Peka-klicka-spel har haft två storhetsperioder: sent 80- och 90-tal samt 10-talet. Giganterna under den första guldåldern hette Sierra och LucasArts, medan den under 10-talet hette (notera dåtid) Telltale Games. Telltale lyckades mätta sin egen marknad och grävde sin grav med inlånade IP:s som Game of Thrones, Guardians of the Galaxy och Batman. När någonting blir så pass stort som Telltale blev, är avknoppningar ett faktum.
Medeltidsestetik, peka-klicka och 2.5D, det är vad The Dark Eye: Chains of Satinav är. Geron är spelets hjälte tillika protagonist. Han jobbar som fågelfångare och bor med sin mentor Gwinnling som besegrade The Seer (hädanefter kallad Siaren), eller, besegra och besegra, han brände honom på bål. Han har även allvarlig artros. Haha! Artros i sig är inte roligt, det blir bara väldigt roligt att en karaktär görs försvarslös av det i ett spel, det känns som ett oväntat val. De bor i en stad där kungen utlyst en tävling där man ska hitta fyra gömda ekblad. Försten som hittar fyra ekblad blir ”ärad” av konungen. Vad betyder ärad? Ingen som vet, inte Geron heller. Vem bryr sig? Geron bryr sig, inte jag. När Geron vinner tävlingen får han träffa kungen som har problem med kråkor som är ett dåligt omen. Vilken tur att fågelfångaren vann tävlingen! Efter kråkfångsten ger han sig ut i skogen och blir kompis med en älva som heter Nuri. Tyvärr blir han kompis med henne ska jag kanske säga, för hon är så dum, vi snackar riktigt, riktigt, blåst. Hon förstår ingenting, klarar ingenting och tillför enbart frustration. Morr… De nyfunna vännerna beger sig hem och hittar Gwinnling skadad. Han berättar att Siaren har återuppstått och hämnats. Tydligen är Siaren ute efter att döda Nuri, då kommer han lämna människorna i fred. Varför? Jag vet inte, det förklaras inte. Gwinnling dör till slut och Geron brister ut i ett ”No…no…nooooooo!”. Nuri och Geron ger sig iväg på äventyr för att stoppa Siaren.
Vad har vi här då...
Å, en död Gwinnling. Tjosan!
Du kanske tycker att jag är lite väl hård mot storyn och dess karaktärer. Det är jag inte av följande två förklaringar: de är uselt komponerade och introduktionsnivån. Geron är en rejält störig individ man inte vill ha någonting med att göra. Tänk dig en riktigt trotsig 14-åring som suckar och gnäller åt allt och alla som dessutom låter som en bedrövlig imitation av Kit Harrington som Jon Snow. Det låter inte särskilt angenämt, eller hur? Spelet är som absolut sämst innan man lämnar hemstaden (introduktionen) vilket är ofattbart. Det första intrycket ska sätta tonen för ett spel, gärna får det lämna spår i spelaren eller vara bättre än resten av spelet (som första uppdraget i Detroit: Become Human), allt för att få spelaren på kroken. Hur man då kan göra början så fasansfullt dålig är för mig ett mysterium. Staden man börjar i är överlägset den fulaste platsen i spelet och den har den sämsta och mest enformiga musiken, men det är inte det värsta. Allt detta hade jag kunnat se förbi eftersom spelet blir betydligt bättre på det, men att det låter som att skådespelarna hållit en mazarinform mellan sig och mikrofonen är oacceptabelt. Det lät så från mitt headset, min tv och mitt andra headset, men det är bara i första staden det gäller. Slängde de in en introduktionsvärld när resten av spelet var klart eller vad hände? Den här typen av uselhet ska inte passera en alfaversion av ett spel.
Mekanikerna är ganska typiska för peka-klicka-spel: titta på saker, plocka upp saker och använda upplockade saker. Man kan även ha sönder objekt och/eller sätta ihop dem med hjälp av Nuris magi. Att ha sönder saker klarar Geron helt själv, men att laga objekt klarar han inte. För att laga objekt måste man befinna sig på samma skärm som Nuri (hon står alltid stilla, passiv som vanligt). Det är redan från början störigt, men som tur är finns det inte så många olika skärmar per värld (när man går ur bild kommer man till en ny del av världen, en ny skärm), Nuri är därför aldrig riktigt långt borta. Objekten används för att lösa pussel. De flesta pusslen är okej som bäst, som sämst, ja, ganska tråkiga. Kontrollerna finns det inget unikt att säga om, de svarar på inputs och känns logiskt placerade; man förflyttar Geron med vänstra spaken, styr pekaren med högra och väljer handling med kryss, triangel och fyrkant.
Estetiken är horribel i Gerons hemstad, den är grå, brun och lite mer grå och brun ackompanjerat av enformig musik eller overkligt dramatisk. I andra delar av spelet är musiken bättre men inte bra, det visuella däremot kan vara ganska fint, men inget som skakar min värld. De flesta platser är inte gråa och bruna utan de innehåller betydligt mer färg och det finns vissa tillfällen där musiken blir skräckinjagande, men man kan inte misslyckas, så det spelar ingen roll… Vissa ställen kan vara mörkare, men då finns det alltid en färg som bryter av och gör det enkelt att se, inget är dunkelt. Spelet är också indelat i kapitel. När man klarat av ett kapitel får man i färglösa stillbilder se Geron och Nuris färd mot nästa plats. Detta är en av spelets starkaste sidor, men det är inget som inte gjorts bättre på annat håll.
The Dark Eye: Chains of Satinav är inte nödvändigtvis ett jättedåligt spel, det är bara inte ett särskilt bra spel. Det märks att utvecklarna kan genren och förstår hur grunden fungerar, men de går inte en centimeter djupare än de behöver vilket gör att slutprodukten blir helt slätstruken och omedelbart faller i glömska – och det är när spelet är som bäst. Som sämst är spelet väldigt dåligt, inte minst i början. Där misslyckas utvecklarna kapitalt med att få spelaren intresserad av världen och karaktärerna samtidigt som skådespelarnas röster silas genom en mazarinform. Jag hade inte hört talas om spelet innan och jag hade gärna fortsatt leva i ovissheten. Vilken tur att spelet har så lätt att falla i glömska…
Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
The Dark Eye: The Chains of Satinav. Lägsta pris 149 kronor enligt Prisjakt.nu 2021-02-03.
Recensionsex tillhandahållet av Daedlic Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
