Det här är ett spel som jag såg lite snabbt under en av Nintendos Indie showcases för inte allt för länge sedan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om det eller vad det egentligen gick ut på. Det var saker jag inte hade fått svar på när jag skulle sätta mig och recensionsspela det heller, men nu kör vi!
Redan från start sugs jag in i den mysiga stämningen spelet har. Grafiken påminner mig mycket om Mumintrollen från min barndom vilket ger mig en mindre nostalgitripp. Dock varar den inte någon längre stund utan snart känner jag mig bara frustrerad. Nu springer jag dock händelserna i förväg, först ska jag berätta lite snabbt om premissen i The Longing. En form av gudomlig varelse använder sina sista krafter för att skapa en skugga av sig själv, denne blir vår protagonist. Skuggan får order om att väcka guden om 400 dagar och för att fördriva tiden får hen röra sig vart som helst bland grottorna men får inte gå upp till världen ovanför grottorna. Guden somnar och det är här tristessen börjar.
Det finns inte särskilt mycket att göra i sin boning till en början. Man kan rita lite, läsa en bok eller bara stirra ut i tomrummet. Det var ungefär lika kul som att se färg torka och jag började istället ge mig ut bland grottorna för att se om det fanns något annat jag kunde roa mig med. Satan vad långsamt det är att röra sig i det här spelet. Jag skojar inte. Det kan ta 30 till 60 sekunder att bara ta sig igenom ett enda rum! Rummen är inte särslilt massiva heller, men det tar tid att röra sig genom dem. Vissa run är mindre och går givetvis snabbare, men kom igen. Egentligen tar allt i spelet tid, eftersom man ska försöka fördriva 400 dagar. Nämnde jag att spelets klocka går i realtid? En sekund i vår värld är en sekund i spelets värld, vilket då innebär att 400 speldagar är 400 riktiga dagar. “Kuuuuul…” är en tanke som ofta har infunnit sig under tiden jag har spelat. Det är dock inte riktigt så pass hemskt som jag först trodde.
Under tiden man letar runt i grottorna kan man hitta olika saker som mer papper att rita på, delar till ett musikinstrument, nya böcker samt massvis med kol för att starta en eld. Alla dessa grejer är viktiga för att göra skuggans boning trevlig, och ju hemtrevligare man får det, desto snabbare går tiden när man är där. I skrivande stund har jag som bäst lyckats få det att gå sju sekunder i spelet för var sekund i min värld. Det hade kunnat vara betydligt bättre om jag inte hade varit så förbannat girig och förstört min hacka i jakten på guld. Vem visste att magiskt pansarglas kan få en hacka att smulas sönder och samman? Jag har nu varit på jakt efter en ny hacka men det har inte gått särskilt bra, jag är faktiskt osäker på om det ens finns en till. Det är definitivt en intressant spelmekanik som jag inte trodde att jag skulle gilla så pass mycket som jag faktiskt gör. Visst, spelet är oerhört långsamt många gånger, men att jag ändå kan få tiden att gå snabbare genom att utforska spelets värld är ändå belönande.
Spelets kontroller är enkla. Jag kan använda den vänstra styrspaken för att gå samt trycka på olika knappar för att interagera med objekt samt textrutor. Styrningen går bra för det mesta, men det är som sagt långsamt. Jag stör mig också lite på att jag behöver rikta styrspaken mer upp, ner ellet helt åt sidan när jag kommer till vägskäl. Om jag inte pekar rätt med spaken tar skuggan nämligen en annan väg än vad jag kanske ville. Den kanske går uppåt istället för nedåt bara för att spaken var riktad helt åt sidan. Det är irriterande men efter ett tag vänjer man sig. Vad jag däremot uppskattar med spelets kontroller är möjligheterna att spara platser man har besökt för att enkelt kunna komma tillbaka dit om man vill. På vissa platser kan man nämligen inte ta sig vidare förrän en viss tid har passerat. Det kan vara några minuter, timmar eller veckor man kan behöva vänta, men till slut kan man komma lite längre i spelet. Det finns dock ingen fast travel i spelet, utan om man väljer en plats man har sparat och vill att skuggan går tillbaka dit kommer skuggan sakta men säkert ta den snabbaste rutten dit. Man kan även skicka ut skuggan på en egen promenad och bara se vart hen hamnar. Det kan vara en bekant plats eller en helt ny plats men oftast är det den förstnämnda.
Grafiken är definitivt ett av spelets starkaste sidor. Det påminner mig som sagt om Mumintrollen men är ändå något mer. Grottorna är tomma på liv och det syns med all mossa, spindelväv och annat som finns lite här och var. Samtidigt som vissa platser känns varma och välkomnande känns andra kalla, ensliga och mörka. Jag gillar verkligen hur de använder färger för att förstärka känslan i de olika rummen.
Även ljuddesignen hjälper till med att få grottorna att kännas varma och livfulla eller kalla och livlösa. I vissa rum spelas det musik rätt högt, men i de allra flesta är det knäpptyst och det enda jag hör är skuggans fotsteg eller vatten som droppar. Tillsammans ger de ett bra intryck av ensamhet, och det stämmer bra. Det finns inga fiender i spelet och den enda vännen skuggan lyckas hitta är en liten, liten spindel som spinner sitt nät.
Jag ska vara ärlig, hade det inte varit för att jag skulle recensera det här spelet hade jag aldrig slängt ett öga på det. Även om Mumingrafiken är kul hade det inte varit tillräckligt för att jag skulle ha plockat upp det. Efter att ha spelat det nu i några dagar, och misslyckats med att få tiden att gå så pass mycket som den bör ha gjort, kan jag säga att det är ett intressant spel. Dock är det så oerhört långsamt och vagt med vad man ska göra att jag tror många skulle tröttna på det redan under den första timmen. Jag tror att när (eller om) man kommer över hur långsamt spelet är och istället utforskar grottorna, kan man ha många timmars nöje.
Denna recension baseras på Nintendo Switch-versionen.
Spelet finns även till PC, Mac samt Linux.
The Longing. Lägsta pris €11,49 enligt Steam.com 2021-04-24.
Recensionsex tillhandahållet av Application Systems Heidelberg.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.