Hem RecensionerSpelrecensioner The Dark Eye: Memoria

The Dark Eye: Memoria

av Niclas Emanuelsson

Nyligen recenserade jag The Dark Eye: Chains of Satinav och nu har det blivit dags för uppföljaren. Mina förhoppningar är låga och det enda jag kan hoppas på är en något mer polerad upplevelse. Det enda jag kräver är att de har gjort någon ändring eller något tillägg. Vi får väl se…


Handlingen tar vid där den förra slutade. Älvan Nuri har blivit förvandlad till en korp och Geron ska lära sig en trollformel för att återställa henne. För att lära sig trollformeln av en gubbe i ett tält utanför Geron’s hemstad Andergast. Gubben är tydligen inte den hjälpsamme typen och kräver att Geron svarar rätt på en gåta inom 72 timmar för att ge honom trollformeln. I det här spelet är Geron inte alls lika gnällig, suckande eller tonårstrotsig och Nuri är inte värdelös, korkad och allmänt störande, vilket är skönt, men de är heller inte de enda protagonisterna.

Sadja är en arabisk prinsessa som levde för 450 år sedan. Hon har en magisk stav som talar till henne. Målet med hennes berättelse är att få tag i vapen och rikedomar för att ta över världen och därmed cementera sitt namn i historien. Det målet rimmar illa med hennes personlighet. Visst, är hon driven och viljestark, men man får inte någon känsla av diktator när man hör henne tala och ser henne agera. Sadjas berättelse är en ramberättelse som knyts samman med Geron och Nuri’s på ett förvånansvärt bra sätt. Genom att spela som Sadja kommer man närmre svaret på gåtan. I vissa delar av spelet får man som Geron läsa historieböcker om Sadja, så hon lyckades uppenbarligen med att bli omskriven i historieböckerna.

Mekaniker och gameplay i det första spelet var helt okej, de visade på att utvecklarna förstår genren, men att de inte har så mycket att tillföra; spelet föll ganska platt. Memoria visar på att de fortfarande förstår genren, men de har också tillfört något. För att snabbt förklara spelet är det ett fantasy/äventyr-peka-klicka-spel i 2.5D där man flyttar sig mellan skärmar, går du ur bild kommer du till en ny del av världen, eller ny skärm. Man ska peka och klicka för att undersöka olika ting som finns i världen. Tingen kan man titta på, använda upplockade föremål på och undersöka. I första spelet var det i stort sett det som gick att göra, men här har de använt samma grund, men utvecklat peka-klicka-aspekten. En av de bättre sakerna de gjort är att man kan undersöka vissa föremål och sedan trycka på en annan del av världen för att använda båda tingen i en handling. Ett exempel är när man ska lösa ett pussel genom att lyfta ett metallklot som sitter fast i en kedja och släppa genom en metallring och ner i ett hål. Man får tänka efter ganska mycket mer än vad man behövde i föregångaren vilket jag gillar. Geron hade förmågan att ta sönder objekt med magi och laga dem, den förmågan har han än. Sadja å andra sidan kan mer än så! Hon kan förstena objekt och skicka över minnen via saker man plockar upp. Exempelvis plockar man upp en sköld man använder minnesmagin på, sedan får man välja tre olika platser på skärmen att för att skapa minnen hos personen som äger skölden. Den här utvecklingen gillar jag delvis. Ibland känns valen logiska, andra gånger känns det helt uppochnedvänt.

För att peka använder man högra spaken och för att titta, undersöka och använda upplockat objekt använder man fyrkant, kryss och trekant. Magier använder man genom att trycka på L2 och R2. Det finns inte så mycket mer att säga om kontrollerna, de känns logiskt utplacerade och skapar ingen större frustration eller konfusion i mig som spelare. Jag kan inte heller se hur någon skulle tycka att de är riktigt bra eller dåliga. De existerar och det är helt okej.

Estetiken har inte förändrats nämnvärt – eller märkvärt för den delen. Det ser mer eller mindre exakt likadant ut med skillnaden att man skapat nya nivåer, så klart. När man spelar som Sadja är det till en början gruvmiljöer, men ju längre det går desto mer likt blir det Gerons miljöer som är städer och skog. Bakgrunderna är fortfarande fina, men karaktärerna är så slätstrukna att jag knappt märker av dem – det är tragiskt nog ett steg framåt från den Geron suckaren! Musiken och ljudeffekter märkte jag knappt av, de finns och gör knappt sitt jobb, men är inte heller dåliga nog för att störa mig. Den stora skillnaden är att det inte låter som om att skådespelarna hållit en mazarinform mellan sin mun och mikrofonen de spelat in rösterna i. Visst är det ett plus, men jag hade hoppats på lite större förändring. Musiken är sparsamt använd, tror jag, den försvinner nämligen helt i den mediokra dimman som är spelets estetik.

Sammanfattningsvis är jag inte så nöjd med spelet, men jag fick trots allt ut en riktigt enkel platinatrofé (med guide framför mig)! Utvecklingsmässigt är det här inte ett spel jag med gott samvete kan rekommendera, det har förbättrats, men inte tillräckligt mycket; det är fortfarande en medioker suck. Om man nu gillar att samla troféer men har svårt för utmaningar bör man absolut spela detta – förutsatt att man inte behöver betala för det.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.

The Dark Eye: Memoria. Lägsta pris 10 kronor enligt Pricerunner.se 2021-02-09.

Recensionsex tillhandahållet av Daedalic Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar