Hem RecensionerSpelrecensioner Wunderling

Wunderling

av Martin Johansson

Ondskans hantlangare har fått ta emot mycket skit genom alla år av TV-spel. Rörmokare har hoppat på dem, greker har slaktat deras folkslag till utrotning och nu kommer det en morotsman som tror att han är något! Nej nu får det räcka! Det är dags för hantlangarna att slå tillbaka!


Spelet börjar med att jag får kontrollera storyns egentliga hjälte, Carrot Man, genom en bana där man i slutet får tag i en magisk stav som kan öppna portaler. Efter det kommer en cutscene där han skapar en portal, hoppar igenom den och landar på spelets protagonist. Det ska vara en liten gul frukt eller grönsak, men det ser ut som en gul Goomba med ett löv på huvudet. Denne dör och Carrot Man springer för att rädda Prinsessan. En stund senare kommer häxan Kohlrabi förbi med kossan Dash och de har en livesändning där de återupplivar den fallne grönsaken så att denne kan ta upp jakten på Carrot Man. Men det finns ett problem, vår lilla grönsak kan bara springa fram och tillbaka, inget annat. Jag kommer inte ens åt portalen till nästa nivå. Dock fixar häxan detta snabbt och ger oss kraften att hoppa! Nu kan vi börja spela på riktigt!

Kontrollerna är väldigt enkla till en början, jag behöver bara hoppa vid rätt tillfälle. Grönsaken går fram självmant, och om den krockar mot en vägg så vänder den och går åt andra hållet. Det låter kanske inte så spännande, men det finns en hel del pussel och faror längsmed banorna för att jag ska känna att jag vill fortsätta spela, för att i nästa nivå bara stänga ner hela spelet. Det är mest för att jag inte har tålamod att lära mig hur jag klarar mig igenom vissa banor jag anser vara omöjliga, men om jag ser en väg, så kan du ge dig sjutton på att jag ska klara av den.

På varje bana så behöver man samla in blommor, och det finns två anledningar till det. Dels så säger kossan att det kommer hända något bra om man gör det, och dessutom så dör man inte. Mörk magi varar tydligen en kort tid hos återupplivade grönsaker, så jag behöver hela tiden samla på mig blommor så jag överlever. Men utöver den lilla faktorn så är det här ett väldigt lugnt spel att spela. Jag kan enkelt testa olika saker och planera hur jag ska komma vidare i nivån, och om jag misslyckas eller vill försöka igen så är det fritt fram. Alla nivåer når man enkelt genom menyer, och man behöver inte spela igenom alla för att komma vidare i storyn, utan det räcker med ett visst antal för att låsa upp nästa värld. Detta är något jag blev väldigt glad över när jag upptäckte det, för det betydde att jag inte behövde bli gråhårig när jag spelar vissa nivåer. Det händer dessutom något intressant i slutet av varje värld, min grönsak förvandlas återigen av häxan och jag blir en boss som står i vägen för Carrot Man! Det är skönt att kunna slå tillbaka, men glädjen är kortvarig och jag förvandlas strax tillbaka till min vanliga form.

Varje nivå har hemligheter man kan leta reda på. Det kan vara portaler som leder till bonusbanor eller kistor som innehåller kläder och grejer för att klä upp grönsaken man spelar som. Men de är inte enkla att komma åt. Det krävs extra planering för att både hitta dem och se till så man överlever även när man har nått dem. För om man inte lämnar kvar några blommor men har hämtat kistan, är chansen att man klarar nivån mycket liten. Personligen så är jag urkass på att plocka de här kistorna, dels för att de är väldigt väl gömda, och dels för att jag inte tycker det är värt besväret. Visst, det är lite kul att kunna klä ut min grönsak, men det är inte riktigt värt det om jag ska bli mer och mer irriterad på spelet under tiden.

Storyn är inte så komplicerad, men rätt kul. Carrot Man har gett sig ut för att rädda prinsessan Pea. Inte Peach, utan Pea. Ni kan nog här börja gissa vilken nivå humorn ligger på, men sitter ofta och småskrattar för mig själv när jag läser dialogerna. Det är inte alltid uppenbara skämt, men de är roliga och driver en hel del med hela det här upplägget att en prinsessa återigen är kidnappad och en hjälte ska rädda henne. Jag upptäckte av en slump efter några timmars spelande att storyn är skriven av Alex Faciane, en kille jag har sett i videos hos både The Completionist och Jesse Cox. Det kanske inte säger dig så mycket, men det var en kul grej jag lärde mig.

Grafiken är charmig och det märks vart inspirationen är hämtad ifrån. Varje värld är olik den förra och det är kul att se vad nästa nivå har att erbjuda. Allt är tydligt, och spelet ser riktigt charmigt ut. Men trots detta så känner jag inte direkt något för grafiken. Den känns inte särskilt minnesvärd tyvärr.

Jag gillar musiken som spelas under tiden jag spelar. Den är rätt munter och återspeglar spelet bra. Ljudeffekterna är tydliga när det händer olika saker, så jag vet om jag behöver vara på vakt för något eller om det bara är att fortsätta spela. Men tyvärr känns inte det här heller särskilt minnesvärt.

Det här är ett riktigt kul spel, den vänder lite på det typiska plattformandet och lägger in nya mekaniker som gör att jag behöver tänka på ett nytt sätt. Jag låser dessutom upp nya förmågor under tiden jag spelar så spelet känns aldrig enformigt. Det kan vara löjligt frustrerande, men det är mer för att jag har dåligt tålamod för komplicerade pusselspel, inte för att spelet är dåligt. Dessutom är det en billig prislapp för en hel del spelglädje, och om man har en liten stund över kan man enkelt starta upp en nivå för att försöka hitta allt. Så om ni ursäktar mig, ska jag ge mig på jakt efter kistor.


Specifikation

Denna recension baseras på PC-versionen.
Spelet finns även till Nintendo Switch.

Wunderling. Lägsta pris 14,99€ enligt Steam 2020-03-17.

Recensionsex tillhandahållet av Retroid Interactive.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar