Clive Barker’s Hellraiser: Revival

”We have such sights to show you.” Det är svårt att tänka sig en mer passande inbjudan till en spelupplevelse där gränsen mellan njutning, smärta och ren galenskap suddas ut. Här väntar groteska varelser, blodiga avrättningar och scener som får en att vilja vända bort blicken. Men samtidigt finns det något märkligt fascinerande i allt det hemska. Frågan är bara hur långt du är beredd att gå innan mardrömmen blir verklighet?

Du spelar som Aidan, vars förhållande med flickvännen Sunny tar en minst sagt mörk vändning när hon kommer i kontakt med den mystiska pusselboxen Genesis Configuration. När boxen aktiveras dyker de fruktade Cenobiterna upp och Sunny slits bort från honom. Aidan får snart veta att det fortfarande finns en möjlighet att rädda henne, men vägen dit kräver att han ger sig in i en värld där smärta och njutning är två sidor av samma mynt. Med hjälp av Genesis Configuration och en högst obehaglig överenskommelse med självaste Pinhead, måste Aidan kämpa sig igenom både mänskliga sekter och helvetets egna skapelser. Men i en värld där ingenting är vad det verkar och där varje önskan kan få fruktansvärda konsekvenser är det kanske inte bara Sunny som riskerar att gå förlorad.

Vi har sådana syner att visa dig

Det första som slår mig med Clive Barker’s Hellraiser: Revival är hur kompromisslöst spelet omfamnar sitt ursprung. Här finns det ingen tvekan om vilken värld vi befinner oss i. Obehagliga scener, groteska monster och ett rejält mått av sexuellt innehåll blandas med våld som ibland är så överdrivet att det nästan blir svårt att ta in. Allt känns väldigt mycket Clive Barker och jag måste erkänna att jag gillar i princip allt jag får se.

Ganska mörkt men här har vi Mr. Pinhead himself !!!

Det finns tillfällen då spelet faktiskt lyckas göra mig genuint obekväm. Inte för att det nödvändigtvis är särskilt svårt att titta på blod och våld, utan för att vissa scener är så pass välgjorda och groteska att jag faktiskt kommer på mig själv med att vända bort ansiktet från skärmen. Samtidigt är nyfikenheten för stor för att låta mig missa vad som händer. Jag känner mig nästan som ett barn som sitter bakom ett täcke och försiktigt tittar fram för att se vad som gömmer sig i mörkret. Det är en märklig kombination av avsky och fascination, men precis den typen av reaktion som jag tycker att ett Hellraiser-spel ska kunna framkalla.

Det grafiska arbetet är utan tvekan en av spelets största styrkor. Miljöerna och varelserna är fyllda av detaljer som gör att världen känns både levande och fullständigt motbjudande. Det finns en råhet i hur kroppar, sår och groteska skapelser presenteras som verkligen förstärker upplevelsen. Det är inte bara monster som ska skrämma dig, utan även själva miljöerna och det som antyds ha hänt där innan du kom dit.

Ljudbilden är däremot lite mer återhållsam. Musiken gjorde inte något större intryck på mig och hamnade mest i bakgrunden. Ibland är det faktiskt helt tyst, nästan så pass mycket att jag önskar att det fanns lite mer musik. Men samtidigt är det just tystnaden som gör att andra ljud får ta plats. När jag hör skrik längre bort i korridoren eller ljudet av ben som krossas i den riktning jag är på väg åt blir atmosfären genast betydligt starkare. Det är något med att inte veta vad som väntar runt nästa hörn som gör att även de minsta ljuden får en helt annan betydelse. Spelet lyckas med andra ord fånga mycket av det som gör Hellraiser så speciellt. Det handlar inte bara om att skrämma spelaren, utan om att skapa en känsla av obehag som stannar kvar även när ingenting särskilt händer på skärmen.

Smärta är bara början

När det kommer till själva spelandet är det däremot inte riktigt samma nivå av skräck och utmaning som när det gäller presentationen. Striderna är förhållandevis enkla, åtminstone när du bara möter en fiende åt gången. Det händer dock ganska sällan, eftersom spelet gärna skickar flera motståndare mot dig samtidigt. Fienderna är inte heller särskilt smarta, vilket gör att det ofta går att utnyttja omgivningen till sin fördel.

Ett exempel är att kasta en flaska i närheten av fienderna. När den krossas dras deras uppmärksamhet dit, vilket ger mig möjlighet att smyga upp bakom dem och sätta en kniv mellan revbenen eller i bakhuvudet. Avslutningarna är förstås precis så blodiga som kan förväntas av ett spel i den här serien. Det finns en viss tillfredsställelse i hur brutalt spelet låter mig hantera mina motståndare, även om jag gärna hade sett lite mer intelligens hos dem.

Kontrollen fungerar överlag väldigt bra och jag upplever att jag har god respons och kontroll över både Aidan och hans handlingar. Däremot kan vissa av spelets monster plötsligt kasta sig över mig från ingenstans, med attacker som är väldigt svåra att förutse och därmed också undvika. Det kändes lite orättvist när jag inte riktigt fick någon chans att reagera innan jag blev överfallen.

Jag hade heller aldrig några större problem med ammunition eller andra resurser. Eftersom jag tycker om att undersöka omgivningarna och öppna låsta dörrar hittar jag vanligtvis tillräckligt med förnödenheter för att klara mig. Det finns med andra ord inte särskilt många tillfällen då jag känner mig ordentligt pressad att hushålla med det jag har.

En bit in i äventyret får vi dessutom tillgång till Genesis Configuration, och för den som inte känner till Hellraiser är det alltså den ikoniska pusselboxen som fungerar som en nyckel till andra dimensioner, och framför allt vägen till Cenobiterna. Med det kommer även en uppsättning övernaturliga förmågor som förändrar hur striderna fungerar.

Gäller att inte tappa hakan.

Här börjar jag däremot känna att spelet tar i lite väl mycket. Med hjälp av boxens krafter kan jag exempelvis lyfta upp föremål som sågklingor och andra vassa objekt för att sedan skicka iväg dem mot fienderna. Det är både brutalt och väldigt tillfredsställande när en sågklinga träffar en motståndare och delar kroppen i två delar, problemet är bara att dessa krafter känns alldeles för starka.

När jag väl har tillgång till dessa förmågorna finns det inte särskilt många anledningar att använda spelets vanliga vapen. En pistol eller hagelbössa kommer helt enkelt inte i närheten av samma skadepotential. Det blir därför lite synd att en så pass intressant spelmekanik också riskerar att göra striderna mindre varierade. Jag hade gärna sett att de vanliga vapnen fick behålla en tydligare funktion, även när boxens krafter introduceras. Det är lite synd eftersom kombinationen av vanliga vapen och övernaturliga förmågor hade kunnat skapa ett betydligt mer varierat stridssystem. I stället blir det ibland lite för enkelt att låta Genesis Configuration göra det mesta av jobbet.

En gåva från Leviathan – men till vilket pris?

Utöver striderna finns det en hel del att undersöka i spelets miljöer. Bakom låsta dörrar och skåp gömmer sig olika hemligheter, resurser och andra belöningar. Många av dessa är skyddade av kodlås där lösningen går att hitta någonstans i närheten. Ibland är ledtrådarna ganska logiska, men vid andra tillfällen känns det som att spelet förväntar sig att jag ska dra slutsatser som inte alls är särskilt självklara.

Jag gillar egentligen den här typen av utforskande. Att leta efter ledtrådar, undersöka rum och försöka lista ut hur jag öppnar ett lås är något jag gärna ägnar tid åt. Men här upplever jag att vissa lösningar blir lite väl långsökta. Det finns flera tillfällen då jag till slut väljer att gå vidare eftersom jag inte lyckas förstå vad spelet vill att jag ska göra. Även när jag väl hittar lösningen känns belöningen ibland ganska liten i förhållande till tiden jag lagt ned.

Ännu en välkänd figur från serien, med en väldigt obehaglig röst.

Det är framför allt synd eftersom utforskandet i grunden är något som passar spelets upplägg väldigt bra. Jag vill gärna upptäcka allt som gömmer sig bakom stängda dörrar, men när pusslen börjar kännas mer frustrerande än belönande försvinner en del av motivationen. Jag hade hellre sett något fler tydliga ledtrådar eller lösningar som känns mer naturliga utifrån vad som faktiskt går att hitta i omgivningen.

Äventyret tar ungefär tio timmar att spela igenom, möjligen något kortare om du inte fastnar alltför länge vid spelets olika lås och problem. För mig känns det som en ganska lagom längd. Det hinner bjuda på många obehagliga situationer och tillräckligt mycket variation utan att upplevelsen behöver dra ut på tiden i onödan.

Jag har personligen haft en väldigt positiv upplevelse med Clive Barker’s Hellraiser: Revival. Det finns absolut saker som hade kunnat göras bättre, framför allt när det gäller fiendernas intelligens, balansen mellan vapnen och vissa av spelets pussel. Men det är också svårt att bortse från hur väl spelet lyckas fånga känslan av Hellraiser. Det är groteskt, obehagligt, blodigt och ibland så pass motbjudande att jag knappt vill titta. Och det är precis därför jag tycker så mycket om det.

Däremot är det här knappast en spelupplevelse som kommer passa alla. Den som har svårt för sexuellt innehåll, groteskt våld och kroppslig skräck kommer förmodligen att känna sig mer äcklad än underhållen. Men för dig som uppskattar Hellraiser och Clive Barkers speciella blandning av smärta, njutning och mardrömslik fantasi finns det mycket att hämta här.

För min del är det bara att öppna pusselboxen och välkomna mörkret. We have such sights to show you!

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090