The Walking Dead: Final Season

Clementine och AJ:s sista resa är precis avslutad. Med en bitterljuv känsla i kroppen lägger jag ner handkontrollen. Det finns mycket att säga om dessa karaktärer och de val jag gjort – som till synes format vad som är min resa. Men allt i sin tid, precis som spelet… Detta är The Walking Dead: Final Season!

För att ta sig an denna sista och avslutande säsong så förutsätter jag att ni har spelat de föregående spelen – där Clementine gått från att vara ett ensamt barn i en trädkoja, till en kringströvande nomad, ansvarig för ett ännu mindre barn. Clementines resa är den av en överlevare i en tid av oro och ond bråd död. Valen du gör spelar roll, sett till den berättelse som breder ut sig framför dig, så även i denna svansång till säsong.

För att förtydliga så är denna recension utifrån hela säsongen, och med det sagt så kan jag säga att tempot från och till gick ner sig påtagligt mycket – särskilt i kombination med de sävliga kontrollerna och de spelmoment som ibland känns påklistrade. Men trots detta, så är det egentligen i episod tre som man förstår varför tempot och karaktärsutvecklingen varit så viktig.

Du ges tid med Clementine och den lillgamle AJ, på ett sätt som oundvikligen kommer under skinnet på dig – och bjuder på både välbekanta cameos och vändande av förväntningar på ett sätt som verkligen gör att spelets sista skälvande minuter ger dig en aha-upplevelse. Visst finns det en del förutsägbara saker rent storymässigt även här, men bra skrivna dialoger och ett väldigt bra jobb, särskilt från Melissa Hutchison som spelar Clementine. Jag sögs verkligen in av hennes värme som Clementine, och tillsammans med den episka resa som karaktären genomgått, allt från Lees upptäckande av henne till den moder- och ledarfigur som hon nu är, så är det svårt att värja sig för spelet.

Denna gång så är det värt att nämna att Skybound som tagit sig an materialet, och sett till att det avslutats, har gjort det på ett bra sätt. Grafiskt sett så är det många gånger riktigt vackert, med mer detaljerade karaktärer och framför allt landskap – även om animationer fortfarande är spelets största svaghet. De känns nämligen både sparsmakade och stela…men som sagt; trots dessa så är det en atmosfärisk värld som vävs framför våra ögon.

Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga – berättelsen och karaktärsresan är det stora, spelets mer ”speliga” moment känns väl egentligen mer som utfyllnad eller som ett sätt att skjuta in en möjlighet att hitta samlarobjekt. Men trots detta så går det inte att komma undan det faktum att jag själv fann mig rörd, i slutet av säsongen och att säsongen i sin helhet är värd att plocka upp.