Zombie Army 4: Dead War

Med odöda självmordsbombare, ockulta nazistgeneraler och sågförsedda übersoldater så kan man lugnt säga att det nya Zombie Army spelet sparkar odöd fascistrumpa! Sedan att du också kan spränga dessa dumma levande döda med tre vänner gör det hela än mer indragande! Frågan är bara om det håller i längden?

Så där står du med tre skott kvar i din gamla bössa, och en stor hord av zombies framför dig. Med hjärtat i halsen så kniper du de sista skotten i tre fult grimaserande dumma nazister, och gör dig redo att springa för glatta livet. Men just då poppar det in två nya kamrater i din match, och vips har vinden vänt.

Ja, Zombie Army 4: Dead War må köra vidare med ett gammalt koncept – men tro tusan om det inte håller ändå. Med ett kampanjläge, där du slaktar zombies själv eller med vänner genom en tämligen oinspirerad story men samtidigt tillfredsställande eller rentav beroendeframkallande spelmekanik så går det inte att förneka spelets dragningskraft. Du låser upp ’perks’ som påverkar din karaktärs egenskaper, samt att du även kan uppgradera dina vapen, välja en av de fyra karaktärer som finns tillgängliga; ja, allt detta gör att spelet håller länge och väl.

Att ’matchmaking’ dessutom fungerar relativt smärtfritt, och att hjälpsamheten hos spelarna du träffar på där ute faktiskt funkar bra ökar glädjenivån än mer. Ja, nog kan man klaga på vissa aspekter av Zombie Army 4, men det går inte att förneka den makabra njutning man får när ’slow-motion’ skott påbörjas, och ses penetrera bröstkorgen på intet ont anande odöda – i en kaskad av blod, senor och ben.

Spelets styrning för för övrigt tankarna till Gears of War serien, där en tredjepersonsvy ger bra översikt, men samtidigt smidig och enkel kontroll över din karaktär. Jovisst är den inte helt perfekt, då skakiga över-axeln-springmoment kan bli lite kväljande, då kameran studsar lite hejvilt, men det funkar ändå på det stora hela förträffligt, och är bara ytterligare ett väloljat steg mot det totala zombieslafset!

Utöver det tama kampanjläget (sett till berättelsen då), så finns även ’Horde mode’ (på fyra sköna kartor) – där du med rätt sällskap kan få riktigt kul. Starta upp en bana som värd, och invänta nya medspelare, eller sök matcher rakt av. Allt känns rakt på sak och framförallt genomtänkt. Sen att spelet bjuder på härligt löjliga minibossar, samt skön vapenhantering, gör att detta spel utan problem kan njutas av i både långa som korta stunder.

Ser man till spelets yttre, så kanske det inte är det mest påfläskade som funnits, men det har stämning som ackompanjerar väl med spelets otroligt blodiga upplägg – från de långsamma inzoomningarna av monsterhuvuden som sprängs, till härligt slafsiga bokstavligen mosande av odöda kroppar – ja, spelets väldesignade och tajta kartor varvas med grafik som ärligt talat räcker gott och väl. Visst pressar det inte grafikkorten där ute till max, men å andra sidan så kommer de flesta kunna spela, vilket är kul i sig.

Ja, visst är det som så att vi sett detta förut, att konceptet gjorts och att skjuta-dumma-nazist spel har gjorts till leda – men detta spel är finslipat, vet vad det är och har glimten i ögat. Sen det faktum att det är riktigt stabilt, har inställningsmöjligheter för allt och lite till – gör att helheten i slutänden känns överväldigande positiv.

Men med det sagt – nu ska jag inte hålla kvar er längre. Nej, nu är det dags att smyga in på någon av spelets atmosfäriska banor och skjuta en nazistzombie i dess dumma, dumma, dumma öga! Tji fick han den filuren!