter blad. Stort fokus är på händelserna och inte så mycket i beskrivningen av omgivningarna, vilket egentligen är det enda jag har att klaga på efter att jag slukat boken. Beskrivning och dialog varvas på ett behagligt sätt men det var vid vissa scener svårt för mig att lokalisera mig rumsligt i händelsen.

Boken har varit en trevlig kontrast till de böcker jag läst senaste tiden som riktat sig till en betydligt yngre målgrupp. Rovet är definitivt inte för den lättskrämde. Beskrivningarna av de olika varelserna gränsar till Lovecrafts svävande och undvikande beskrivningar. Något som jag tycker fungerar väldigt bra i sammanhanget med varelser som vi varken vågar eller kan prata om.

Här bjuds på mycket uppgivenhet men även en svag dos hopp som leder karaktärerna framåt. Och även om galenskapen snabbt blir en nära följeslagare kämpar både Susso och Jesper vidare. Självmord, kidnappning och oknytt i en grisigt poetisk blandning med enkelt språk. Något som jag fann intressant var att Spjut använder en del dialektala uttryck som jag tidigare inte hört, Bleking som jag är. Detta ger enligt mig en intressant krydda till språket.

Stefan Spjut har tidigare skrivit en bok som heter Stallo och Rovet är en omskrivning av den berättelsen. Samma handling men nu med lite annorlunda språk. Rovet utgör den första delen i en trilogi, och det ska bli intressant hur Spjut väljer att utveckla berättelsen efter det som ändå känns som ett ganska definitivt slut i första boken. Kan vi inte hållas oss så finns det en uppföljare till Stallo som heter Stalpi, som jag tror åtminstone kommer utgöra grunden för nästa del i serien.

Är du som jag intresserad av svensk folktro och gärna läser om de mörkare delarna av denna genre tror jag absolut att Rovet är en bok för dig. Det nästan lovecraftianska och enkla språket höjer bara skräcknivån och jag måste erkänna att jag i vissa passager fick undvika att läsa boken i sängen om kvällarna. Inget för den lättskrämde men en stark rekommendation.