NITRO GEN OMEGA

NITRO GEN OMEGA målar upp ett färgstarkt och ganska lättsamt mecha-äventyr som visar sig ha ett större djup och mer originalitet än vad ytan visar. Lever det upp till ambitionerna? Och är du en del av den påtänkta målgruppen? Låt oss packa upp det tillsammans.

Tjena, vilken mecha-helg den här recensenten har haft! Jag har åter-tittat på Mobile Suit Gundam: Hathaway, en av de senaste filmerna i den ursprungliga tidslinjen av Gundam, inför releasen av uppföljaren i dagarna. Jag har pausat scener, studerat designen och analyserat storyn. Men jag har också grävt ner mig ännu djupare i mecha-rollspelet NITRO GEN OMEGA, det nya spelet från italienska utvecklaren DESTINYbit. Så det har varit gott om stora robotar på sistone.

Och det är en genre inom TV-spel, film och anime som jag gillar. Det var mitt nöje att se igenom de äldsta serierna i ovan nämnda Gundam-franchisen förra året och se lite var konceptet med tonåringar som slåss i stora robotar kom ifrån. NITRO GEN OMEGA är något av ett kärleksbrev till genren, till den graden att det marknadsförs som en “ett sandlådeäventyr om stål, eld, vänskap och shonen-anime”. För den oinsatte är shonen vad man i Japan benämner serier som är särskilt inriktade till tonårspojkar. Men NITRO GEN OMEGA är så skamlöst retro att det snarare känns mer lämpat för millenialer runt 35-45 som mig själv.

Storyn är rätt tunn. Det utspelas i en post-apokalyptisk värld där artificiell intelligens utvecklat eget medvetande och förklarat krig mot mänskligheten. Den sista överlevande generationen tar upp kampen mot maskinerna med hjälp av legosoldater som kallas “fools”. Dessa “dårar” reser genom ödelandskapet, tar småjobb för att bekämpa aggressiva robotar och bygger upp sin arsenal för att möta motståndet. Du spelar som ett sällskap av dessa antihjältar. I början av spelet får du tillgång till fyra slumpmässigt genererade karaktärer. Dessa fyra karaktärer behövs alla för att operera den enorma robotdräkten som de använder när de drar ut i strid mot fientliga maskiner i vildmarken. Varje robot behöver en förare, en skytt, en operatör och en ingenjör. Föraren ansvarar för att förflytta din robot mellan en av fyra positioner på spelplanen, och kan även göra en närstridsattack om fienden befinner sig på samma position som dig. Skytten är den som har tillgång till långdistansattacker som kanoner och missiler. Operatören sköter analyser av fiendeattacker och utsläpp av rökgranater, och ingenjören ser till att systemen inte överhettar och hjälper till med annat. Du får även tillgång till andra robotar längre fram i spelet, som Patriot som förlitar sig på kombinationsattacker.

Själva stridssystemet är unikt och taktiskt. Striderna består av rundor där du möter en eller flera fienderobotar samtidigt. Varje runda består av en tidslinje uppdelad i sex segment, och varje karaktär i din robot får agera en gång per runda. Du väljer i förväg ut i vilket segment på tidslinjen din karaktär gör sin handling på, och det rekommenderas starkt att du planerar din offensiv väl. Din operatör kan skanna fienden och se om den planerar att närma sig för en attack, och på så vis kan du välja att kontra med en närstridsattack eller lyfta armarna för en defensiv manöver i förväg. Du bör även ha koll på ammunitionsreserverna för din skytt, och ofta behöver du ladda om mellan rundorna innan du kan använda en vanlig långdistansattack en andra eller tredje gång i samma strid. Det är rätt klurigt! Som spelare behöver du vara på tårna för att försöka förutse vad fienden kommer göra i nästa drag. Jag tyckte det var ganska hjärndött och variationslöst under de första timmarna, men det introduceras nya element i stridssystemet ganska snabbt, och jag kom på mig själv med att ha ganska roligt.

Det är av yttersta vikt att titta noga i städernas affärer efter nya delar till din robot, då de påverkar allt från vilka attacker och rörelser du kan använda till mängden träffpoäng du har och mängden energi som förbrukas. Det är ganska mastigt, och spelet har inte riktigt alla de tutorials som ett komplext spel av den här kalibern ibland kräver. Spelet förklarar inte allt som jag hittills nämnt. Istället får jag förlita mig på erfarenhet och rutin från tidigare spel inom genren för att förstå hur allt funkar. Det behöver inte vara ett problem, men det är ett spel som kräver lite uppmärksamhet från dig som spelare. Jag är en sjukt lättdistraherad person – jag fick lägga mobilen i ett annat rum för att inte tappa fokuset för att doom-scrolla sociala medier medans jag fick grepp på spelets undersystem. Men NITRO GEN OMEGA bjuder åtminstone på en full tallrik med TV-spel, och det är till dess heder!

Trots allt detta är spelets presentation och grafik väldigt färgstark, charmig och livfull. Spelet är målat med en enkel cel-shading som ger spelet en tecknad stil som påminner – mycket riktigt – om japansk shonen–anime. Striderna skildras med sekvenser som visar varje besättningsmedlems handlingar i roboten, och striderna påminner absolut om många gamla mecha-serier från förr. Energinivån är hög i dessa scener, och det får varje strid att se ut som en interaktiv filmsekvens där varje slag, attack och explosion poppar på ett slående vis. Spelets alla sekvenser går i en låg bilduppdateringshastighet som påminner om Guilty Gear Strive, eller en Spider-Man-film från Spider-Verse-universumet. Utöver det får vi handmålade karaktärsporträtt när vi pratar med NPCs i städerna, och själva världskartan och stadsarkitekturen är stiliserad och enkelt ritad. Jag gillar starkt hur varierade spelets fienderobotar är. Vissa fiender ser ut som generiska, “söta” robotar i klara färger. Andra robotar ser ut som djur, och andra ser ut som lätt deformerade, kabelklädda varelser från serier som Neon Genesis Evangelion.

Spelets menyer är även de stiliserade, inte olikt hur det kan se ut i Persona-serien av spel. Det kan vara lite svårt att navigera de här menyerna ibland, och en del av texterna är skrivna i liten text. Det finns små symboler för varje del till din robot som inte tydligt förmedlar hur de påverkar dina statusparametrar. Allt sammantaget innebär det här att det finns en lite onödigt hög tröskel för nya spelare att ta sig över.

En mycket stor del av spelets flöde innefattar sociala länkar! Det känns som om majoriteten av moderna rollspel tacklar sociala interaktioner på ett eller annat sätt, och NITRO GEN OMEGA är inget undantag. Slutförandet av uppdrag ger dig ofta särskilda poäng för att göra diverse aktiviteter på skeppet din besättning åker runt på. Det kan innefatta att utföra styrketräning för att minska stressnivåer, spela TV-spel för att bli bättre på att styra din robot eller gruppaktiviteter med dina kamrater. Att göra grupp-yoga kan göra underverk för trötta leder och att bygga nära band! Detsamma gäller att spela dansspel med din kollega. Ett annat alternativ är att öka spänningen och starta en rivalitet med en runda shogi, det japanska brädspelet. Att stärka banden gör att relationerna mellan besättningsmedlemmarna ökar. Samtidigt kan en rivalitet mellan två karaktärer göra att de vill prestera bättre än varandra i en strid, och det kan faktiskt vara till nytta. De här två extremerna gör det nämligen möjligt att ge upp sin handling till en lagkamrat, så att en enskild karaktär kan göra två handlingar under en runda istället för en. Samtidigt kan rivaler “stjäla” handlingar från varandra.

Precis som i verkligheten så står dessa relationer aldrig statiska, och två karaktärer som räknas som bästa vänner kan snabbt få allt att fallera efter att en strid inte gått som planerat. Det gör faktiskt stor nytta under mer utmanande strider, att ha en vän till hands som kan möjliggöra mer offensiva eller defensiva taktiker. Jag tycker att DESTINYbit lyckats väldigt bra med den sociala aspekten av spelet. Det är vanligt att rollspel innefattar en spelgång där en maximalt utökad social länk stannar upp, och dina vänner förblir BFF:s (best friends forever för den oinsatte) för resten av spelet. Men här har DESTINYbit alltså gått en annan väg, där vänskapsrelationer på ett organiskt sätt måste underhållas och hållas levande. Guldstjärna!

I övrigt kan jag uppleva att uppdragsstrukturen är ganska träig. Huvuduppdrag och sidouppdrag handlar oftast om en enda sak – deras bedyrade stridssystem. Att slåss är det du gör 80% av tiden, och så fortgår det genom spelet. Du levererar paket, diskuterar uppbyggnad av racingbanor och beskådar explosioner. Men uppdragsstrukturen gör tyvärr ganska lite för att kompensera för en story där inga barn blir gjorda. Vårt party av hjältar (som verkar ha samma historiedialog oberoende av vilket utseende de har genererats med) diskuterar lite trött om moral och huruvida de ska ingripa för att rädda världen eller inte. Det pratas om att tjäna pengar. Och på den vägen är det, som Lasse Åberg skulle säga. Spelet börjar med ett kort (men välanimerat) intro, och sen är det rakt in i resan. Ingen förklaring var våra karaktärer kommer från. Bara rakt in i spelets första tutorial-strid. Spela inte NITRO GEN OMEGA för storyn.

Spelet har ett väldigt skojigt soundtrack, där det blandas vilt mellan avslappnad lo fi-musik och actionmusik som en uppenbar hyllning till tidigare omnämnd shonen-anime. Stridsmusiken är dynamisk, och ändras beroende på handlingar du gör och var någonstans i striden du befinner dig (Devil May Cry 5, någon? SSX 3?). Det är kul att lyssna på och själfyllt på ett sätt som passar. Det kan kännas lite splittrat, eftersom det hoppar mellan olika genrer, men jag gillar det. Det känns som om utvecklaren haft väldigt roligt när de utvecklade det här spelet, och det är uppenbart i alla aspekter.

Det finns även en karaktärsskapare, som du kan använda för att göra digitala versioner av din bättre hälft, tanten i kassan (gör inte det, var inte läskig) eller din avlägsne farbror. Jag gjorde mig själv och min fästmö och rekryterade sedan oss i en stad. Otroligt roligt. Karaktärsskaparen låter dig påverka allt från utseende till personlighet, och jag rekommenderar att göra dina egna karaktärer istället för att hoppas på att du får en bra uppsättning av slumpmässigt genererade karaktärer. Förresten – gör inte mitt misstag. Avskeda inte ditt manskap av misstag när du försöker klura ut hur man byter ut besättningsmedlemmars position. Du kommer få ett game over. Du kommer bli mycket ledsen om du inte sparat dina framsteg i förväg. Tro mig!

NITRO GEN OMEGA är ett spel med hjärtat på rätta stället. Det är uppenbart att det finns ett brinnande hjärta för stora robotar och de serier min generation växte upp med, och det gläder mig att se att det finns en hjärna för att komplettera paketet. Striderna är stiliga uppvisningar av strategiskt tänkande, och det finns tillräckligt med kött på det här benet för att tänka sig en fantastisk uppföljare där alla idéer fått mogna till en självklar enhet, och allting blir glasklart. För trots att spelet bitvis kan framstå både repetitivt och otydligt så finns det mycket att gilla med NITRO GEN OMEGA. Glöm bara inte att spara ofta! Och se på Mobile Suit Gundam! Tack för mig.