The King of Fighters XV

Som barn spelade jag Tekken 3 och Def Jam: Fight for NY oändligt mycket. Jag känner mig därför inte särskilt främmande för att slåss med nävarna i tv-spel. Jag känner mig bekväm i min förmåga. Jag känner mig livrädd. Det första jag gör är att försiktigt tassa mig fram mot tutorial…

Att blanda anime och fighting är inget nytt, tvärtom. Efter en atombomb detoneras finns bara kackerlackor och nyss nämnda kombination kvar. Titeln på spelet the King of Fighters XV (15) är även den en slags ledtråd till att konceptet kan ha gjorts förr. Vad kan man förvänta sig av ett fightingspel i animestil? Soundtrack bestående av instrumentell rock/metal? Krav på att vara frame perfect för att utföra kombos? Översexualiserade karaktärer (se: kvinnliga sådana)? I bästa fall är ett spel så mycket mer än sitt koncept. Dock är det här ett solklart fall av what sou see is what you get.

Innan jag vågar mig på att köra genom ”berättelsen” (japp, citationstecken) beger jag mig till spelets tutorial för att lära mig grundläggande attacker. Man har fyra attacker: lätt slag/spark och tung slag/spark. Hur man kombinerar dem tillsammans med rörelsemönster och tajming på inputs bidrar till olika kombinationer. Själva kombinationerna är hyfsat enkla att komma ihåg, men de kräver sådan satans perfektion i tajming gällande inputs att det nästan var omöjligt för mig att lyckas använda dem på ett effektivt sätt i strid. De som är vana vid genren kommer nog inte ha något problem med det, men för nya är det en tröskel man bör ta med i beaktningen innan ett eventuellt köp.

När dina attacker landar på motståndaren fylls en power-mätare. Fylls den två gånger kan man äntra max mode, där man gör mer skada och kan utföra EX special moves. De här attackerna görs genom att trycka på båda slag- eller båda sparkattackerna och använder en del av max mode-mätaren. Sen finns också climax super SP moves som är spelets starkaste special move och är unik för varje karaktär. Antingen använder man tre fulla power-mätare eller så går man in i max mode och använder två. Utför man attacken i max mode återgår man till det vanliga läget.

Karaktärsdesignen ser bra ut rakt över brädet. Några av karaktärerna ser något stereotypiska ut för anime och försvinner ur medvetandet snabbt, men trots det är de väl utförda. Andra är mer minnesvärda. Min favorit är Isla, en ganska nätt tjej med gul jacka (om man inte ändrar färg) som har två lila demonhänder som svävar runt henne och hjälper till i strid. Att jag beskrev henne som nätt fyller en funktion, det gör henne snabb. Andra karaktärer, som någon av de komiskt vältränade männen, är långsammare men slår desto tyngre. Det finns en ganska stor variation och de flesta karaktärer känns någorlunda unika.

Favoriten Isla

Rörande det estetiska finns det inte mycket att klaga på då det är bra rakt av. Animationerna och de visuella effekterna känns välpolerade. Ingen av dem är så flashig att de känns i vägen för att se vad som faktiskt händer. Animationerna är väldigt mjuka och lätta att följa med blicken. Även banorna man slåss på skiljer sig markant från varandra. Det kan vara en strand, en byggarbetsplats eller gatorna i Paris. Musiken är ingen jag lagt på minnet, men den gjorde utan tvivel jobbet då den lyckades förmedla stämningen. Majoriteten av musiken är instrumentell rock/metal där vissa låtar är av modernare slag medan andra verkligen låter som de kommer direkt från 80-talet. Är man som jag uppvuxen med 80-tals rock/metal kan man känna igen influenser från Iron Maiden, Judas Priest och Ozzy Osbourne.

Då var det dags för berättelsen. Vad ska jag säga? Det fanns väldigt lite av den mellan ett fåtal strider och jag förstod absolut ingenting. Mycket rimligt förvisso då det är spel femton i ordningen. Den börjar med att de tre karaktärerna du valt (man väljer ett lag) ska ställa upp i tävlingen King of Fighters (KOF). Sagt och gjort. De ställer upp och dags att börja slåss. När man får sig mer berättelse efter vissa fighter känns de helt tagna ur sin kontext och jag känner mig totalt bortkommen. Lyckligtvis spelar den här förvirringen ingen större roll. Det här är ett spel som spelas för gameplay, inte för den djupa berättelsen och karaktärsutvecklingen. Vill man ha det kan man spela Ghost of Tsushima.

Om spelet gör något nytt tvivlar jag starkt på, men det är inte för den sakens skull dåligt eller bara ett spel i mängden. Estetiskt är det imponerande, gameplay är roligt och kombinationen anime + fighting har aldrig känts fräschare. Dock finns det ett bergsliknande hinder i form av kravet på att vara frame perfect vid kombinationer som gör det svårt för nya spelare att sätta sig in i det. Men det går inte förneka att spelet körs som ett schweiziskt ur.