Werewolf: The Apocalypse – Earthblood

Vad får mig att gå bärsärkagång och yla mot månen? Är det huvudpersonen Cahals ödesmättade blick, varulvsilska och emo-sätt som får mig att göra detta? Dessvärre är svaret (försöker vara diplomatisk) att Werewolf: The Apocalypse – Earthblood är lika ambitiöst som dess namn är kort… Det vill säga inte alls!

I denna hybrid mellan actionrökare och smygarspel i tredjeperson spelar du som Cahal, en rättskaffens man tillika varulv. Som den ekorättskämpe han är vill han inte bara ta ner det onda företagsimperiumet Pentax, han vill även få ut sin blodsdränkta hämnd för vad som hände honom fem år innan vi får ta över hans äventyr på riktigt. Visst låter det härligt okonventionellt va! Mustigare berättelse får man leta efter… dessvärre är den lika trovärdig som min grannes tupé. Få spel har en så torftig och ointressant berättelse som detta; med lika delar utbajsad dialog, docklika ansiktsanimationer (de få som kan ses) och försök att få dig att känna något, faller lika pladask som en skadeskjuten gås. Berättelsen är nämligen enligt formulär 1A, sett till sin hämndhistoria, medan de samtidigt försöker få in ekologiskt tänkande. Inte för att jag har något emot det senare (om det görs bra) men här blir dialoger krystade, karaktärsval märkliga och från och till oerhört flamsig. Särskilt när varulvarnas övernaturliga sida, som är fyllda till kanten med ilska, paras med multinationella företags vara eller icke vara. Jösses… ja är ni ute efter en engagerande berättelse, då bör ni titta efter andra spel.

Sur berättelse, men kul att spela?

För att vända på det upp och nervända leendet kan spelet åtminstone bjuda på lite skön varulvsaction, förutom när man inser att varje bana är den andra lik, och att spelets AI är så korkad att du som bestialisk varulv kan slakta ett tjugotal vakter på det mest blodiga sätt, för att sedan gå igenom en dörr till rummet intill, och utan problem bara smyga förbi de intet ont anande vakter som står där med tomma döda blickar. Just varulvstransformationen som Cahal gör (han är ändå en ’shapeshifter’) är kul de första gångerna, men när varje nivå mer eller mindre klaras av som lättast genom att bokstavligen tugga sceneriet försvinner hela tanken med smygmomenten. Ibland tvingas de på en, men överlag kan du bara bli varulv och bita dig framåt. I rättvisans namn bör jag dock säga att själva transformationerna som sker är häftiga. Cahal kan gå in i situationer på tre sätt: som människa och huka sig framåt, förvandlas till varulv eller smyga och ta sig igenom vissa specifika passager som varg. Den här dynamiken kunde ha gjorts bättre förvisso, men jag ska inte sticka under stol med att det då och då glimmar till och gör spelet mer fröjdfullt att spela. Motståndet ökar relativt bra, med fiender försedda med silverammunition – även om det snabbt märks att fiendekaraktärer återanvänds mycket, ibland glimtar det till när mech-försedda herrar dyker upp. Dessvärre för spelet, kommer dess dumma AI och påminner dig om dess svagheter och ännu mer när repetitionen av vad du gör får dig att gäspa i takt med antalet avbitna lemmar. Spelet vill gärna vara mer än vad det är, men smygmomenten är tafatta, actionmomenten långtråkiga i långa loppet och Cahals nuna irriterande i sin dumhet.

Slafsfest kan vara underhållande ett tag faktiskt!

Grafik, musik, styrning och självmordsförsök…

Initialt fann jag spelets miljöer alldeles dugliga, men ju längre jag spelade desto mer föll även dessa likt en påklistrad scenografi. Texturer som inte läses in, är lågupplösta eller karaktärer som har lika mycket inlevelse som en död abborre gör det inte till den visuella fest jag först trodde det skulle vara. Det är ändå ett spel som släpps på den nya generationen av konsoler för bövelen, men samtidigt upplevs motorn som något släppt på tidig Xbox 360?! Mellan uppdragen kan du utforska en hubvärld (tänk ett skogsområde precis intill det stora elaka företaget) och lära känna karaktärer och Cahals relation till dessa och världen han lever i. Varulvsmyten och var den kommer ifrån ges det information om, allt medan animationer spelas upp framför dina ögon, på ett sätt så torrt att jag ibland finner mig själv hellre tittandes in i den spindelförsedda hörn av lägenheten, dit knappt en svag fis kan nå. Det visuella som initialt kändes lovande föll snabbt i dålig dager, och jag kom på mig själv att åtminstone nynna på den allt för generella men ändå välgjorda musiken i spelet.

Som det tredjepersonspel detta är, styrs det för övrigt som bäst med en handkontroll. På det stora hela fungerar den alldeles okej, men när du går in i strider, är spelets ’lock on’-funktion högst sporadisk och kameran från och till lika bångstyrig som en tio månaders apunge. Visst går det överlag bra, men gud vad ”middle-of-the-road” det ska vara. Synd bara att man tvingas se sin karaktär försöka föra en dialog i spelets clownaktigt stela ’cutscenes’, där stela fiender pratar fiendelika saker på ett fiendelikt sätt… jösses låt mig vika hädan så jag slipper dessa. Snälla!

Skuttande varg skuttar extra skuttigt….

Them textures!

En konkret och mer rättvis avslutande bedömning…

Finns det något i Werewolf: The Apocalypse – Earthblood som kan tilltala någon där ute? Ja, faktiskt. Det har ett färdighetssystem som låter dig förse den gode Cahal med olika förmågor som faktiskt lättar upp spelandet. Dess actionmoment kan vara underhållande till och från, och oavsett vad de gör med berättelsen, går det inte blunda för det faktum att du faktiskt får vara en tuffing till varulv. Hade det bara ramats in i en kontext där du inte får dåndimpen av dess avsaknad av fokus och ambition – kunde detta säkerligen blivit något att räkna med. Men ack nej, det finns alldeles för många spel där ute som bara vågar göra mer, bättre och mer varierat… vilket gör det svårt att rekommendera detta för någon. Möjligen för de extrema varulvsfantasterna där ute, som verkligen ryter mot månen om att få något varulvsspel att sätta tänderna i.