Hem RecensionerSpelrecensioner Transformers: Battlegrounds

Transformers: Battlegrounds

av Niclas Emanuelsson

Transformers vet vi alla vad de är: antropomorfiska robotar som transformeras till olika fordon. Autobots är goda och slåss mot de ondskefulla robotarna Decepticon. Så enkelt är det. Bara för att ett koncept må vara enkelt, gör det inte per automatik spelet dåligt… eller?


Det är lika bra att riva av spelets handling: Autobots, de goda robotarna, försvarar sig och mänskligheten mot Decepticon, de onda robotarna som vill ta över världen/universum/allt. Därför slåss de och det ifrågasätts aldrig. Helt okej men ointressant. Allt behöver inte vara Jin Sakai’s komplexa introspektiv i Ghost of Tsushima heller; ibland släpper man sitt krav på sofistikation. Sett ur det perspektivet fungerar handlingen alldeles utmärkt för ändamålet. Kampanjen består av olika uppdrag indelat i fyra akter, med en sammanlagd speltid på under fem timmar.

Mekaniskt fungerar det på ett XCOM-liknande manér: taktiskt, turordningsbaserat strategispel. För att flytta sina transformerade fordon finns ett rutnät av möjligheter. Ju längre man flyttar sig inom rutnätet, desto mer action points kostar det. Varje runda har man tre action points, handlingspoäng, per karaktär. Utöver att flytta på sig kan man attackera en gång per runda och karaktär. Varje karaktär har en simpel attack som kostar en poäng och en speciell attack som kostar från en till tre poäng, beroende på hur stark man vill att attacken ska vara. Vissa attacker blir inte starkare med mer poäng använda, utan adderar en defekt på motståndaren eller attackerar större antal fiender. Vissa attacker har en ”knuff”-förmåga. Man kan kasta in fiender i objekt, eller vice versa, för att åstadkomma extra skada. Det gäller därför att hålla koll på omgivningen för potentiell extra skada och planera sin rutt därefter. För varje använd poäng fylls din ”Energon”-mätare. När den är halvfull kan man använda en ultimatattack. Om man väntar tills den är helt full blir attacken starkare. Kontrollerna är enkla att ta till sig då de känns logiskt utformade och innehåller inga konstigheter. För mig som är ny för genren var detta en oväntat bra introduktion. Jag recenserade Immortal Realms: Vampire Wars men där var tröskeln för hög och jag greppade aldrig konceptet; det var för mycket information att ta in för någon som är ny för genren.

När man klarar av uppdrag låser man upp nya attacker. Attackerna kan vara bundna till karaktärer eller till klasser. De tre klasser som finns är scout, support och brawler. Scout är ganska bra på allt; ganska hög mobilitet, skada och liv. Support har hög mobilitet, förmågan att hela andra, men har mindre liv och gör inte jättemycket skada. Brawler har låg mobilitet, väldigt hög attackstyrka och liv. Tyvärr kan man inte välja vilka karaktärer att spela som, de är förutbestämda av handlingen. Lyckligtvis är de förutbestämda karaktärerna genomtänkta och spelet känns balanserat genom hela resan.

Estetiken är en av spelets svagaste sidor. Det är färgglatt och härligt, men grafiken är inte något märkvärdigt alls; den får spelet att se ut som papper – på ett dåligt sätt. Varje akt har ett visuellt tema – stad, öken, skog och rymdstation. Jag skulle säga att det egentligen finns fyra nivåer i spelet och inte akter. Alla olika nivåer i respektive akt ser identiska ut med de andra. Inte nog med det, de ser också väldigt usla ut, oinspirerade, vilket påminner mig om ljudbilden. Spelets titelmeny har en snäll distad elgitarr med trummor och låter ledsamt mesigt. Detsamma gäller för musiken i spelet. Ljudeffekterna är lika mesiga de; generiska ljud som låter utdaterade. Ett estetiskt misslyckande. Misslyckandet slutar inte här…

Som jag nämnde rör man sig i ett rutnät. Enkelt förklarat flyttar man kameran och trycker på konfirmationsknappen när man valt rutan man vill gå till. När man släpper kontrollen över kameran söker den sig automatiskt till närmsta ruta och centreras. Det låter bra och hjälpsamt, vilket det i viss mån är, men främst är det störande. När kameran centreras nästintill teleporteras den till rutan och hela skärmen rycker till. Då hela spelet är uppbyggt kring att flytta på just kameran, blir detta outhärdligt. När det är dags för fienden att attackera kan man snabba på processen genom att hålla in en knapp. Smidigt och bra, för vem skulle vilja titta på det i realtid? Oturligt nog störtdyker frame raten när man gör det och bilden blir väldigt ryckig. Jag kunde aldrig spela längre än en halvtimme åt gången utan att bli tvungen att ta en paus för att inte utsätta mig för en onödig migränattack.

Bäst Först skjuter elak robot

Katastrof…

…men hela spelet är inte rakt igenom en katastrof, det finns substans här. Gameplay är ganska underhållande, spelet är lättillgängligt och de förutbestämda karaktärerna är balanserade spelet genom – ingen attack är för kraftig, varken för eller mot dig. Dessvärre är det estetiska ett sammelsurium av pappersliknande grafik och generisk ljudbild. På grund av det och priset kan jag i nuläget inte rekommendera spelet. Om man är nyfiken på genren, och inte har lätt till huvudvärk av visuell ryckighet, skulle jag kunna rekommendera spelet – när det är på rea.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
Spelet finns även till Xbox One,  Nintendo Switch och PC.

Transformers: Battlegrounds. Lägsta pris 348 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-11-16.

Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar