När alla vuxna går i sömnen och lyder under någon mystisk entitet, så ligger vårat hopp i ett gäng tonåringar. Dessa ungdomar är alla olika på alla sätt. Vad som förenar dem är att de har alla upplevt någonting som de refererar till som “Blackouts”. Vad som också förenar dem är att en kamrat har försvunnit och nu är det dags att få lite ordning på skiten i staden och framförallt; få reda på vad som hände med kamraten!
The Blackout Club börjar mycket lovande. Vi får iklä oss rollen som Bells, en ung tjej som har utegångsförbud medans hennes föräldrar är bortresta. Efter ett videosamtal med föräldrarna, så börjar konstiga saker att hända. När Bells stänger ögonen, så tycks hon höra en röst och börjar även se saker som hon annars inte ser när hon har ögonen öppna. För oss som spelare, så visar sig rösten som en röd text och vi får även se fotspår som hjälper till att visa vilken väg vi ska ta. Bells tycks ha kommunikation med några jämnåriga individer som menar på att någon mystisk varelse är ute efter henne och att det tydligen är någon typ av individer som har omringat hennes hus. Den mystiska varelsen som kallas The Shape (nej, tyvärr så snackar vi inte om Michael Myers här, det här är en annan The Shape) tar sig in i huset och vi måste hjälpa Bells att fly. Vi tycks hamna i någon ofantligt stor underjordisk byggnad, som tydligen kallas för The Maze, här stöter vi på vuxna som kallas för Sleepers, som är blinda men har mycket skarp hörsel. Vi stöter även på något som kallas för Lucids, som är lite som en Sleeper, men den är vaken och ser således mycket bättre. Efter mycket smygande så blir Bells till slut avslöjad och alla Sleepers pratar om att hon ska träffa någon “ängel”. En röd dörr öppnas, följt av ett vitt sken och sedan börjar spelet på riktigt.
Vi får med väldigt få val skapa våran karaktär. Det som vi har att välja på är vilket kön vi vill spela som, två varianter av ansikte, cirka fem stycken frisyrer och ungefär lika många varianter av hudfärg och hårfärg. Vi hamnar sedan i en övergiven tågvagn, detta är huvudkvarteret för The Blackout Club, som helt enkelt är en samling ungdomar, som får vad de själva kallar ”blackouts”. Dessa blackouts yttrar sig till exempel i att personerna ifråga har helt plötsligt vaknat och insett att de befinner sig mitt ute i skogen, utan en rimlig förklaring till hur de hamnade där. Ingen har trott på dem tidigare och nu har de bestämt sig för att ta saken i egna händer. De har även drömmar med konstiga röster som pratar. Men det som blir huvudfokus för oss som spelare, är att vi ska försöka besegra den ondska som befinner sig under våran hemstad och få reda på vad som verkligen hände med Bells som vi spelade i spelets inledning.
Spelets inledning får mig att tro att nu har jag ett storytungt Skräckspel i stil med Outlast, fast med ungdomar i huvudrollerna som ligger framför mig. Men efter att inledningen så blir jag snart varse om att så inte är fallet! Det här är ett Co-op multiplayer spel, där man ska teama upp med sina kompisar (om man har några) eller med främlingar (om man tycker det är kul) och ge sig in i kampen mot ondskan. Eller så är man en ensam stackare som undertecknad och ger sig in i det hela på egen hand! Oavsett hur man tacklar det, så kommer man att spendera mycket tid i detta huvudkvarter. Här kan man uppgradera sin karaktärs färdigheter, såsom att se till att den blir rent fysiskt starkare eller att man börjar varje uppdrag med en dyrk. Här finns det även lite dagboksanteckningar från andra klubbmedlemmar att förkovra sig i, man kan kika på en Leaderboard för att se hur bra eller kass man är jämfört med andra spelare i världen. Man kan även välja ett Hero item som i stort sett bara är ett typ av vapen som man kan ha med sig, som t.ex. ett armborst som skjuter sömnpilar, eftersom att fienden kan vara en släkting, så kan man ju inte skjuta med skarp ammunition. Man kan även läsa på lite om olika element som kommer finnas i spelet, som till exempel vilka olika typer av fiender som finns. Detta kanske inte låter så jättespännande och då försöker man nog lägga mycket mer fokus på uppdragen!
Uppdragen startas i huvudkvarteret, man får välja om det ska vara ett privat spel, eller om det ska vara öppet för resten av världen. Sedan laddar man det uppdraget som finns tillgängligt för tillfället, skuttar ut ur huvudkvarteret och bereder sig för äventyr! Under min speltid, så konstaterade jag att uppdragen är lätt det roligaste med spelet (föga förvånande), men jag konstaterade även att uppdragsvarianterna är få och väldigt korta! Uppdragen går oftast ut på att du ska bryta dig in i en “väns” hus. Väl inne i huset så ska du antingen filma bevis med karaktärens mobiltelefon, eller hitta en specifik Sleeper och sno dess väska. När något av detta är gjort så ska man klättra ner i The Maze och antingen hitta en “väns” mobiltelefon i en specifik kista. Eller så ska man hitta en fackla kallad The First Fire, klättra upp med den till ytan igen och lägga den i en papperskorg. Sedan ska man återvända till huvudkvarteret igen. Allt detta ska göras utan att bli upptäckt av alla fiender som finns ute på banan. Blir man upptäckt så kommer fienden att försöka ta tag i dig, detta går att undvika genom att köra en sömnpil in i huvudet på dem, eller så puttar man bort dem igen. Om man puttar fienden, så förlorar man dock hälsa och är man för skadad så kan man inte fly från fiendens grepp. Händer detta så kommer man att bli släpad bort till närmsta röda dörr med ett vitt öga på (som finns utspridda runt hela banorna), för att bli given till The Shape, händer detta så är uppdraget såklart förlorat och man får börja om vid huvudkvarteret. Under släpandet så kan man dock sträcka sig efter skräphögar, där man kan få tag i ett tillhygge så man kan slå sig fri igen.
repetition ad infinitum…
Som sagt, under den tiden jag har spelat så har jag bara stött på två variationer på uppdragen och eftersom att de är ganska korta, så dröjer det inte särskilt lång tid innan man är tillbaka på huvudkvarteret igen, där man väljer ett nytt uppdrag bara för att konstatera att; Jaha, det är variant 1B igen… Rince and repeat, som man säger när man vill vara lite internationell. Nej men detta gör att spelet snabbt blir väldigt enformigt och tråkigt otroligt fort. Någonting annat som blir lidande är skräcken. Spelet har ganska trevlig skräck i inledningen, men då är allting så nytt och spännande för oss, vi vet inte vad som händer och därför känns det lite otäckt. Efter att ha betat av några uppdrag så blir allt dock så välbekant, så det känns aldrig särskilt livshotande eller otäckt, det känns mer som vardagsmat, eller rättare sagt vardagssysslor. Spelet har en funktion som kallas för Enhanced Horror, det innebär att om man har en mikrofon inkopplad till datorn, så kan man ge spelet tillåtelse att använda den för att spela in ljud, för att sedan använda dessa för att skrämma upp spelaren ännu mera…. Antar jag i alla fall! Under tiden jag spelade så har jag inte märkt av detta alls, så antingen funkar det inte, eller så var jag något alldeles ouppmärksam. Jag tror mer på det förstnämnda.
När det kommer till utseende, så ser spelet helt ok ut. Miljöerna är snygga och hjälper till att sätta lite stämning, medans karaktärsmodellerna inte är alltför vackra direkt.
Det ska tilläggas att jag spelade spelet själv, så upplevelsen är förmodligen annorlunda om man spelar tillsammans med någon annan (framförallt om man känner den man spelar med). För när man spelar ensam så är spelet bara roligt i korta sittningar, sedan känns det som att man spelar samma parti hela tiden och orken för att spela längre försvinner. Tyvärr får jag också säga att i de pauserna från uppdragsrepetitionerna, så blir det också mycket svårt att motivera sig till att starta upp spelet överhuvudtaget. Jag har vid närmare eftertanke svårt att tänka mig att en flerspelarupplevelse skulle rädda min åsikt, för spelet ger ju sken av att vara storyfokuserat och att man på något sätt ska lösa detta mysterium. Men när denna gåta göms bakom enformiga och korta uppdrag, så tror jag helt ärligt att även ett team med de bästa av kompisar kommer att ledsna ganska fort. Så tyvärr få jag nog säga att mysteriet om Bells försvinnande, får fortsätta vara olöst.
