Xenoblade Chronicles: Definitive Edition

Ett av de mest revolutionerande JRPGna från förra generationen är nu tillbaka i Xenoblade Chronicles: Definitive Edition. Frågan är om detta Wii-spel är lika relevant idag som det var när det släpptes och om det är värdigt att kallas för den definitiva utgåvan?

Xenoblade Chronicles släpptes först till Wii i Japan år 2010 och i Europa året efter. Det utspelar sig på två jättar, Bionis och Mechonis. Efter ett långt krig mellan jättarna har de frusits i tid och livsformer har utvecklats på dem. På Bionis har biologiskt liv utvecklats medan det på Mechonis har utvecklats mekaniskt liv i form av blodtörstiga robotar som kallas för Mechon. Du spelar som Shulk, en tonårig pojke som bor i staden Colony 9 på Bionis. En dag blir din hemstad attackerad av Mechon och du tvingas att lära dig att behärska det mytomspunna svärdet som kallas för the monado. Med svärdet vid din sida får du förmågan att se in i framtiden och rädda världen från förödelse. Tillsammans med din vän Reyn ger du dig ut på ett oförglömligt äventyr för att hämnas på Mechons som tagit livet av din vän, Fiora. Spelets berättelse har många oförutsägbara tvister och vi får vara med om ett välskrivet manus med bra röstskådespeleri, både på engelska och på japanska, som du i Definitive Edition har friheten att välja mellan.

En annan frihet du har i den nya utgåvan är att du kan välja om du vill ha det originella soundtracket eller det remastrade soundtracket som kommer med Switch-versionen. Du kan till och med välja vilka kompositioner du vill ha i bakgrunden och vilka du vill ha i strid. På så sätt ger Xenoblade Chronicles: Definitive Edition stor valfrihet i hur du vill att det ska låta. 

Spelets största ansiktslyft (bokstavligt) är karaktärsmodellerna. I Wii- och 3DS-versionerna av spelet var modellerna suddiga och hade därför svårt att uttrycka de känslor de ville förmedla i olika scener. I Definitive Edition är karaktärsmodellerna gjorda från scratch med en mer anime-inspirerad stil som går att jämföra med den från uppföljaren Xenoblade Chronicles 2. På så sätt blir karaktärerna bättre på att uttrycka känslor och det ger mer kraft åt spelets starkaste scener. För vissa kan en mer anime-inspirerande stil vara en turn-off, men i min mening är det bara till dess fördel.

Upplösningen här känns inte helt optimal..

Förutom karaktärsmodellerna har även områdena uppdaterats visuellt med skarpare och mer detaljrika strukturer. Något som dock kunde hanterats bättre när det kommer till denna aspekt är dock upplösningen i vissa områden. På vissa ställen är upplösningen så låg att det känns som jag kör ett spel från två generationer tillbaka. Särskilt märkbart är detta problem i handhållet läge där upplösningen kan vara så låg som 378p vilket är en lägre upplösning än vad spelet hade på Wii. Som tur är går spelet sällan ner till en så pass låg upplösning, men att det överhuvudtaget gör det stör spelupplevelsen.
Något som i min mening gör Switch-versionen värdig titeln Definitive Editon är alla quality of life-förändringar som utgåvan innehåller. Den största av dessa är det uppdaterade quest-tracking systemet som vägleder dig dit du ska för att klara av spelets ofantliga mängd side-quests. I originalversionen kunde det ta timmar att hitta, eftersom spelet bara gav vaga hintar om var du skulle. Något som i Switch-versionen nu bara tar några minuter. En av de största side-questen i spelet, rekonstruktionen av Colony 6, har också gjorts lättare genom att du numera kan se vad som krävs för att uppnå varje delmål i huvudmenyn, vilket du behövde vara på en specifik plats för att se i originalutgåvan. Dock kan du inte spåra de föremål du behöver till detta som i alla andra side-quests, vilket betyder att du fortfarande måste grinda en del för att fullborda rekonstruktionen. 

Nytt till Definitive Edition är det nya extra läget Time Attack-mode. Genom att gå in i portaler som är utspridda lite varstans i världen kan du ta dig an olika utmaningar och beroende på hur bra du gör kan du få olika belöningar, oftast kosmetiska föremål och Noponstones, som du bland annat  kan byta mot sällsynta föremål, till exempel vissa av de som krävs för den tidigare nämnda rekonstruktionen av Colony 6. 

Ytterligare en quality of life-uppgradering är att du nu kan se vilka av dina attacker som är mest effektiva vid varje given situation. I Xenoblade Chronicles tar du dig an dina strider i realtid. När du går in i strid attackerar dina karaktärer automatiskt och det är upp till dig att använda olika specialattacker eller arts för att göra rejäl skada mot dina fiender. Vissa arts kräver att du står i vissa positioner, till exempel bakom fienden för att den fulla effekten. I originalutgåvan kunde det vara svårt att bedöma vad som var vilken sida på dina fiender. Definitive Edition åtgärdar detta problem genom att sätta utropstecken på dina arts när du är i lämplig position. Något som dock inte anpassats helt optimalt i den här versionen av spelet är styrschemat i min mening. För att använda dina arts krävs det att du skrollar med D-paden, vilket blir problematiskt när du måste röra dig med styrspaken, som sitter rakt över den, samtidigt. Som tur är har Switchen numera en funktion där du kan specialanpassa kontrollerna till specifika spel,´vilket underlättar det hela en del.

I Xenoblade Chronicles: Definitive Edition har det tillkommit två nya svårighetsgrader som inte fanns i originalutgåvan, Casual mode och Expert mode. Casual mode är för dig som tycker standardsvårighetsgraden är för svår eller för dig som inte tycker om spelmekaniken, men ändå vill uppleva berättelsen. Expert mode å andra sidan är inte ett läge som gör spelet svårare per automatik utan det är ett läge där du själv kan anpassa svårighetsgraden. Unikt för detta läge är att du kan sänka din level för att få en större utmaning. Båda lägena går att slå på och av när du vill. Om du har problem med en bossfight och vill göra spelet lättare bara för just den striden så är det fritt fram att göra det.

Slutligen har vi kommit till den del jag såg mest fram emot med Definitive Edition, nämligen epilogkapitlet Future Connected, som utspelar sig ett år efter huvudspelet. Fokuset här ligger inte på Shulk, utan på en av sidokaraktärerna, Melia Antiqua. Shulk och Melia åker till det outforskade området, Bionis´ Shoulder i jakt på den försvunna staden Alcamoth, som har blivit invarderad av en mystisk varelse – The Fog King. Shulk och Melia har två nya sidekicks, Kino och Nene. Två små gulliga nopons, som kan bli irriterande att lyssna på i längden.

Shulk och Melia möter de färgglada Kino och Nene

I grund och botten är stridsystemet i Future Connected och grundspelet detsamma. Det som skiljer dem åt är att  Future Connected ersätter chain attacks från grundspelet med union strikes. Runt om på Bionis´ Shoulder kan du hitta så kallade Ponspectors, små noponkrigare som följer med dig och hjälper till i strid genom att hela ditt lag och buffa attacker. När du samlat på dig tillräckligt många, genom att göra deras side-quest, kan du göra dessa union strikes. En union strike kan du enbart göra med full partymätare, precis som chain attacks, och det finns tre stycken att välja bland. Blå union strike helar ditt lag, röd union strike gör massiv skada och gul union strike ger din fiende statuseffekten daze. Om du är tillräckligt bra på de quick-time events som poppar upp under en union strike kan du få chansen att göra flera unions strikes efter varandra. Allt som allt tyckte jag att Ponspectors gjorde Future Connected lite väl lätt, särskilt när om du som jag väljer att göra allt epilogen har att erbjuda. 

Ytterligare ett tillägg i Future Connected är så kallade Quiet Moments som ersätter grundspelets Heart to hearts. Det är valfria scener som bygger relationen mellan dina karaktärer. Till skillnad från Heart to hearts är Quiet Moments helt röstskådespelade, vilket gör mig mer sugen på att se alla än om de bara består av text såsom Heart to hearts gör i grundspelet.

När det kommer till storyn i epilogen är jag milt besviken. Det känns som att det ställs mer frågor än vad det ges svar, särskilt gällande slutet. Dock tycker jag att manuset här är överlag välskrivet med många intriger, även om det inte riktigt lever upp till originalets standard.

Sammanfattningsvis är Xenoblade Chronicles: Definitive Edition i min mening den bästa utgåvan av denna tidlösa klassiker. Små quality of life-förbättringar, bättre grafik och ett nyarrangerat soundtrack gör den här versionen till en marginellt mer njutbar upplevelse än originalet till Wii. Det är inte perfekt. Problemen handlar om upplösningen i vissa områden och en epilog som inte riktigt lever upp till standarden som satts i grundspelet. Därav ingen “toppklass”.