Halo: Campaign Evolved

Halo har alltid varit en serie som satt avtryck i spelvärlden, och för många är det här äventyret där allt började. Halo: Campaign Evolved tar den klassiska kampanjen och bygger vidare på den med modern grafik, några nya inslag och extra uppdrag. Resultatet är en resa som väcker stark nostalgi, även om vissa delar känns betydligt äldre än resten.

När nödsignalen leder till den mystiska ringvärlden Halo, kastas supersoldaten Master Chief rakt in i ett krig mot Covenant. Vad som till en början verkar vara ett vanligt uppdrag utvecklas snart till något betydligt större när ringvärldens mörka hemligheter börjar avslöjas. Berättelsen är fortfarande lika fängslande och fungerar utmärkt både för den som upplevt den tidigare och för den som kliver in i serien för första gången.

Spartan på nytt uppdrag

Det märks snabbt att utvecklarna haft stor respekt för originalet. De tio första uppdragen följer samma upplägg som klassikern, men med betydligt snyggare grafik, modernare presentation och flera mindre förbättringar. Miljöerna känns mer levande, ljussättningen lyfter de ikoniska banorna och explosionerna har fått betydligt mer tyngd. Samtidigt är det fortfarande samma Halo i grunden, vilket gör att den klassiska känslan finns kvar från första minuten. Alla förändringar träffar däremot inte lika rätt. Sergeant Avery Johnson har fått en ny röstskådespelare, något som märks direkt för den som spelat originalet många gånger. Cortana och Master Chief behåller däremot sina välkända röster, vilket hjälper till att bevara identiteten.

Ska inte Cortana vara typ violett? Och varför är hon så stor?

Den största besvikelsen är fiendernas artificiella intelligens. Covenant-styrkorna gör fortfarande märkliga val, springer ofta rakt ut från sina skydd och lämnar stora delar av kroppen oskyddad trots att de försöker ta skydd bakom väggar eller lådor. Det känns stundtals som att AI borde ha moderniserats betydligt mer. Samtidigt finns det något charmigt över att mycket av originalets beteende lever kvar. Det blir nästan en nostalgisk påminnelse om hur Halo en gång fungerade. Ytterligare en detalj som ibland stör spelrytmen är att fiender bara går att skada inom vissa områden. Drar striderna ut över flera rum händer det att skotten plötsligt slutar göra skada eftersom motståndarna befinner sig utanför sitt aktiva område. Kanske är det ett medvetet sätt att förhindra att spelare utnyttjar spelets system, men resultatet känns ändå märkligt när kulorna bokstavligen verkar passera rakt igenom fienderna.

Snyggt som attans.

Covenant under siktet

Trots spelets ålder finns det fortfarande få förstapersonsskjutare som erbjuder samma omedelbara spelglädje. Att tömma ett magasin i en fiende, slå sönder dess energisköld eller helt enkelt växla mellan mänskliga och utomjordiska vapen känns fortfarande otroligt tillfredsställande. Vapnen har en härlig tyngd och omladdningarna ger varje skottlossning ett tydligt tempo. Ljudbilden spelar också en stor roll. Musiken väcker omedelbart minnen och är fortfarande en av seriens största styrkor. De mäktiga körerna blandas med mer fartfyllda stycken under intensiva eldstrider och förstärker känslan av att delta i ett storskaligt science fiction-krig. Det är svårt att inte smånynna med mellan striderna.

Kampanjen fungerar utmärkt ensam, men upplevelsen lyfter ytterligare tillsammans med vänner. Samarbetet gör striderna mer kaotiska, roligare och betydligt mer underhållande. De lägre svårighetsgraderna blir däremot väldigt enkla i co-op. För den som spelar tillsammans rekommenderas minst den näst högsta svårighetsgraden för att få ett bättre motstånd och samtidigt förlänga spelupplevelsen. Den högsta svårighetsgraden lever däremot verkligen upp till sitt rykte och bjuder på en rejäl utmaning där varje misstag kan bli kostsamt. En annan detalj som skapade viss frustration var autosparningarna. Vid flera tillfällen sparades spelet precis innan en säker död. Ett av de mest minnesvärda ögonblicken inträffade när en fiende med energisvärd redan var mitt i sin attack när kontrollen återvände efter laddningsskärmen. Ett annat tillfälle placerade en plasmagranat från en Covenant-stridsvagn precis ovanför huvudet. Resultatet blev flera snabba dödsfall innan det ens gick att reagera. Lyckligtvis går det att börja styra figuren någon sekund innan bilden laddats in helt, vilket till slut gjorde det möjligt att ta sig ur situationerna.

Bild från de nya uppdragserien.

Nya kapitel på Halo-ringen

Den största nyheten är de tre helt nya uppdragen som utspelar sig före händelserna i originalkampanjen. De känns naturliga och passar väl in tillsammans med resten av spelet. Samtidigt hade det varit roligt att se utvecklarna ta ut svängarna lite mer. Mycket känns fortfarande som mer av samma upplägg, även om det avslutande uppdraget sticker ut genom att låta spelaren sätta sig bakom spakarna i en flygsektion som blir ett välkommet avbrott från det traditionella skjutandet.

Den totala speltiden landade på ungefär tretton timmar, vilket innebär omkring en timme per uppdrag. Tempot känns väl avvägt och kampanjen hinner aldrig bli utdragen. För den som vill spela om på högre svårighetsgrader eller tillsammans med vänner finns dessutom gott om anledning att återvända.

Halo: Campaign Evolved lyckas med det viktigaste – att återskapa känslan från ett av spelhistoriens mest älskade äventyr. Den uppdaterade grafiken, de nya uppdragen och den välbevarade spelkänslan gör att resan fortfarande är lätt att rekommendera. Samtidigt avslöjar den gamla grunden sig ibland genom enkel AI, märkliga områdesbegränsningar och frustrerande autosparningar. Trots dessa brister är det svårt att inte ha roligt. För återvändande Halo-fans väntar en nostalgisk resa, medan nya spelare får chansen att uppleva ett av genrens mest inflytelserika äventyr i en modernare tappning.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090